”Om vi vore Fi skulle vi fundera en del på hur ofta det talas om den svenska föräldraförsäkringen som den mest generösa i världen. För det är den ju. Men bara om, och detta om är viktigt, personen som tar ut föräldrapenning dessförinnan har haft en levbar inkomst.” Författarna Ann-Marie Ljungberg och Karin Brygger kommenterar debatten om föräldraförsäkringen.
”Den som har ensam vårdnad har givetvis rätt till alla dagar. Fi menar också att det bör finnas möjlighet till dispens i individuella fall, när vårdnaden ändå är gemensam”, skriver Linnea Bruno i Feministiskt perspektiv den 22 november som svar på en kritisk artikel av Kvinnofronten.
Att låtsas att Kvinnofronten inte har koll på hur föräldraförsäkringen och vårdnadslagarna fungerar känns lite väl arrogant. Och vi tror inte att man kan avfärda det allvarliga i kritiken mot förslaget om individualiserad föräldraförsäkring så lätt. Frågan är komplex på ett sätt som varken Feministiskt initiativ (Fi) eller övriga förespråkare har känts vid under de år vi har debatterat frågan.
Det finns väldigt mycket kvar som framför allt Fi, men också övriga förespråkare har att svara på. En sak är till exempel hur man ska avgöra i vilka fall undantag från regeln om delning ska göras. Domstol? Och med vilka incitament? Kan det bli ett rättsligt straff för någon som inte stannar hemma under sin del av föräldradagarna? Och kan man ändra hela strukturen i föräldraförsäkringen så att papporna (vilket inte syns i statistiken) slutar ta ut sina dagar mycket senare än när det faktiskt behövs, och i stället tar ut dem på ett sätt som faktiskt bidrar till mammornas mer jämställda position på arbetsmarknaden? Det finns ju ingenting med den individualiserade föräldraförsäkringen som påverkar när man tar ut dagarna. Eller för den delen, som påverkar det sorgliga faktum att kvinnor redan nu är hemma alldeles för mycket helt utan, eller med alldeles för lite, pengar.
Vi har inga förhoppningar om att Fi någonsin kommer att svara på det här. Inte bara för att svaren helt enkelt inte finns. Utan också för att Fi:s politik, liksom många andra partiers, följer en annan sorts, mer abstrakta mönster.
Vi ska förklara vad vi menar.
Den tysk-engelske politiske teoretikern Ingolfur Blühdorn har skrivit en artikel, ”Sustaining the Unsustainable: Symbolic Politics and the Politics of Simulation”. Den är lätt att hitta på nätet. Texten handlar om hur politik förvrängs, blir tom, ”simulerande”. Den här artikeln läste vi under valrörelsen 2014. Ni minns kanske hur det var. Fi profilerade sig med nästan alla traditionella vänsterfrågor, fast lite mer av varje (mer hbtq, mer kvotering, mer antirasism, mer arbetstidsförkortning och till och med en feministisk ekonomi, och så vidare).
Fi:s sympatisörer kom från övriga partier i vänsterblocket, det vill säga S och V, kanske även från MP. Dessa var alltså tvungna att försöka locka tillbaka väljarna. Det gjorde man genom att visa att man stod för ännu lite mer av samma sak. Alla partier var plötsligt mer feministiska än alla andra. Politikerna brann för de inhemska feministiska frågorna, mitt i havet av globala kriser. Och då särskilt frågan om individualiserad föräldraförsäkring.
Oproportionerligt?
Ja.
Och det går att jämföra det här med hur det var när Miljöpartiet hade kommit in i riksdagen 1988. Men då handlade det om miljöfrågor.
Men hur kunde frågan om individualiserad föräldraförsäkring bli så stor? Jo, för det första: den är mycket lätt att säga antingen ja eller nej till, och argumenten låter slagkraftiga åt båda hållen. Men det förklarar inte allt. För hur kunde den ens kallas feministisk? Hur kunde den bli en fråga för vänstern? En individualisering av föräldraförsäkringen är en reform som inte är tänkt att kosta någonting, och som lägger ut ansvaret för en jämn fördelning på individen genom att använda en del i ett välfärdssystem som incitament, något som vänsterblocket inte vanligen har på sin agenda att köpslå med.
Svaret, enligt Ingolfur Blühdorn, skulle vara att det är just en fråga. Någonting att agera med. Och det är inte bara ironiskt menat. I Sverige ligger den jämnt utslagna löneskillnaden på ungefär 17 procent vilket kan och bör diskuteras. Men det är fortfarande tveksamt om en individualisering av föräldraförsäkringen leder till någon förbättring när det gäller löneskillnaderna. På Island har reformen inte lyckats i det avseendet, där är löneskillnaderna högst i Skandinavien, trots tredelningsreformen som genomfördes för 15 år sedan.
Det hela är lite av en chimär. Genom att säga att kvinnor diskrimineras för något vi gör – stannar hemma eller inte stannar hemma med barnen – legitimerar man på ett sätt underordningen, som om den vore rationell, som om arbetsgivarna gör rätt när de väljer bort eller diskriminerar kvinnor, eftersom ju kvinnor generellt gör fel.
Om vi säger att vi blir diskriminerade för någonting vi gör, blir den logiska följden att om vi bara skärper till oss, blir det snart bättre. Vi tror man kommer sanningen närmare om man pratar om diskriminering för något vi är. Kvinnor. Detta innebär att vi kommer att vara utsatta för marknadskrafternas och allmänhetens åsikter om vad kvinnor ska och inte ska göra på ett helt annat sätt än männen. Vi både ska och ska inte stanna hemma med barnen. Vi både ska och ska inte göra karriär. Vi både ska och ska inte ta plats i olika sammanhang. Och oavsett vad av detta vi gör, kommer följderna att vara våra egna att hantera.
Ingolfur Blühdorn skriver: ”Men det finns anledning att tro att (…) denna nya diskurs om seriositet och effektivitet (…) snarare lägger till ytterligare ett lager av föreställning, en föreställning om seriositet.” Han kallar detta för simulativ politik, och den skiljer sig från den traditionella symboliska politiken genom att de politiska frågorna är substitutfrågor, eller ren placebo.
Det är frågor och ageranden som ska se handlingskraftiga ut, ge intryck av politisk effektivitet. De enkla snabba åtgärderna, mot till exempel lönegapet mellan könen, är ett sätt för politiker att upprätthålla ett system. Att politikerna vill upprätthålla system, innebär inte nödvändigtvis att de är korrumperade ifråga om pengar. Det kan lika gärna handla om en vilja att komma in i riksdagen eller få plats i regeringen. Simulativ politik upprätthåller systemet, det system som de som föreslår de simulativt politiska åtgärderna gynnas av.
Det är vårt sätt att förstå frågan om individualiseringen. Men kanske några av politikerna också bara låter sig dras med. Kanske förstår de helt enkelt inte vad frågan innebär för kvinnorna – en försämring för många, utan att leda till förbättring för de övriga – eller om de förstår, men ändå driver den? Vem är oärlig och vem är okunnig av dessa politiker? Är det möjligt att de är så oärliga? Eller är de bara okunniga? Men är det möjligt att de är så okunniga? Frågan om okunnighet kontra oärlighet öppnar en avgrund. Eftersom inget av svaren innebär någon lättnad.
”Det här är det synbarligen schizofrena tillstånd i vilket medborgarna inte vill att politiken ska vara någonting annat än symbolisk, men ändå klagar över demokratiska brister och den snarast symboliska politiken”, skriver Ingolfur Blühdorn. Väljarna begär politiska reformer som de inte på något sätt väntar sig ska genomföras, och politikerna lovar dem, varpå väljarna klagar ännu mer. Det är en föreställning, som Ingolfur Blühdorn skriver.
Men Ingolfur Blühdorn ser inte någon lösning i att hänga ut vissa individer, politiker som uppenbart driver simulativt politiska frågor. Och nej, det är ingen bra utväg.
Vi är alla delar av strukturerna. Nej, vi är strukturerna. I stället, föreslår han, finns det en sorts lösning, eller möjligen bara lättnad, i det att genomskåda det simulativt politiska. Kanske, som han skriver, är det möjligt att det blir bättre bara genom att genomskåda systemet, substitutpolitiken. Och kanske finns det lösningar, också på den här frågan. Åtminstone små, kanske tillfälliga. Ingolfur Blühdorn, talar om något som han kallar för ”autentisk politik”, en motpol till den simulativa. Han betraktar den som mer eller mindre utopisk. Den finns inte, men den går att eftersträva.
Linnéa Bruno efterlyser förslag till lösningar i stället för kritik. Men det konstruktiva tänkandet ligger inbäddat i att se feminismen på många olika sätt. I vår mening är den kritik vi och Kvinnofronten och flera med oss står för konstruktiv, i det att den påtalar att kvinnoförtryck är långt mer komplicerat än vad det i förstone verkar. Men man kan vara ännu mer konkret. Om vi vore Fi skulle vi fundera en del på hur ofta det talas om den svenska föräldraförsäkringen som den mest generösa i världen. För det är den ju. Men bara om, och detta om är viktigt, personen som tar ut föräldrapenning dessförinnan har haft en levbar inkomst. Om inte, är hen lika hänvisad till att söka försörjningsstöd, som om hen vore arbetslös.
Hur kunde detta inte vara en av de viktigaste frågorna för en valrörelse som kallade sig feministisk 2014? Samtidigt som framför allt mammor ofta är hemma utan ersättning under barnets första år, fryser många av framför allt pappornas föräldradagar inne, inte minst på grund av de öronmärkta månaderna. Vi hoppas alla att fler pappor ska stanna hemma. Och kvinnornas situation på arbetsmarknaden måste förbättras. Men om föräldraförsäkringen blir levbar för alla och den som är hemma med barnet faktiskt får ersättningen skulle det lösa stora personliga problem för många utsatta, särskilt kvinnor.
Det finns fler liknande, tänkbara reformer. Men även om just dessa eller liknande förslag skulle bli en fråga i någon kommande valrörelse, och kanske därmed skulle kunna vara i närheten av en autentisk politisk fråga, löser det kanske inte de stora problemen som Ingolfur Blündorn ser för demokratin. Men det skulle underlätta för många kvinnor som i dag, liksom under en eventuell kommande individualisering, är ekonomiskt beroende av sina män under småbarnsåren, utan att för den skull vara välkomna tillbaka till en arbetsmarknad efteråt.
Det finns lite, eller snarare inget, hopp om att en individualisering av föräldraförsäkringen ska kunna ändra den strukturen. Eller, för att vara riktigt tydlig: den blir antagligen än mer cementerad. Enligt oss finns det ingen formulering som kan rädda en individualisering. Att fokus ligger på undantag för de ensamstående i frågan om individualisering är nog väl menat men inget sätt att rädda förslaget.
Visserligen innebär en individualisering katastrof för ensamstående med gemensam vårdnad och spädbarn men det är också dem det är lättast att införa undantag för. Det som inte fungerar är ju att göra de där undantagen, som Bruno nämner, för de sammanlevande mammorna som har män som ändå väljer att jobba i stället för att stanna hemma. Kanske har man förblindats av att frågan är så traditionell i den feministiska rörelsen, den har en sådan stark symbolisk kraft, men kanske var det också så att när förslaget först uttalades, var det inte genomtänkt eftersom man kanske inte trodde att det någonsin skulle bli verklighet.
