I fredags var det biopremiär för Bitte Anderssons queera sci-fi musikal Dyke Hard. En härlig blandning av ninjor, cyborger, kåta spöken, musikalnummer, splatter och sex – allt i b-films tappning med amatörskådespelare i samtliga roller.

Handlingen kretsar kring rockbandet Dyke Hard, vars medlemmar Peggy, Scotty och Bandito precis blivit dumpade av stjärnsångaren Riff. De är panka och uppgivna när de, av en slump, får syn på ett plakat om en musiktävling där det finns stora pengar att vinna.

Men resan mot tävlingen, bland annat tillsammans med ett gäng sköna MC-flator, är farofylld. Superskurken Moira har en ondskefull plan att till varje pris förstöra och hindra bandet från att vinna.

Fräsig och fartfylld

Bara beskrivningen av filmens handling skvallrar om att det är en fartfylld historia, med färggranna karaktärer, som lätt lockar till skratt.

Ibland förvandlas sci-fi rullen också till ett fräsigt musikalnummer, med rosa regn och idylliskt tecknade bakgrunder.

Jag har aldrig sett en film så fri från samhällets normer, förväntningar och fördomar. Castingen är briljant! Varje karaktär har sin egen prägel och passar ändå så väl in i sammanhanget.

Här representeras människor som de är, inte som de borde vara. Det är befriande att titta på. Plötsligt kommer en på sig själv med att gå igång på sexscener en aldrig tidigare sett på film och en befriande känsla av att det är OK att bara vara infinner sig.

Den etablerade, professionella filmbranschen bör kopiera Bitte Anderssons perspektiv rakt av i alla framtida filmer som någonsin kommer att göras. Såhär enkelt och mångfaldsberikat kan det vara!

Stenberg sprang fortare

På en del ställen poppar kända profiler upp och kommenterar handlingen som hastigast. Bland annat, den numera avlidna, Birgitta Stenberg som med värme slår fast att hon minsann sprang fortare som ung än vad Dyke Hard-medlemmarna gör – när de svischar förbi med poliser i hasorna i en klassisk ”tjuv och polis”-jakt.

Det briljanta med Anderssons film är också leken med gamla filmschabloner. Till exempel när ett gäng journalister flockas runt det lesbiska bandet, med block och penna i högsta hugg, iförda trench-coats och hatt med tillhörande lappar där det står ”press” tydligt utskrivet.

När den moderna castingen möter, nästan skrattretande gamla, schabloner uppstår vår tids strävan efter mångfald i ett genialt simpelt ljus.

För att inkludera fler behöver vi nödvändigtvis inte ge upp något vi känner igen, bara befolka de roller – som vi är så vana vid att se i en särskild skepnad – med nytt blod, fler erfarenheter och utseenden.

En äkta b-rulle

Trots allt detta härliga så går det inte att komma ifrån att Dyke Hard, från början, är en amatörproduktion.

Filmens miljöer påminner om hur en som barn rekade efter lämpliga locations att spela in de egna filmerna i och skådespeleriet hamnar aldrig på en trovärdig nivå. Ibland är det så illa att en nästan missar vad som berättas, replikerna levereras ofta stolpigt och ibland entonigt.

Men det gör faktiskt ingenting. Tvärtom är det just detta som är charmen med hela projektet och det som gör att en tycker om och ömmar för karaktärerna. Vilket i sig väcker frågan: Vad är då bra eller dåligt skådespeleri?

Bitte Andersson kallar själv sin film för en riktig b-rulle vilket gör att en aldrig förväntar sig något annat heller.

Överraskar to the bitter end

Dramaturgiskt slutar filmen aldrig att överraska, handlingen tar spännande vändningar hela tiden fram to the bitter end.

Det sammanfattande intrycket blir att det här är en rulle befriande skrattfest. Hade jag haft fem F (som i Feminist) att dela ut så skulle Dyke Hard få full pott: Fem F av fem möjliga(Det får du! Reds anm.).

Så tack Bitte, teamet, skådespelare och statister för ett modigt projekt fyllt av kärlek, självdistans och humor.

Svensk filmindustri, som lider av sitt historiska och normativa arv, har allt att lära från det ni gör.