Under tidigt 2000-tal, ungefär fram till att Partido Popular fick makten år 2011, riktades nyfikna blickar mot Spaniens dåvarande jämställdhetspolitiska framsteg. Spaniens arbete inom politikområdet rankades högt inom EU och landet betraktades som en betydelsefull medlemsstat för EU:s jämställdhetspolitiska utveckling. Av andra anledningar än dessa kan Spanien just nu betraktas som en av de mest politiskt intressanta platserna i Europa. Det har under det senaste åren rapporterats om hur hårt den ekonomiska krisen har drabbat landet, hur detta lett till stora demonstrationer och hur dessa bemötts med stiftande av antidemokratiska lagar. I år är det val i Spanien och i den offentliga debatt som förs kan vi också synliggöra en feministisk kris.

Som mätningar ser ut för tillfället utgör det ett år gamla vänsterorienterade partiet Podemos det andra största partiet efter det konservativa regeringspartiet Partido Popular. Podemos, som under en mycket kort tid, endast fem månader efter dess bildande, lyckades få hela fem mandat i EU-parlamentet, kan betraktas som en komet inom spansk politik, sprungen ur ett omfattande missnöje med den rådande politiken.

Under Partido Populars tid vid makten har den konservativa politiken och nedmonteringen av sociala skyddsnät medfört såväl en kraftig påverkan på medborgares liv och vardag som stor betydelse för feministiska organisationers möjlighet att bedriva sitt arbete inom såväl offentlig som ideell sektor. Landets tidigare formulerade jämställdhetspolicys har sedan 2010 förlorat i kraft, jämställdhetsintegrering som strategi för ökad jämställdhet (antagen av EU år 1996) används i avsevärt mindre utsträckning och den byråkratiska styrningen har organiserat bort plattformar för jämställdhetspolitik, som exempelvis regionala enheter för politikområdet. Enligt Emanuela Lombardo, forskare på Universidad Complutense i Madrid, påverkar dessa förändringar påtagligt möjligheterna för jämställdhetspolitiska handlingar inom den offentliga förvaltningen, men också resurser till ideella feministiska organisationer har minskat betydligt.

Om vi vill förstå hur de här institutionella förändringarna är och görs möjliga måste vi rikta blicken mot såväl diskursiva, ideologiska som materiella förändringar i Spaniens politik. Silvia Lopez, forskare på Universidad Autonoma de Madrid, beskriver hur Spaniens rådande politiska diskurs präglas av en avsaknad av feministiska eller jämställdhetspolitiska frågor. Det finns alltså inget offentligt samtal om feminism eller något utrymme där feministiska förståelser av politik kan uttryckas. Det konservativa Partido Popular har under sina år vid makten succesivt omförhandlat tidigare jämställdhetspolitiska debatter och policys till en familjepolitisk hållning och på så sätt omformat innehållet i politiken.

Exempelvis diskuteras och formuleras abortlagstiftningen endast utifrån ett familje- och barnperspektiv där talet om jämställdhet följaktligen är frånvarande. Inte heller Podemos för fram en explicit feministisk eller jämställdhetspolitisk diskussion eller analys. Enligt Lopez gör det nya partiet allt de kan för att vinna valet, väl medvetna om att den feministiska riktningen inte är vägen dit. I stället har Podemos definierat sig som partiet för ”common sense” och för ”the common people”, en positionering som utifrån ett feministiskt eller intersektionellt perspektiv kan ifrågasättas. Huruvida Podemos, genom effekter av partiets politiska förslag, indirekt är eller skulle kunna vara ett feministiskt alternativ vet vi inte än.

Anti-feministisk politik i ekonomins namn

I den spanska politiska debatten står i stället den ekonomiska krisen i centrum med ett fokus på den nationella ekonomin, arbetslösheten och landets svåra bostadssituation. Trots att dessa problem i hög grad är könade, i betydelsen att de drabbar kvinnor och män olika, menar Lopez att de generellt sett inte analyseras utifrån ett genusperspektiv. För att diskutera sociala aspekter av krisen använder i stället exempelvis Podemos begrepp som social rättvisa, dock med avsaknad av en feministisk förståelse som grund. Både Lopez och Lombardo beskriver att den offentliga debatten tenderar att förhålla sig till kvinnor och mäns olika erfarenheter och livsvillkor som ett ”andra klassens problem”, där alltså den ”könlösa” ekonomin ges det definitiva utrymmet. Minskade befogenheter att genomföra jämställdhetspolitiken och minskade resurser till feministiska organisationer legitimeras inom ramen för krisen oavsett egentlig koppling till ekonomin. Det finns alltså ingen tydlig ekonomisk logik i att sluta med att använda jämställdhetsintegrering som strategi eller att omformulera jämställdhetspolitiken till familjepolitik.

Krisen och åtstramningspolitiken i landet kan därför inte ensamma förklara den antifeministiska utvecklingen. I stället, menar Lombardo, har vi att göra med en pågående konservativ och antidemokratisk ideologisk utveckling som krisen ger möjlighet att ta form. Resonemanget bygger alltså underförstått på att anti-feminismen hade varit stark även utan en ekonomisk kris, men att den rådande krisen ger syre och legitimitet åt denna politik. Oavsett hur relationen ser ut mellan den försämrade ekonomin och den förändrade jämställdhetspolitiska diskursen, visar Spanien på de negativa konsekvenser för feminismen som ekonomiska kriser ger och uppmanar oss att vara uppmärksamma på vilken politik som motiveras och försvaras i ekonomins namn. Processen att tolka och formulera lösningar på ekonomiska och politiska problem innebär per definition att begränsa alternativa sätt att tänka och handla. När emellertid specifika tolkningar och tillvägagångssätt befästs, görs oantastliga och odiskutabla, har denna process blivit a-politisk och därmed givetvis också farlig för demokratin. ”Den enda vägen-logiken” eller ett dominerande narrativ om den ”förnuftiga” politiken utgör därför en plattform inom vilken maktordningar kan reproduceras ohotat.

Återspeglingar på Europeisk nivå

EU definierar jämställdhet som en grundläggande princip inom gemenskapen, och att denna princip innebär lika rättigheter, möjligheter och likabehandling för kvinnor och män samt ett bekämpande av alla former av könsdiskriminering. På EU:s hemsida kan vi läsa att unionen, för att uppnå målsättningarna inom jämställdhetsområdet, försöker att applicera ett jämställdhetsperspektiv på samtliga politikområden, samt vidtar särskilda åtgärder vid diskriminering. Styrningen av de delar av EU:s jämställdhetspolitik som inte ligger inom ramen för anti-diskriminering benämns vanligtvis som mjuk, vilken kan beskrivas som incitamentsdriven, frivillig och relativt otydlig.

Här kan vi observera en motsägelse i det att politiken å ena sidan syftar till att skapa och sprida en europeisk integration med gemensamma normer, värderingar och beteenden, men på samma gång öppnar upp för olikhet, skiftande tolkningar och skilda tillvägagångssätt. De generellt formulerade målskrivningarna för jämlikhetspolitiken lämnar stort utrymme för varje medlemsstat att fylla denna med innehåll och mening, vilket också resulterar i stora skillnader mellan medlemsstaternas sätt att omsätta denna till en praktik. Strävan efter likhet inom unionen är emellertid stark och som svar på de olikheter som uppstår mellan länderna betonas, i EU:s egna texter, det gemensamma lärandet, samverkandet och nätverkandet.

EU:s respons på den anti-feministiska utvecklingen i Spanien lyser dock med sin frånvaro och de ”gemensamma värdena” är ingenting att hänvisa till i debatten i dag. I stället står EU bakom Spaniens fokusering på en ”könlös” ekonomisk politik, i syfte att rädda det nyliberala projekt som den Europeiska unionen i huvudsak utgör. Lombardo menar också att tendensen att minska prioriteringen av jämställdhetspolitik reflekteras även på den europeiska nivån. Rörelsen mot ett tystare tal om jämställdhet och feminism återfinns här bland annat i Europeiska rådets rekommendationer till medlemsstaterna, i kommissionens rapporter och i minskningen av jämställdhetspolicys. Var gränserna för hur långt de nationella tolkningarna av EU:s jämställdhetspolitik går vet vi inte, men vi kan konstatera att Spanien ännu inte utmanat dessa.