Det feministiska klimatet på denna sida av sundet är annorlunda än i Sverige. Men helt hopplöst ser det inte ut för de feministiska frågorna, konstaterar Tiina Rosenberg i sin krönika inför riksdagsvalet i Finland, som hålls den 19 april.
Kommer ni ihåg män-är-djur-diskussionen och all den moralpanik den väckte? Effekten skulle förmodligen vara densamma om det hände i dag, men i Finland är det fullt möjligt att i stort sett påstå vad som helst om kvinnor och icke-vita män utan att någon reagerar.
Journalisten Tuomas Enbuske provocerar gärna och hävdar i en sann populistisk ton att feminister och sannfinländare är av samma skrot och korn i en kolumn i den finskspråkiga veckotidningen Apu (31.3.2015). Helt ogenerat förklarar han att kvinnor är i genomsnitt mindre intelligenta, att afrikanska män är mer benägna att våldta kvinnor än finska män och att kvinnor inte lika ”statustörstiga” som män utan nöjer sig gärna med mindre och lägre positioner i samhället.
Tuomas Enbuske är inte vem som helst utan tvärtom en ständigt närvarande figur i finska medier, bland annat som programledare i finsk statlig television med över en miljon tittare varje helg. Den slutsats han kommer fram till i sin krönikespalt är att feminism kan beskrivas som hatspråk. Enbuske vet hur han ska ta sin publik och den jublar. Tänka sig att någon äntligen sagt det folket tänker.
Man vid rodret
Detta är tänkvärt i ett land som ska gå till val den 19 april. De etablerade partiernas ordförande är genomgående män med undantag för Päivi Räsänen, som leder Kristdemokraterna och är för närvarande Finlands inrikesminister. Räsänen är värdekonservativ och engagerar sig hårt för att tillintetgöra progressiv sexualpolitik. Kommer hon in riksdagen är siktet inställt på att stoppa den könsneutrala äktenskapslagen, för att då inte tala om abort och andra feministiska frågor. Alla feminister är inte kvinnor och alla kvinnor är inte feminister.
Vänsterförbundets ordförande Paavo Arhinmäki, Socialdemokraternas Antti Rinne och De grönas Ville Niinistö står alla för en progressiv jämställdhets- och jämlikhetspolitik. Rinne har profilerat sig ”gubbfeminist”, som en medelålders vit heteroman som vill fortsätta i den förra presidenten Tarja Halonens fotspår. Halonen är feminist och fortfarande som pensionerad president aktivt engagerad i globala kvinnofrågor. I Vänsterförbundet finns många feminister och de gröna har som Finlands enda parti kommit ut som ett feministiskt parti.
På den borgerliga sidan finns det jämställdhetsvänliga och socialliberala Svenska folkpartiet med Carl Haglund som ordförande. Här finns också många aktiva finlandssvenska feminister, som genom den språkliga samhörigheten med Sverige följer svensk feministisk politik. Även Samlingspartiets (motsvarar Moderaterna i Sverige) har aktiva politiker som ibland kallar sig feminister, ibland inte. Finlands största parti är Centerpartiet med den konservative och frikyrklige abortmotståndaren Juha Sipilä som ordförande. Sedan finns Kristdemokraternas homofoba Päivi Räsänen och ytterst på antifeministskalan har vi Sannfinländarna, ett populärt val bland finska manliga väljare. Kvinnornas frånfälle från ledande politiska poster anses hänga samman med Sannfinländarnas framgångar. Partierna vill inte förlora de manliga väljarna och det känns tryggt att ha en man vid rodret.
Imponerande oräddhet
Det ser dock inte hopplöst ut för de feministiska frågorna även om de inte lyfts i valdebatterna. Kvinnosaksförbundet Unionen har inför riksdagsvalet lanserat kampanjen ”Det feministiska vallöftet” där kandidaterna lyfter feministiska frågor och binder sig att föra en feministisk politik om de blir invalda, oavsett partitillhörighet. Det är den klassiska koalitionstanken och i Finland har det visat sig vara den framkomliga vägen. Här har man nämligen sett alla möjliga slags regeringar och mer eller mindre lyckade politiska konstellationer.
Den i mitt tycke mest lysande stjärnan i den finska politiken är den finlandssvenska Li Andersson från Åbo. Hon representerar Vänsterförbundet, är välformulerad och framåt i samtliga politiska frågor, de feministiska inkluderade. Andersson är ordförande för Vänsterns ungdomsförbund och hon har hunnit åstadkomma mycket, bland annat i kommunalpolitiken. Det är imponerande att i Finland höra en orädd feminist uppträda i offentliga sammanhang med tanke på att det feministiska klimatet på denna sida av sundet är så annorlunda än i Sverige. Så nästa gång när feminister i Sverige klagar på hur hårt det är att vara en feminist i offentligheten ska ni nog tänka efter hur era feministkamrater har det i de övriga nordiska länderna. Eller i världen i övrigt.
