Borde verkligen alla vara feminister? Det argumenterar författaren Chimamanda Ngozi Adichie för i boken Alla borde vara feminister. Nu delas den ut till gymnasister i hela Sverige, som ett verktyg att öppna upp klassrummen för feministiska perspektiv.
Boken Alla borde varar feminister är på väg ut till 100 000 gymnasieelever i Sverige. Chimamanda Ngozi Adichies nya bok är en redigerad version av hennes föredrag på TEDxEuston 2012. Genom ett samarbete mellan Sveriges Kvinnolobby, Unison, TCO, LO, Teskedsorden, Gertrud Åström, FN-förbundet och Albert Bonniers förlag ges nu boken ut på svenska till gymnasister, i ett försök att öppna upp klassrum för samtal om jämställdhet och feminism. Skolor förses även med lärarmaterial och uppmuntras att använda boken i undervisning. Tanken är att Ngozi Adichies personliga erfarenheter och åsikter ska ge upphov till diskussioner om jämställdhet.
– Det är en gåva till alla elever i årskurs två, men också en gåva till oss själva och till framtida generationer, säger Clara Berglund, ordförande för Sveriges Kvinnolobby.
Under tisdagens panelsamtal utbyttes och diskuterades erfarenheter av könsdiskriminering och särbehandling på grund av kön. På plats fanns bland andra Sara Bessa från nätverket Streetgäris, Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande för LO, Eva Nordmark ordförande för TCO, Gertrud Åström, ordförande i Sverige Kvinnolobby.
Sandra Lanros, andraårselev på samhällsvetenskapliga linjen på Norra Real, delgav sina erfarenheter som gymnasieelev. Hon upplever att en icke-feminist i större utsträckning blir ifrågasatt på skolan än en feminist. Hon ser också att det politiska ställningstagandet både i och utanför klassrummet generellt sett har ökat den senaste tiden. Trots det tillåtande klimatet för feministiska åsikter på Norra Real vittnar Lanros om fortsatt problematiska beteenden.
– Lärare är fortfarande väldigt normativa i sina tilltal. De könar fortfarande elever och säger ”Hej tjejer!” eller ”Tjena grabbar!”, säger Sandra Lanros.
Fokus på män och kvinnor
Alla borde vara feminister är skriven utifrån en polariserande bild att män och kvinnor har olika biologiska sammansättningar, men att skillnaderna slutar där. Författarens poäng är i flera fall att vi som människor måste uppfostra våra döttrar och söner annorlunda. Ngozi Adichie ser människan som en kulturell varelse och högst formbar, hon tror också på människans möjlighet att förändra kulturen. Ansvaret faller enligt Ngozi Adichie i människans händer, samtidigt framhäver hon distinkt kulturens möjlighet till förändring:
”Kulturer skapar inte människor. Människan skapar kulturer. Om det är sant att vår kultur inte erkänner kvinnan som en fullständig människa så kan och måste vi ändra på vår kultur”.
I boken återkommer Ngozi Adichie gång på gång till det gemensamma ansvaret. Mannens ansvar. Kvinnans ansvar. Andra könsidentiteter lyser med sin frånvaro. Författaren vill få män och pojkar att forma och formas efter ett jämställt ideal som främjar både män och kvinnor. Att män skulle förlora på feminism avfärdar hon utan tvekan:
”En del män känner sig hotade av feminismen. Det tror jag beror på den osäkerhet som grundläggs genom sättet pojkar uppfostras på, på att deras självkänsla minskar om de inte får vara de ”naturliga” ledarna”.
Författaren belyser tonåringens skörbarhet och livskraft, det var nämligen en 15-åring som med en nedlåtande ton gjorde den ett år yngre Ngozi Adichie till feminist. Boken lyfter vikten av de mellanmänskliga relationerna, och hur de påverkar unga vuxnas engagemang och livsåskådning. 15-åringens påverkan på Ngozi Adichie gestaltas i boken som en av de mest avgörande händelserna i hennes liv.
Ingen diskussion
Det var först när publiken släpptes in, som en fråga satte transpersonens perspektiv på panelsamtalets karta. Frågan tydliggjorde att både boken och samtalet exkluderar transpersoner och reproducerar en könsbinär världsbild. Karl-Petter Thorwaldsson, LO, kommenterade vagt att diskussionen självklart gäller alla personer oberoende könsidentitet.
Enligt Clara Berglund på Sveriges Kvinnolobby var det Albert Bonniers förlag som tog initiativet till att ge ut boken till gymnasieelever.
– De ville göra något roligt och större med just den här boken, därför kontaktade de Sveriges kvinnolobby, säger hon och berättar att transperspektiv varken diskuterades då eller inför samtalet.
– Vi pratade inte om vi skulle bjuda in någon att representera transpersoner i panelsamtalet, utan i det här projektet fokuserade vi på jämställdhet mellan män och kvinnor, sade Clara Berglund.
