IKVÄLL spelar vi mot USA! De gjorde en superbra match mot Australien tidigare i veckan. Sydney Leroux gjorde fantastiska löpningar på ytterkanten, med boll, och drog förbi försvarare som om dom vore en pensionär på en motorväg. Christen Press, Caroline Segers förra lagkamrat som i Tyresö FF, hittade målformen direkt. Helt ärligt Press, utan Sverige hade det inte varit möjligt. Du kom till Sverige utan en landslagströja och lämnade din tid med Marta och Seger som en stjärna och med en plats i amerikanska landslaget. Seger kommer inte låta dig komma undan, var så säker.
Men är det något om verkligen bevisar USA:s storhet så är det mängden av stjärnor. När en kliver av kliver nästa på. I vår trupp, så är de som lämnar avbytarbänken VM-debutanter. Amanda Ilestedt och Olivia Schough gjorde båda sin allra första VM-match i måndags. Men när det är dags för USA att byta in nya spelare så kliver Tobin Heath och Alex Morgan in. Det är provocerande. ALLA byter in nya unga spelare med typ tio minuter kvar, förutom USA, som väljer att paradera alla sina stjärnor. ”Titta på oss, vi har så många stjärnor att de till och med kan sitta på bänken ett tag”.
Med det sagt, det kommer bli ännu roligare att vinna över USA ikväll. Och med vinst menar jag oavgjort. Det har hänt förut. Under Algarve Cup spelade Sverige lika mot USA, eller om vi vann… jag minns inte. Men det är möjligt. Och jag kommer ihåg att när jag satt och snackade med Nilla Fischer efter matchen så sa hon att sekunden som USA började bli irriterade, då visste hon att de kunde vinna matchen. Den psykiska pressen som ett topplag har på sig, gör att när de väl börjar förlora mot ett förmodat sämre lag, så blir de så otroligt provocerade, stressade och irriterade att de till slut inte kan fokusera. De passar fel. Blir sura. Tappar energi. Och spelar helt plötsligt mycket sämre boll. Känns igen?
I VM kan allt hända
Det var det som hände riktiga landslaget i måndags när Nigeria, rankat 33:e bästa lag i världen, börjar knappa in på ett Sverige, rankat 5:a. Efter en ledning med 2-0 börjar Nigeria göra mål. Och med tjugo minuter kvar av matchen, var alla svenska spelare så sura, irriterade, besvikna och chockade att de verkade tro att matchen var slut. I stället för att pumpa in målen, började de försvara sin ledning, och fick se sig som ett lovligt byte för ett offensivt Nigeria som började jaga ikapp. Att bli jagad, är inte alls så härligt som att vara den som springer ikapp och hela tiden får bekräftelse på att det går bra. Nigeria hade dessutom hela USA:s hejarklack på plats, som såklart, ville se Sverige besegrade av ett land som för dem inte är ett hot. Efter matchen snackades det om kramp och andra fysiska skador. Men tro mig, en kramp är ingenting mot en massiv psykisk våg som i ett slag sveper in över hela laget.
När Nigeria firade och dansade framför kamerorna efter sina mål stod de svenska spelarna otåligt och väntade vid mittlinjen på att spelet skulle sätta igång. De stod och väntade. Passivt. Surt. Utan att säga ett ord till varandra. Ingen peppande klapp med händerna och ett ”kom igen nu brudar, nu tar vi hem det här”. Bara en tyst, stirrande blick. Det är då man vet vem som har vunnit en match. I en intervju med Caroline Seger, lärde hon mig att fotboll är en kommunikativ sport. När jag såg Caroline Seger stå tyst, fattade jag på en gång. Nu har Nigeria vunnit. Och då var resultatet bara 3-3. Den psykologiska vinsten är minst lika viktig som den reella vinsten.
Men å andra sidan. Det finns god chans att Sverige vinner sin grupp. I dag är det ännu öppet. Det är fyra lag i gruppen. USA leder med sina tre poäng (från vinsten mot Australien), Nigeria och Sverige har delad två med sina en poäng. Australien sist med sin nollpoängare. Fältet ligger öppet, men realistiskt sett, så är det väl rimligt att tro att USA kommer först, och att vi kan knipa en andra plats i gruppen. Men i ett VM kan allt hända. Tyskland spelade lika mot Norge, 1-1 igår. Kina som dominerade matchen totalt mot Nederländerna igår, hade måltorka och fick in ett mål till slut, på övertid. Allt kan hända i ett VM. Stora nationer kan falla, små kan ta sig fram. Det är det som gör det så spännande.
