EU-kommissionens nya politik är att bara lagstifta i unionens största och viktigaste frågor. EU-parlamentarikern Jytte Guteland (S) ser det som ”ett perfekt tillfälle att se till att den lagstiftning som nu presenteras är ännu mer genomarbetad”. Frågan är bara vilka frågor som kommer att anses stora och viktiga, skriver hon i veckans EU-krönika.
Vi måste reflektera djupare över vilka konsekvenser lagstiftningen får för olika grupper i samhället. Den lagstiftning som stiftas i Europaparlamentet idag är för det mesta väl genomanalyserad, men det finns ett stort hål i de analyser som görs. Den stora bristen handlar framförallt om att det inte sker en konsekvensanalys av hur förslagen drabbar olika grupper i samhället. Nu arbetar jag och mina kollegor i den socialdemokratiska delegationen för att sådana analyser ska genomföras regelmässigt när ny lagstiftning förbereds.
I samband med EU-parlamentsvalet år 2014 och det efterföljande valet av den nya EU-kommissionen så har antalet lagstiftningsförslag som lagts fram minskat drastiskt. Det är en del av den nya kommissionens politik där man bara vill lagstifta i Europeiska unionens största och viktigaste frågor (fin slogan som kommissionen använder sig av, men frågan är vilka frågor som anses viktiga…). Förändringen av arbetssätt innebär emellertid ett perfekt tillfälle att se till att den lagstiftning som nu presenteras är ännu mer genomarbetad. En del av de resurser som tidigare lagts på en mängd lagförslag kan nu med fördel läggas på att göra prioriterade förslag bättre.
Både Österrike och Finland har gått före med att använda sig av genusanalyser på ett genomgående sätt, som i det europeiska arbetet oftast kallas Gender impact assesment. I båda dessa länder så har man framhållit vikten av att dessa analyser blir en integrerad del av lagstiftningsprocessen och för att på det viset så kan inte ett genusperspektiv undgås.
Vi måste kunna agera solidariskt i hela lagstiftningsprocessen, oavsett område. Arbetet med jämställdhet, mångfald och barns rätt i samhället får inte hamna på undantag. Än så länge är det väldigt få av oss i Europaparlamentet som förespråkar att dessa konsekvensanalyser ska bli en naturlig del av systemet. Men jag och mina kollegor kommer att arbeta hårt under den här mandatperioden för sådana analyser ska bli norm.
Jag kan inte skriva min krönika utan att också nämna den frustration jag känner när jag hör om avtalsrörelsen hemma. Det är väldigt tråkigt att se hur inte alla fack väljer att stå upp helhjärtat för kvinnors löner. Vi måste alla ta ansvar för varandra. Det är inte bara en rättvisefråga. Samhället mår bättre den dagen då arbetsmarknaden är jämställd.
