Hanna Olsson är terapeut och författare, bland annat till boken Catrine och rättvisan. Hon arbetade som prostitutionsutredare på 1970-talet. Hon känner igen debatten och motargumenten gällande sexköpslagen. I grunden menar hon att den fortfarande analyseras som om problemen med prostitution handlar om den som säljer och inte den som köper.
– Vad jag allmänt kan säga är att det är samma argument som under 60- och 70-talet. Det är en repetition av frågan som om den aldrig kom vidare. Man ser inte på helheten och utbudet. Det handlar om en syn på prostitution som inte innefattar det sociala fenomenet säljare och köpare. Jag var med i utredningen på 70-talet där vi vände just på detta perspektiv.
För Hanna Olsson är det ofattbart att Amnesty, som är en organisation som arbetar mot förtryck, tar ställning för avkriminaliseringen av sexindustrin.
– Vi har aldrig haft så grova former av sexhandel i vår tid som nu. Det finns en kedja, en industri, en exploateringsform som är skrämmande. Att förbise allt detta är obegripligt.
I likhet med många andra som kritiserar beslutets underlag och genomförandeprocess undrar Olsson hur själva beslutsfattandet inom Amnesty har gått till. Hon menar det spelar en stor roll i sammanhanget.
– Vilka fick frågan, handlar det återigen om en könsmaktsfråga där männen drev avkriminaliseringsfrågan inom organisationen, hur ser beslutsprocessen ut?
Kajsa Claude, som numera arbetar med marknadskommunikation i Sydafrika, är författare till en bok som förklarar och försvarar den svenska sexköpslagen: Targeting the sexbuyer: The Swedish example. Hon undrar liksom Hanna Olsson vilka som haft möjlighet att ge synpunkter på Amnestys beslut och konstaterar att det som skiljer ut den svenska sexköpslagen är att den var först med att sätta fokus på köparna. Till skillnad från lagens kritiker anser hon att detta minskar stigmatiseringen av den som säljer sex.
– Den svenska modellen utmanar det patriarkala synsättet att män har rätt att köpa andras kroppar, mäns, kvinnors och barns, säger hon.
Inom Feministiskt initiativ (Fi) har sexköpslagen ett fortsatt starkt stöd, säger Linnéa Bruno, styrelseledamot.
– Det ska vara kriminellt att köpa men inte att sälja sex. Men bara sexköpslag räcker inte. Fi vill att att det ska inrättas ett nationellt kunskaps- och resurscenter mot sexhandel. Förslaget fanns med i ett betänkande 2010 och landstinget i Stockholm ville ha ett sådant center, men regeringen bestämde att det inte behövdes.
Utredningar
Sexköpslagens försvarare menar också att den skiljelinje som dess kritiker drar mellan frivillig försäljning av sex och trafficking är långtifrån glasklar.
I Nederländerna, som avkriminaliserade sexhandeln helt år 2000, bedömer polisen att 50 och 90 procent av de kvinnor som säljer sexuella tjänster rekryterats till legala bordeller genom trafficking. Avkriminaliseringen omvandlade sexhandeln till en legitim affärsverksamhet där bordellägarna och hallickarna omfattas av samma privilegier lagen ger till vilken affärsman som helst. Detta har enligt polisen försvårat arbetet med att upptäcka människohandel och andra former av brott som är en självklar del av sexindustrin.
Detta samtidigt som polisen i Sverige rapporterar att antalet män som köpte sexuella tjänster från kvinnor som utnyttjats i gatuprostitution i Stockholms city fortsatte att minska under 2013, enligt RPS Rapport 2014. De flesta erkänner direkt: ”Uppskattningsvis sju av tio sexköpare i Stockholm som Prostitutionsgruppen rapporterade under 2013 erkände försök till eller köp av sexuell tjänst omgående när de anträffades och erhöll då ett strafföreläggande.”
Den statliga utredning från 2010 som, under ledning av justitiekansler Anna Skarhed, dokumenterade och analyserade Sveriges erfarenhet med sexköpslagen under 1999–2008 beskriver lagen som ett viktigt instrument för att förebygga och bekämpa både prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Men Anna Skarheds utredning fick kritik för att bland annat sakna objektivitet och för brister i forskningsmetoder.
Laura Agustín, migrationsforskare och författare, samt Louise Persson, beteendevetare och författare, riktade hård kritik mot utredningen och menade att gatuprostitutionen har fått en överdriven betydelse i utredningen. Dessutom menade de att ”polisen kontaktar bara sexarbetare i samband med brottsutredningar, enheterna har kontakt med få sexarbetare, dessa studier kan bara vara indikativa”.
Förra året fick forskaren Charlotta Holmström vid Malmö högskola i uppdrag av RFSU att sammanställa en rapport som är en genomgång av olika studier och rapporter om sexköpslagens effekter i Sverige. Enligt rapporten, som väckte stor debatt när den presenterades i början av 2015, överdrivs effekterna av lagen. Samtidigt påminner Holmström om att när sexköpslagen kom 1999 skulle den kombineras med sociala stödinsatser. Något som inte skett i tillräcklig utsträckning, enligt rapporten.
Indirekt kriminalisering
Och sexköpslagens kritiker menar att den inte hjälper transpersoner eller kvinnor som utsatts för människohandel och gatuprostitueradel. Att kriminalisering av sexköp innebär en indirekt kriminalisering av sexsäljare, som bland annat gör att de inte vågar vända sig till polisen när de blir utsatta för våld och hot.
Fi:s Linnéa Bruno håller inte med kritikerna.
– Jag har svårt att se att sexköpslagen skulle drabba sexsäljarna, utan tror att det mest effektiva är att öka på de sociala insatserna, ge stöd, hitta alternativ försörjning. Men det hela är en stor fråga, det finns ingen enkel lösning. Kampen mot sexköp och sexindustrin är underfinansierad, bara en liten grupp inom polisen arbetar med detta. En kan förstå deras rädsla att kontakta polisen, men jag tror inte att det är sexköpslagens fel. Det kan bero på rasism och sexism inom polisen.
De som stödjer Amnestys beslut framhåller också att det finns en annan värld utanför Europa, där det handlar om sexsäljare som i majoritet tvingas att sälja sina kroppar utifrån fattigdom och att det är dessa som drabbas hårdast av en kriminalisering.
Är kriminalisering ett alternativ?
– Att kriminalisera sexsäljande är det allra sämsta alternativet. I så fall är det bättre med avkriminalisering överhuvudtaget. Att kriminalisera köpet är det bästa enligt Fi. Vi vill även, som man gjort i Norge, utvidga sexköpslagen utomlands. Det är förstås inte så lätt att genomföra, men bra och normerande för de flesta sexköpare. Det kan skrämma svenska medborgare utomlands, på tjänsteresa och turistresor att tänka en gång till innan de går till bordellen att veta att man skulle kunna straffas för det, menar Bruno.
Kajsa Claude anser att kritikernas förklaringsmodell har tydliga brister:
– Att säga att vi inte förstår sexsäljarna i länder utan välfärdsmodell för att de oftare inte har något val, är som att säga att illegal organdonation i fattiga länder borde legaliseras för att de behöver pengarna. Den förklaringsmodellen är att ge upp inför det faktum att kvinnor och barn tvingas att sälja sina kroppar. Det som dessa människor utsätts för är inte en jämställd köp-sälj-situation mellan berörda parter. Det är ett kapitalistiskt synsätt och tar inte hänsyn till könsstrukturer och obalans i styrkeförhållanden.
Linnéa Bruno anser att det sociala stödet och grundläggande välfärd självklart är förutsättningen för att sexköpslagen ska kunna genomföras.
– Sexsäljarna måste ha andra alternativ att försörja sig. De prostituerade som trafikeras till Europa och som drabbas av rasism och sexism inom polisväsendet, kommer inte få det bättre om man gör så att exploatering blir lagligt, utan det behövs mer insatser inom polisen mot rasism och sexism.
Oklart hur många
Under 2013 förekom gatuprostitution i begränsad omfattning främst i de centrala delarna av Stockholm, enligt polisen. Citypolisens prostitutionsgrupp i Stockholm har länge bestått av enbart två poliser som arbetat på heltid mot köp av sexuella tjänster på allmän plats, inomhus och via internet. Under 2014 planerades att gruppen skulle utökas och bestå av fem poliser.
Den inspektionsrapport angående människohandel för sexuella ändamål som presenterades 2013 bygger på det arbetet och bekräftade tendenserna i Anna Skarheds utredning om att gatuprostitutionen fortsätter att minska:
”Information som polismyndigheterna erhöll under 2013 visade att den absoluta majoriteten av offer var flickor och kvinnor. Det begränsade antal flickor och kvinnor som rekryterades till Sverige för prostitutionsändamål kom i första hand från Öst- och Sydösteuropa (företrädesvis Rumänien, Bulgarien, Ungern och Litauen) samt Nigeria”.
”Många av de kvinnor som såldes för prostitutionsändamål genom webbaserade eskortverksamheter till sexköpande män i Sverige under 2012 såldes även i andra länder såsom Finland, Danmark, Norge, Nederländerna och Tyskland. Kvinnorna annonserades i vissa fall ut till försäljning under några veckor innan planerad ankomst till Sverige”.
Samtidigt konstaterar inspektionsgruppen att det sker en stadig ökning av människohandel för sexuella ändamål inom EU. "Den ekonomiska krisen påverkar säkerligen människohandeln till viss del där man kan förmoda en rörelse från de hårdast drabbade länderna i syd till länderna i norr. Antalet fällande domar i Sverige om människohandel för sexuella ändamål har dock minskat".
Enligt Linnéa Bruno har sexköpen på senare tid ökat i Sverige till följd av större acceptans för sexköpskulturen.
– Den normerande effekten som sexköpslagen hade i början för att minska antalet sexköp har avtagit. I ett ojämlikt samhälle utsätts fler människor och sexköpen ökar. Normaliseringen av ojämlikhet leder till att sexköpskulturen blir mer accepterad.
För att motverka sexköpskulturen menar Bruno att det är viktigt att satsa på våldspreventiva projekt.
– Våldspreventiva projekt som handlar om könsnormer kan hjälpa till att motverka sexköpskultur. Det i grunden handlar det om normalisering av ojämlikhet och exploatering av andra människor. Våldspreventiva projekt behövs inte bara för ungdomar, utan även för professionella inom rättssystem och polisen. Det ska finansieras ett resurs- och kunskapscenter för att samordna stöd till personer som vill lämna prostitutionen. Men viktigt är då att det inte ska vara ett krav att man måste lämna för att få stöd. Utan som kvinnojourer jobbar med stöd – inte vara fördömande utan möta människan.
