Internationella flickadagen har enligt Flickaplattformen (en samlingspunkt för alla aktörer som arbetar med att förbättra och stärka unga tjejers position i samhället) fått alldeles för lite uppmärksamhet i Sverige. Så dagen till ära, i söndags närmare bestämt, hade Flickaplattformen anordnat en fest i Skyddsrummet på Södermalm med mat, musik, talare och artister.

Jag hade väldigt höga förväntningar, hur skulle ett sådant här evenemang inte kunna bli bra? Uppsättningen av framföranden var fantastisk och idén bakom likaså.

Så jag drog med mig min tillika feministiskt insatta vän och anlände till lokalen strax efter 12, precis i tid för att hinna höra det sista av May Dar innan Hanapee gick på och välkomnade alla till festen. Sju personer fick dela med sig av sina egna erfarenheter av att växa upp som flickor, meningen med detta var att visa den stora bredd som finns av olika sätt att identifiera sig själv som flicka. Strålkastarna lyste rosa mot bergväggarna, discokulor hängde i taket, vegetarisk lunch och aloeveradrycker stod uppradade på barbordet.

Fest vet jag inte riktigt om jag skulle kalla det, energinivån var inte högre än den brukar vara för de flesta en söndagsförmiddag, uppslutningen av människor var inte heller vad den borde varit med tanke på hur stort peppandet har varit i sociala medier dagarna innan. Men de som faktiskt var där stod och klappade och jublade snällt efter varje framträdande och tog del av allt festen hade att erbjuda, som till exempel ansiktsmålning och fotografering i ett fotobås där roliga hattar och glasögon fanns att posera med.

Två saker jag reagerade på var dels intervjun med Åsa Regnér, i vilken Regnér uttryckte sig väldigt cisnormativt i sina svar genom att inte nämna några andra sorters kön än man och kvinna – ingår det inte i jämställdhetsarbetet att motverka all slags exkludering? För i så fall är det väldigt problematiskt att vår jämställdhetsminister inte tillkännager de kön och icke-kön som inte är man eller kvinna. ”Inte bara två kön!”, som Yolanda Bohm sade efteråt när det var hennes tur att tala.

Det andra jag reagerade på var hur få flickor som faktiskt var där, i alla fall unga flickor.
Jag hade önskat att se fler ungas engagemang för det här evenemanget och lite fler unga på scen, då det är oss dagen handlar om att lyfta. Att låta uppvuxna flickor berätta om sina erfarenheter är lysande, men på hur stort allvar tas de nuvarande ungas röster?

Förhoppningsvis blir detta evenemang till en årlig tradition som är mer långvarig än de tre år som projektet Flickaplattformen pågår, uppmärksammandet i och med fester som denna behövs för att öka medvetenheten om unga flickor och att göra det möjligt för våra röster att höras.