Den 24 maj ska feminister och fredsaktivister från världens alla hörn mötas i den militariserade zonen mellan Syd- och Nordkorea, en tre kilometer bred gränszon som separerar miljontals koreanska familjer, i syfte att initiera en internationell debatt om krigstillståndet på Koreahalvön. Deras möte är även en uppmaning till ett slut på det koreanska kriget och en återförening av de två länderna.

Bland de kvinnor som ska mötas i det militariserade gränslandet finns:

Landet delades

Det är 70 år sedan Korea delades upp av USA och Sovjetunionen: 1945, efter att Japan hade besegrats av de allierade, gick USA in i Korea som hade varit koloniserat av Japan i 35 år. Utan koreanernas samtycke delade USA och Sovjetunionen därpå upp halvön utefter den 38:e breddgraden. Det skulle vara en temporär lösning, men den påtvingade separationen ledde till det som har kommit att kallas Koreakriget (1950-53). Som en följd av det blev gränstrakten till ett av de mest militariserade områdena i världen. 

Efter att närmare fyra miljoner människor hade dödats skrevs ett avtal om vapenstillestånd under av Nordkorea och Kina å ena sidan och USA å den andra, dels som företrädare för de allierade ländernas styrkor under USA:s kommando och dels som företrädare för Sydkorea, som vägrade att gå med på vapenstilleståndsavtalet. 

Det skulle vara ett första steg och följas upp med ett fredsavtal inom tre månader, men mer än 60 år har gått och något fredsavtal har ännu inte skrivits. Det som däremot har skett är en oavbruten militarisering och kapprustning.

Sedan den påtvingade delningen har koreaner, individer som grupper, kämpat oförtrutet för att få återförenas med sina familjer, arbetat med försoning mellan folken – framför allt mellan de auktoritära ledarna – och för en sammanslagning.

Första mötet

En av dem som har kämpat är Gyunglan Jung, som studerade historia vid universitet i Seoul och deltog i Kwangjurevolten 1980 (mot Doo-Hwan Chun som någon månad tidigare hade tagit makten genom en militärkupp, upplöst nationalförsamlingen och infört krigslagar) vid vilken över tusen studenter försvann eller dödades av militärpolisen. Hon har en doktorsexamen i Återförening och utveckling och är en av de kvinnor från Sydkorea, Nordkorea och Japan som 1991 anordnade konferensen Fred i Asien och kvinnans roll i Tokyo. Det var första gången som nord- och sydkoreanska kvinnor fick tillstånd att träffas sedan delningen.

Gyunglan Jung, studerade historia vid universitet i Seoul och deltog i Kwangjurevolten 1980.

Därefter träffades de i Seoul, Pyongyang och Tokyo, men i takt med att den politiska missämjan ökade mellan Syd- och Nordkorea blev det allt svårare att genomföra konferenserna. Som alternativ grundade kvinnorna fredsorganisationer i respektive land. Organisationerna skulle ha samma syften och mål som konferensen: att arbeta för jämlikhet, avrustning, demilitarisering, respekt för mänskliga rättigheter och återförening av Nord- och Sydkorea – som steg mot fred på Koreahalvön och i regionen. I Sydkorea grundade Gyunlan Jung och Hyun-Sook Kim Kvinnor skapar fred, 1997. Organisationens första aktion – Dela mat, dela kärlek – var en insamling och en uppmaning till regeringen att omedelbart skicka livsmedel till den nödställda i Nordkorea. Flera andra organisationer anslöt sig till aktionen och hösten 1997 skickades 26 ton torrmjölk till Nordkorea.

1998 tillträdde Dae Jung Kim som president och initierade ”Solskenspolitiken” med vilken han – genom bistånd och ekonomiskt samarbete – hoppades kunna locka in Nordkorea på en väg mot reform och öppenhet. 2000 besökte han Pyongyang som förste sydkoreanske president och i den historiska femtonde juni-deklarationen förklarade nord och syd att nordsidans federationsförslag (bildandet av Demokratiska Federala Republiken Koryo från 1980-talet) och sydsidans förslag om en konfederation hade gemensamma drag, och kom överens om att arbeta för en återförening.

I december 2001 skickade organisationen ”Kvinnor skapar fred” kläder till nordkoreanska barn och kvinnor och 2002 började syd- och nordkoreanska kvinnor hålla gemensamt läger i de nordkoreanska bergen. I genomsnitt kom 300 kvinnor från varje land till lägren, samt ett tjugotal kvinnor från andra länder. De höll konserter och fredsceremonier, klättrade i bergen tillsammans, besökte daghem, skolor, kvinnoföreningar och gjorde gemensamma aktioner. De möttes på de områden där de delade erfarenhet och synsätt och skapade därigenom grund för samtal på områden där det finns skillnader.

På officiell nivå inleddes förhandlingar gällande kärnvapenprogram mellan Kina, Sydkorea, Nordkorea, USA, Japan och Ryssland, de så kallade sexpartssamtalen. Parallellt med dessa höll kvinnor egna sexpartssamtal, en följd av att FN:s säkerhetsråd år 2000 antog resolution 1325 som stärker kvinnors rättigheter och deltagande i fredsprocesser.

Återföreningsmålet

President Dae Jung Kim och hans efterföljare Moo Hyun Roh (2003-2007) arbetade båda för att stärka jämställdheten i Sydkorea, som steg mot ett rättvist samhälle och en sammanslagning, och människorättsaktivisten, juristen och feministen Roh gjorde plats åt Koreanska kvinnoorganisationernas förbund, Sydkoreas ledande feministrörelse, att formulera politiken. Det fick till följd att nationalförsamlingen 2004 godkände lagen som förbjuder sexuell människohandel och upphävde folkbokföringssystemet som var grundat på mannen som representant för familjen, genom vilken all samhällelig service tillhandahölls. Under Rohs presidentskap bekräftades dessutom återföreningsmålet i den nord-sydliga fjärde oktoberdeklarationen 2007.

December 2007 valdes Myung Bak Lee till president och tonläget förändrades, inrikes som utrikes. Enligt den sydkoreanska paraplyorganisationen Ch’am’yŏ yŏndae (Folkets solidaritet för demokrati och delaktighet), i vilken Kvinnor skapar fred ingår, möttes både demokratiseringsprocessen och försoningsarbetet av motstånd från den konservative Lee. Hans politik ökade intoleransen i samhället, vilket i sin tur beredde mark för en hårdför politik mot Nordkorea och gjorde relationen mellan syd och nord sämre.

När Lee tillträdde förklarade han sig beredd att fortsätta ge stöd åt Nordkorea och sade sig vilja slå samman de två länderna, men redan efter någon månad initierade han en nedläggning av Sammanslagningsministeriet. Efter stora protester blev ministeriet kvar, men med en betydligt mindre budget och en minister utan makt. Därpå började Lee tala om en återföreningsskatt, som skulle göra sammanslagningen ekonomiskt möjlig. Förslaget ledde till en ökad ovilja till sammanslagning bland sydkoreanerna, vilket enligt oppositionspolitiker var just den reaktion som regeringen hade hoppats på.

Fredslägren som kvinnor årligen brukade organisera förbjöds och den sydkoreanska regeringen ströp kontakterna mellan sydkoreaner och nordkoreaner. Nu var sydkoreaner tvungna att söka tillstånd till och med för att sända brev till Nordkorea. Folkliga protester slogs brutalt ner, yttrande- och organisationsfrihet beskars kraftigt, korruptionsskandaler avlöste varandra, den ekonomiska tillväxten gick som på räls – till gagn för några få – och den ena amerikanska soldaten efter den andra anmäldes för våldtäkt, men trots bevisunderlag kunde rättsväsendet inte göra annat än att konstatera att våldtäkt hade begåtts. De amerikanska soldaterna är nämligen skyddade genom SOFA – det avtal som reglerar amerikaners närvaro i Sydkorea.

Under denna tid styrdes den slutna diktaturen Nordkorea av Jong Kim II. Landet var i ekonomisk kris sedan 1990-talet, men regimen lade stora summor på militära aktiviteter och provsprängningar av kärnvapen, samtidigt som befolkningen tidvis led av svält. Sexpartssamtalen avbröts 2009 på officiell nivå, men de kvinnliga fredsaktivisterna fortsatte att hålla sina.

2011 tar Jong-Un Kim över makten efter sin far och i december 2012 får Sydkorea sin första kvinnliga president, Geun-Hye Park. Park har en stark konservativ värdegrund och lägger fram det hon kallar förtroendepolitik – starkt försvar mot nordkoreanska provokationer, villkorat bistånd och arbete mot sammanslagning. Kapprustning och militarisering fortsätter både i Syd- och i Nordkorea (med hjälp av villiga vapenbröder), men relationen mellan de politiska ledarna är lite mindre spänd sedan hösten 2013.

Jag ska inte spekulera om den nordkoreanska ledningens intentioner, men kan konstatera att det i början på 2014 hölls återföreningar av familjemedlemmar som lever på varsin sida om den påtvingade gränsen och att Geun-Hye Park i sitt nyårstal i januari 2014 sade att ”sammanslagningen kan vara en jackpot för ekonomin”.

Hon upprepade detta i sitt tal i Dresden. Och självfallet vet Park vad hon talar om: Nordkorea har stora outnyttjade naturtillgångar och en ung befolkning, medan Sydkorea har begränsade naturtillgångar och en snabbt växande äldre befolkning. Kortsiktigt kan sammanslagningen komma att bli ekonomiskt kostsam, och de politiker som är emot sammanslagningen menar att den kan utlösa social instabilitet. Men den eventuella sociala instabiliteten är i hög grad förbunden med hur de på officiell nivå inblandade parterna – Kina, Ryssland, Japan, Sydkorea, Nordkorea och USA – agerar.

Den snabba ekonomiska utvecklingen i Sydkorea har sedan 2007 inte gått hand i hand med sociala och politiska rättigheter. Dessutom har privata intressen låtits gå före de samhälleliga och den ekonomiska politiken villkorats av internationella organ som deltagit i utvecklingsarbete. Under 2014 dömdes fackföreningsledaren Jung-Woo Kim till fängelse efter att ha försökt hindra kommunala myndighetsrepresentanter från att bland annat riva ned tält för sittstrejkare.

Myndigheterna har även gjort försök att avregistrera några av de större fackföreningarna. Seko-Ki Lee, nationalförsamlingsledamot och medlem i T’onghap-jinbodang (Förenade progressiva partiet, med 13 procent av rösterna i senaste valet), fängslades tillsammans med sex andra partimedlemmar för bland annat ”planering av revolt” och ”uppvigling”. Seouls högsta domstol lade ned åtalet gällande ”planering av revolt” men de andra åtalen gav mellan två till nio år. Regeringen sökte även och fick partiet upplöst av Författningsdomstolen i december 2014.

Oroväckande process

Den avbrutna demokratiseringen och den repressiva politiken som åter fått fäste i Sydkorea väcker oro inför freds-, utvecklings- och sammanslagningsprocessen.

Koreaner i syd och nord – som i decennier oförtrutet har skapat vägar till försoning och återförening, trots hot om straff och ofta med livet som insats – har visat att de har den kunskap och vilja som behövs för att föra fredsarbetet framåt och utveckla strategier för fred och sammanslagning. I den kommande upplysnings-, försonings- och sammanslagningsprocessen bör inte de som har delat landet och drivit på militariseringen vara de som sätter agendan. Inte heller bör privata intressen få förtur till naturresursutvinningen, som istället behöver komma folket till gagn, genom bland annat stora satsningar på välfärden.

Kampanjen Women De-Militarize the Zone har fått tillstånd från de sydkoreanska myndigheterna, från FN-styrkan som leds av amerikanska styrkor och från de nordkoreanska myndigheterna att mötas i den militariserade zonen samt hålla seminarier i Pyongyang och Seoul – om omständigheterna är goda.

Omständigheterna (på den officiella nivån) har varit bättre, men också betydligt sämre.