På den latinamerikanska kontinenten blomstrar och växer den feministiska rörelsen både i storlek och mångfald. Unga, kulturarbetare och urfolkskvinnor tar en allt större plats. Våld och sexuellt våld fortsätter att vara viktiga frågor, och kopplas liksom övergrepp på moder jord ihop med det koloniala arvet och kapitalismen. Det finns stor kampvilja och upproriskhet.

Det pågår en kamp mot övergrepp på kroppar men även på mark och naturresurser. Staten släpper in utländska företag och kriminaliserar kvinnor som står upp för sina och urfolkens rättigheter samtidigt som den i många länder även bekämpar aborträtten och därmed även kvinnans frigörelse. Dessutom mördas alltför många kvinnor i Latinamerika, även om det sker framsteg på lagstiftningsområdet.

Jag har bett några latinamerikanska feminister dela med sig av sina tankar kring årets viktigaste feministiska frågor och hur de ser på den feministiska rörelsen i stort i sina respektive länder och i Latinamerika i stort.

Våld och femicidios

– Våld och sexuellt våld mot kvinnor fortsätter vara en viktig fråga. Liksom aborträtten i länder som El Salvador, där flera kvinnor sitter fängslade på grund av att de gjort abort, och som liksom Nicaragua är ett av få länder där det även är förbjudet med terapeutisk abort,
(det vill säga när moderns eller barnets liv är i fara red. anm.), säger Rebeca Lane rappare, poet och feminist från Guatemala som har rest och uppträtt mycket i Centralamerika under året som gått.

I Honduras, det land i världen med högst mordfrekvens, är ett akut stopp på det brutala våldet en stor fråga. Enligt organisationen, Centrum för kvinnors rättigheter (CDM), mördas en kvinna var 15 timma. ”Inga fler statskupper och inget mer våld mot kvinnor”, säger en affisch på CDM:s kontor. Under året har CDM även drivit en nationell kampanj för att legalisera dagen efter-piller.

I Guatemala säger Ana Silvia Monzón som är feminist och sociolog verksam vid Flacso-institutet att folkmordsrättegången och domen (2013) mot ex generalen och den före detta presidenten Efraín Ríos Montt, i vilken många kvinnor från ursprungsbefolkningen vittnade om sexuella övergrepp begångna av militären under det 36-åriga inbördeskriget, var en stor framgång i sökandet efter rättvisa och verklig fred.

Det var i högsta grad även en historisk framgång för den feministiska rörelsen i landet, där straffriheten är skyhög. Domen upphävdes dock av konstitutionsdomstolen och domaren Yassmin Barrios, som dömt i folkmordsrättegången, uteslöts ur motsvarande advokatsamfund och lever under ständig polisbevakning. Under året sparkades även tidigare riksåklagaren, Claudia Paz y Paz från sitt arbete. Även hon hade varit bra och effektiv i sin roll och sågs som ett alltför stort hot.

Femicidios – mord på kvinnor – fortsätter vara vanligt förekommande, men det finns en positiv utveckling på lagstiftningsområdet och inom rättsväsendet i Guatemala. De särskilda domstolar för femicidios som har upprättats, har blivit en modell som har spridit sig till övriga länder i Latinamerika.

Land och naturresurser

På den latinamerikanska kontinenten är den feministiska kampen väldigt ofta en kamp mot kapitalismen, vilken även kopplas samman med våldet. Det är ett våld som finns på alla nivåer, från hemmet till statsapparatens systematiska övergrepp – tidigare under militärdiktaturer och nu genom en ökad militarisering av landsändar där folket uppfattas som upproriska, vilket sammanfaller med områden rika på naturresurser och mineraler för utvinning. På så vis menar feministerna att det koloniala arvet tillsammans med dagens kapitalism driver på och bidrar till att våldet återigen ligger på höga nivåer.

Både i Central- och Sydamerika är kvinnornas roll i organiseringen till försvar för land, naturresurer och territorium utmärkande. Det är ett kollektivt och fredligt motstånd mot gruvprojekt, vattenkraftsdammar och storskaliga monokulturer, som växer på gräsrotsnivå i byar, församlingar och organisationer.

Motståndet leds ofta av ursprungsfolkskvinnor. Det är en konsekvens av att det framför allt är urfolksterritorierna som är hårdast drabbade av den aggressiva utvinningen av mineraler och naturresurser.

De sociala konflikter som numera är många i flera länder på hela den latinamerikanska kontinenten har uppstått efter att företag har kommit för att utvinna mineraler eller vattenkraft utan lokalbefolkningens godkännande. Kvinnorna är ofta de som först reagerar på att vattnet förorenas eller sinar och oroar sig för de negativa miljökonsekvenser som ofta är resultatet.

De personer som står upp för sina rättigheter, ger motstånd och protesterar öppet beskrivs omväxlande i termer av kriminella, upprorsmakare och terrorister. Många av dem är kvinnor som har förföljts, trakasserats och hotats. Polisanmälningar, arresteringsordrar och våld är vanliga medel för att försöka tysta kvinnorna.

Det har under året uppmärksammats att framför allt de kvinnliga människorättsförsvararna– kriminaliseras för sina åsikter och för att de vågar säga dem högt. Tendensen är att makten slår ner hårt och snabbt på individer som inte anpassar sig till regeringens politik medan företagen opererar helt fritt trots allvarliga och upprepade rapporter om kränkningar av mänskliga och urfolksrättigheter.

Det finns över huvud taget en stor social rörelse, av vilken feministerna utgör en vital del, som tycks växa i styrka över kontinenten. Feministerna har under året sett urfolkskvinnorna i länder som Guatemala, Ecuador och Bolivia fortsätta driva en växande kamp, vilken till en början inte ansågs vara direkt feministisk, men som har erkänts och numera ses som en del av och stöds av de flesta latinamerikanska feminister.

Urfolkskvinnorna har även synliggjort den djupgående och vanligt förekommande rasismen bland majoritetsbefolkningar.

Konsten bidrar till feminismens spridning

Både Rebeca Lane och Ana Silvia Monzón säger också att konsten, eller snarare de unga konstnärerna, spelar en allt större roll i proteströrelsen.

– I Centralamerika finns det många nya aktions- och organisationsformer inom konsten, vilka visar på en mångfald av konstnärligt skapande, musik, performance, skrivande, teater, bio och fotografi, hos den unga befolkningen, säger Ana Silvia Monzón.

Rebeca Lane menar att den feministiska rörelsen växer och att konsten spelar en allt större roll för att sprida de feministiska budskapen.

– Det är fler och fler kvinnliga artister, till exempel inom hiphopen som närmar sig många ämnen som alltid har legat nära feminismen, även om de inte alltid är uttalat feminister säger hon.

Enligt Ana Silvia Monzón har den feministiska rörelsen breddats och mångfalden ökat: lesbiska kvinnor har tagit mer plats i offentligheten och varit med och satt agendan liksom många kvinnor från ursprungsfolken och av afrikansk härkomst.

Feminismerna är i allra högsta grad aktiva och synliga. Det finns ett tydligt fokus på vikten av kollektiv organisering, vilket inte minst visar sig i det fortsatta intresset för det latinamerikanska och karibiska feministiska stormötet, som i år hölls för 13 gången och i Peru.

– Det är en bra indikator på den samlande kraft som feminismen i Latinamerika upprätthåller, menar Rebeca Lane.

Bolivias socialism

– I Bolivia är avkolonialiseringen och avpatriarkaliseringen den socialistiska regeringens viktigaste pelare vid sidan av strävan efter ekonomisk suveränitet, säger Kathy Mihotek, expert i genus- och urfolksfrågor.

Det har enligt henne fått feministerna att börja ifrågasätta sina ämnen – för att bryta mönstren inom ramen för avpatriarkaliseringen: Vilka är de nya premisserna för feministerna? Varifrån kommer kvinnoförtrycket? Hur tar sig kvinnornas brist på makt uttryck sedan kolonialiseringen?

Den politiska representationen bland kvinnor är hög.

– Nu handlar det om att få dessa kvinnor att utöva sin makt och driva frågor som ligger i kvinnornas intressen, säger Kathy Mihotek.

För trots att Bolivia har en urfolksledare från folket vid makten med en stark socialistisk agenda med uttalat goda avsikter att skapa jämlikhet mellan kvinnor och män, så är feministerna kritiska mot det de tycker delvis ”tomma innehållet” i avpatriarkaliseringsarbetet.

– Kroppens autonomi såsom rätten till abort och att bestämma över sin kropp är fortsatt viktiga frågor, säger Kathy Mihotek.

Hon beskriver hur kvinnorörelsen i Bolivia har sin bas i den feminism, som tog fart i början av förra seklet, med inspiration från den europeiska feministiska rörelsen. Medan det idag är radikalfeminismen som driver på.

– Det finns idag väldigt ortodoxa och kreativa feminister som tvingar omgivningarna att se på verkligheten i nytt ljus, till exempel aktiviströrelsen Mujeres Creando (”Kvinnor skapar”, red. anm.) som ifrågasätter allt och som har skapat en diskussion med andra delar av kvinnorörelsen, som kämpar för jämlikhet, där de delar samma ståndpunkter.

Enligt María Galindo, psykolog till yrket och medgrundare till det anarkafeministiska konstnärskollektivet ”Mujeres Creando” som bland annat gör radio och teater, är det viktigt att klargöra att det är svårt att tala om en feministisk rörelse i Bolivia.

– Snarare än en rörelse handlar det om ett polariserat scenario. Å ena sidan finns en rad liberala NGO:s som driver en standardiserad agenda med utgångspunkt i FN, vilken är centrerad kring strävan efter jämlikhet. Å andra sidan har Mujeres Creando, som är en feministisk rörelse med stort inflytande och en referens för uppror, lyckats positionera sig i flera frågor i den offentliga debatten som inkluderar de kvinnor som sällan synliggörs i debatten, säger María Galindo.

– Den feministiska rörelsen växer långsamt i Bolivia, men desto snabbare växer kvinnornas medvetenhet kring jämlikhet, menar Kathy Mihotek och säger att det är tack vare det starka trycket från feministerna som har lyckats få fram en helt ny generation som både har hört talas om och använder begrepp som jämlikhet och könskamp och deltar i kampanjer.

– I Latinamerika generellt finns en överraskande mängd feministiska grupper bland unga kvinnor, särskilt inom kulturen, säger María Galindo och menar att även om dessa varken är särskilt synliga eller har någon direkt makt att föra offentlig debatt har de i sina individuella universum en intressant politisk. och social effekt.

Själv har hon en annan uppfattning och anser att det i Latinamerika och Bolivia pågår en upprorisk, underjordisk och osynlig process som drivs av kvinnor som förutom att vara just osynliga också även är negligerade i samhället.

María Galindo syftar på de hundratusentals kvinnor som genomgår illegala aborter, den stora andel kvinnor som hankar sig fram i den informella sektorn och drar runt ett tungt lass av ekonomin i landet och de kvinnor som i varierande åldrar söker olika vägar för att utbilda sig.

– Det visar på massivt uppror även om det inte är ett direkt resultat av feminismen., säger María Galindo.