Vi vet i dag väldigt mycket om det ojämställda samhället. Vi vet hur ojämställdheten upprätthålls och vad den ger för konsekvenser. Men det har blivit allt tydligare att det är en sak att tillsätta en statlig offentlig utredning – eller flera – och att gå till konkret politisk handling, skriver Marcus Svensson.
Begreppet ”I princip-mannen” myntades av mansforskaren Lars Jalmert i början av 80-talet, som ett sätt att beskriva hur män kan vara positivt inställda till jämställdhet, i princip, utan att för den skull agera jämställt när det kommer till de egna livsvalen och handlingarna.
Jag menar att det är hög tid att åter lufta begreppet men i stället för att använda det för att förklara och beskriva män i deras individuella ställningstaganden kontra deras val och handlingar bör vi denna gång rikta vårt fokus mot politiken och de politiska partierna. Jag vill saluföra begreppet ”I princip-partier”.
”I princip-partier” utgörs av partier som säger sig vara för jämställdhet, som är feministiska i valkampanjer, men som när det kommer till att leverera politik och konkreta förslag som innebär kliv framåt mot det jämställda samhället står de sig lika slätt som ”i princip-mannen” gjorde på 1980-talet.
Vi vet i dag väldigt mycket om det ojämställda samhället. Få frågor är så genomlysta och analyserade som ojämställdheten mellan kvinnor och män. Vi vet hur ojämställdheten upprätthålls och vad den ger för konsekvenser. Men det har blivit allt tydligare att det är en sak att tillsätta en statlig offentlig utredning, eller flera (Delegationen för jämställdhet i förskolan, Delegationen för jämställdhet i skolan, Delegationen för jämställdhet i högskola/universitet, Delegationen för jämställdhet i arbetslivet och så vidare) och att gå till konkret politisk handling. Forskare i jämställdhet har till med gått så långt som att beskriva det som att politiker ”gömmer” jämställdhetsfrågan i ännu en utredning, för att det så ”jobbigt” att bedriva förändringspolitik (att gå från ojämställdhet till jämställdhet kräver förändring).
Redan på 1500-talet beskrev Niccolo Machiavelli i sin bok Fursten svårigheterna och farorna för makthavare med att driva på förändring:
”Det finns ingenting så svårt att ta itu med, ingenting så vådligt att leda, ingenting så osäkert i framgång som att söka en ny tingens ordning. Den som förändrar får nämligen som motståndare alla dem som lyckats väl i det gamla och endast ljumma försvarare i dem som kan tänkas fungera i det nya.”
Det är inte svårt att se det som att ”i princip-partierna” har gjort en machiavellisk analys för jämställdhetspolitiken. De politiska partierna vet att om de driver igenom könskvotering för börsstyrelser, individualiserad föräldraförsäkring, jämställdhetsbudgetering etcetera, så kommer samhället att förändras – det blir mer jämställt. Kvinnor kommer att ta mer plats på arbetsmarknaden, få fler höga poster och få högre löner, medan männen kommer att vara mer hemma med barnen, bli bättre fäder, bli mer harmoniska och hela människor. Problemet är bara att ”i princip-partierna” i sin analys av opinionsläget tycker sig ha identifierat att många män fortfarande är främmande inför en sådan utveckling.
En grupp som ses som särskilt skeptisk till ett mer jämställt samhälle är unga män med arbetarklassbakgrund. Det handlar ofta om män som kommer från en tradition där man arbetat inom industrin. I dag finns inte jobben som kräver muskelkraft kvar och de tunga jobben har ersatts med jobb som kvinnor lika gärna kan utföra. Det uppfattas som hotfullt. Risken med att stå upp för verklig jämställdhetspolitik är alltså att denna grupp kommer att rösta på andra partier (läs SD).
Så av rädsla för att väljare ska ”fly” till andra partier så förvandlas feministiska partier (om de får definiera sig själva) till ”i princip-partier”. Jag menar emellertid att analysen är ett resultat av ett kortsiktigt feltänk. Det är i själva verket sveket mot våra värderingar, våra principer, som avgör hur andra kommer att se på oss, vare sig vi är en individ eller ett parti. Svik dina ideal och andra kommer att svika dig. ”I princip-mannen” vann/vinner ingens gillande och ingen röstar (i längden) på ”i princip-partier”.
Det är de som står upp för sina värderingar, även om de inte ser ut att vara genomförbara i det korta perspektivet, som vinner i erkännande i längden.
När Sverige tog jämställdhetskliv på 1970-talet så fanns det ett folkligt och politisk motstånd mot införandet av föräldraförsäkring, särbeskattning och daghemsutbyggnad, men vissa politiker (individer) och partier valde ändå att vara trogna sina värderingar och gå före opinionen och förändra Sverige till det bättre. Ingen är ledsen för det i dag. Ingen vill vrida utvecklingen bakåt.
Ett feministiskt parti på 2010-talet måste visa att de har samma mod som 1970-talets politiker och gå före folkopinionen, inte bredvid. Politik i allmänhet och feminism i synnerhet handlar om att vilja, inte om att vänta, eller att svälja. Ibland kan det innebära att en får känna sig ensam i snålblåsten, för en stund, men med tid och politik förändras samhället och en finner snart att andra kommer till den sidan en själv är. För jämställdhet på riktigt!
