Det är en sen söndagsförmiddag med strålande sol. Inne i spelargången ut till den stora arenan står flera lag uppställda, redo för att gå ut på planen. Ut på Linköping arena, för dagen indelad i två fotbollsplaner: Charlotte Rohlin-planen och Jessica Samuelsson-planen efter två av stjärnspelarna i det allsvenska fotbollslaget Linköping FC. Men dessa spelare är betydligt yngre. Spelarna är i 10-12-årsåldern. I Futebol dá Forcas lag är flera spelare några år äldre. Men det jämnar ut sig. För vissa i laget som alltså är resultatet av ett samarbete mellan Futebol dá Forca, Röda korset och Angered United, har inte spelat mer än ett par veckor och för dem är matchen inne på arenan deras första någonsin.

Iklädda mörkblå tröjor med vita siffror väntar Futebol dá Forca-tjejerna från Angered, ett lag som för dagen både består av spelare från laget Hemgårdarna United från Skäggetorp i Linköping tillsammans med avsevärt mindre erfarna spelare som har tränat med Futebol dá Forcas öppna träningar under sommaren tillsammans med deras tränare Ella Karlsson, samt med David Ahlgrand från Angered United. Det var genom Röda korset och deras arbete på asylboendena som Futebol dá Forca och Angered United fick kontakt med tjejerna där, David Ahlgrand jobbade för att få fram material och träningstider på plan och Röda korset gick in och betalade bensinpengarna för att laget skulle kunna ta sig till den stora turneringen.

Från Syrien och Somalia

Nu är de alltså i Linköping för att delta i Winning Ground, en fotbollsturnering för unga tjejer som har utvecklats ur den satsning som Linköping gjorde i samband med fotbolls-EM 2013 som hölls i Sverige och där Linköping var en av värdstäderna. EM-folkfesten ville man ta vara på och permanenta och därför drogs Winning Ground igång till 2014 och hålls nu årligen. Det är ingen vanlig turnering eller tävling eftersom resultaten inte räknas officiellt. Det utses inga slutvinnare – fokus är att alla ska få spela och ”vinna mark”, och alla lag får spela en match var inne på Linköping arena, med högtidlig namnpresentation av var och en av spelarna inför publiken.

FDF Angered heter laget för dagen och de ska snart möta Timmernabben IF från Mönsterås kommun i svarta tröjor. Några ser lite nervösa eller sammanbitna ut, andra förväntansfulla, några håller i sina vattenflaskor. En är lite längre, och hennes nyfikna ögon tittar in i kameran. Hon har till skillnad från de andra en röd tröja på sig. Det är Christine Mohannad Dabbas, 14 år från Syrien, som är målvakt i dagens första match.

Spelarna får signal om att gå ut på arenan, följer domarna och ställer upp sig på rad, sedan hälsas de välkomna en efter en när en kommentator ropar ut deras namn. Någon vinkar med båda händerna, medan en annan lite försynt höjer ena handen när namnen ropas upp, andra tar ett rejält kliv framåt och vinkar. En av tjejerna sticker ut med sin gyllengula hijab, det är Idil Abdullah är 14 år från Somalia, också hon är 14 år.

Kristin Mohannad Dabas gör en räddning.

Shankaroon Xasan.

Ella Karlsson (t v) och laget i halvlek i första matchen någonsin för några av spelarna.

Ella Karlsson samlar gänget och peppar en sista gång innan det är dags att spela. Idil Abdullah och en lagkamrat ställer sig i mitten för att ta avsparken. När hon spelar ser hon erfaren och rutinerad ut, hon dribblar och fintar.

– Jag brukade spela tillsammans med kompisar runt hemmet i Somalia, förklarar hon på arabiska, som vi kommunicerar hjälpligt genom.

Ella Karlsson står vid sidlinjen och får vara beredd på att bistå när det blir inkast. Hon får visa handgripligt, eftersom många i laget inte pratar svenska. Som nybörjare på planen har de heller inte hunnit träna på saker som inkast, att man måste ha båda fötterna i marken och stå utanför sidlinjen.

Chistine Mohannad Dabbas ser trygg och lugn ut i målet. Hon hade inte spelat fotboll tidigare men blev intresserad när hon fick höra om fotbollsträningen på asylboendet och spelar i laget tillsammans med sin syster Wedad Mohannad Dabbas. Hon kom till Sverige i början av året tillsammans med sin familj :

– Vi kom hit på grund av kriget i Syrien, det var mycket svårt där, jag har bara gått lite i skolan sedan kriget började där, säger Chistine Mohannad Dabbas som nu har börjat i svensk skola.

Hon säger att det är många saker som är bra med fotbollen i Futebol dá Forcas regi, bland annat att det är så bra stämning på träningarna, men också det fysiska i att få röra på sig.

– Det är bra, vi får lära oss hur man ska röra sig, men jag lär mig fortfarande, säger hon.

Alla vinnnare

Den andra matchen för dagen spelas utanför arenan och inför andra halvlek vill Shankaroon Xasan gärna stå i mål. Hon och Christine Mohannad Dabbas byter tröjor och Shankaroon Xasan ställer sig i målet. Shankaroon Xasan 16 år är liksom Idil Abdullah från Somalia, men medan hennes kompis har sin sin familj med sig här i Sverige är Shankaroon Xasan ensam. Hon kom hit som ensamkommande flyktingbarn men hoppas att hennes familj kan komma efter. Hon har bara spelat fotboll i två veckor. Men ändå spelar hon vant både som utespelare och i mål:

– Jag gillar att vara målvakt.

Efter fotbollsmatcherna, lunchen på en närbelägen skola tillsammans med fotbollstjejer från hela landet, gruppbilder på laget, så avslutas dagen på läktarna på Linköping arena. Det är i princip fullsatt, av både unga fotbollsspelare och deras familjer, och fotbollsfans som vill njuta av det vackra söndagsvädret och den goda underhållningen på plan. För det spelas final i Svenska cupen, och hemmafavoriterna Linköping FC möter de regerande svenska mästarna FC Rosengård. Till hemmapublikens stora glädje vinner Linköping och ett regn av guldkonfetti utbryter. Men lika stora vinnare för dagen är de tjejer som nyss bosatt sig i Sverige men som redan spelat en match på en allsvensk arena.