Den 16 maj öppnade utställningen ”Frida Kahlo: Art, Garden, Life” i New York Botanical Garden i stadsdelen Bronx. Det var tio år efter att den mexikanska ikonkonstnären uppmärksammades senast med en utställning i New York – ”alltför länge sedan för en konstnär vars prestige och inflytande världen över har vuxit under samma period”, menar konstkritikern Peter Schjeldahl på tidningen New Yorker.

Utställningens centrum återfinns i det vackra Haupt-konservatoriet, ett växthus byggt i början av 1900-talet, inspirerat av Crystal Palace i London och italiensk renässans. Här har en stor variation av växter, såsom filodendron, fuchsia, ringblommor, ormbunkar, palmer, kaktusar och suckulenter (till exempel aloe vera) och en mängd fruktträd (såsom citrus, mango och papaya), odlats med inspiration från Frida Kahlos trädgård i Casa Azul, det indigoblå huset i den bohemiska stadsdelen Coyoacán i Mexiko City, där hon bodde under större delen av sitt liv. I dag ett museum.

Ganska snart går det upp för mig att jag har flugit till New York för att titta på blommor som växer i min trädgård i Guatemala. Det betyder också att växterna inte ens är särskilt exotiska längre, även om många av dem kanske var det då, i början av 1900-talet, utan till och med vanliga, både i grannlandet Mexiko och i delar av USA.

I växthuset har även ett par inventarier från Kahlos Casa Azul återskapats, bland annat en rosaröd, blå och gul minipyramid med trappsteg. På en sådan hade Kahlo planterat växter i sin trädgård. Pyramider, ofta byggda av mayafolket, vars ättlingar fortfarande lever i regionen, är klassiska mesoamerikanska symboler. Men det finns riktiga mayaruiner att besöka inte långt ifrån Casa Azul i Mexiko City, vilket gör att en trädgårdspyramid känns något futtig att hajpa en utställning kring. Där finns även en kopia av Frida Kahlos skrivbord med allt hon kan tänkas ha haft på det uppställt mot grönskan. Det är fint och ger utifrån de material hon använde en känsla för tidsepoken och hennes direktkontakt med naturen.

Reproduktion av pyramid i Frida Kalhos trädgård.

Längs en vägg utomhus har kaktusar odlats på rad som en kopia av den kaktus-mur som omgav ett modernistiskt hus, egentligen två sammansatta hus, i ett annat kvarter i Mexiko City, i vilket Kahlo och hennes make konstnären Diego Rivera bodde under åren 1934 och 1939.

Det gröna är välkomponerat, men knappast tillräckligt för att tillfredsställa alla förväntansfulla konstintresserade Frida Kahlo-fans i denna, som New York Botanical Garden skriver på sin hemsida, blockbuster-utställning. Även om Kahlo, som brukar räknas som surrealist, visst hade ett stort intresse och en passion för naturen. Det visade hennes hem och trädgård. Och det framkom i hur hon använde växter som bildspråk och som en integrerad del i otaliga av sina konstverk.

Utanför konservatoriet spelar mariachi-artister samma musik som spelas på mitt favvohak i Guatemala City. Menyn på kaféerna domineras av mexikanska drycker och rätter, standardinnehållet på vilken servering som helst och de hutlösa priserna på fickspeglar, kylskåpsmagneter och strumpor med Frida Kahlo-porträtt, färgglada dödskallar och andra estetiskt tilltalande mexikanska motiv är en riktig ”rip-off” (lurendrejeri) som en tonårspojke spontant utbrister när han ser en av prisetiketterna. Trots att det säkert fanns en genuin ambition att utforska naturen genom konstnären landar det hela i ett kommersiellt jippo. Det är ju premiärhelg.

Mästerverket som höjdpunkt

I den motsatta änden av trädgården finns biblioteket som hyser en liten utställning med runt tolv originalmålningar och skisser. Här finns utställningens absoluta höjdpunkt, nämligen självporträttet med törnehalsband och kolibri från 1940 ur en serie med självporträtt med apor. Konstnären Judy Chicago har beskrivit verket: ”Kahlo, den av naturen fjärilskrönta drottningen skyddad av sina djurfamiljemedlemmar i stället för helgon”.

Från tavlan betraktar Kahlo betraktaren med stadig och allvarlig blick. Hon har en svart katt på sin högra sida, vilken länge har identifierats med häxkraft, som i sin tur historiskt har identifierats med kvinnor. Den svarta färgen har sedan 1880-talet associerats till anarkismen. På den vänstra sidan sitter en apa och i bakgrunden finns grönskande blad. Hon påminner om en helgonbild och liksom Jesus bar törnekronan på huvudet bär hon den runt halsen, där den har rivit upp blodiga sår. En kolibri, traditionellt en symbol för den heliga anden eller som död kolibri även helig för solens och krigets gud hos aztekerna, som såg den som själen hos den krigare som dog i strid, hänger i törnekransen.

"Autoretrato con collar de espinas", 1940..

Naturen, livet och döden

Idén är egentligen bra, att sätta fokus på Frida Kahlos förhållande till hemlandets natur, skönhet och mångfald som inspirerade henne konstnärligt på alla plan och fick stort utrymme i hennes konst, både stilleben och självporträtt.

Bland Kahlos samlade verk återfinns fyrtio stilleben, vid sidan av runt åttio självporträtt, vilket gör dem till en väsentlig del – en tredjedel – av hennes totala produktion och konstnärskap. Många av hennes stilleben har blommor, frukt och grönsaker, sådana hon hade i sin närhet, som motiv och flera av dem målade hon under sina sista levnadsår. Stillebenet, ”Long Live Life” (1954) – med vattenmeloner skurna olika mycket och med dess röda fruktkött och kärnor i olika mognadsgrad exponerat målade hon till exempel bara åtta dagar innan hon dog.

"Naturaleza muerta con loro y fruta", 1951.

Det är också ett perspektiv som fördjupar bilden av konstnären och hennes verk i stället för att exploatera hennes privatliv. Det så vanliga fokuset på smärta och lidande, vilket dock var en oundviklig del av hennes vardag på grund av skadorna hon fick vid en allvarlig spårvagnsolycka i 18-årsåldern, ger en snäv bild av henne som konstnär.

Samma utgångspunkt hade också den i dag 76-åriga konstnären och feministikonen Judy Chicago, när hon tillsammans med Frances Borzello, skrev boken ”Frida Kahlo: Face to Face” (2010), i vilken de fokuserar just på Kahlos konst i stället för person.

Men i trädgården funkar det inte riktigt. Det blir för utspritt och inte minst lämnar det kvar en känsla av otillfredsställelse.

Enastående gränsbrytare

Frida Kahlo var dotter till en tysk-judisk far och en mestizo-mor. Hon föddes 1907, men lär ha ändrat sitt födelsedatum till 1910, året för den mexikanska revolutionen, och dog 1954. Både hon och Diego Rivera bröt, som medlemmar i det mexikanska kommunistpartiet, med den dominerande politiska ideologin för epoken. De trodde på social och ekonomisk rättvisa och deras politiska aktivism och konstnärliga arbete var nära sammankopplat. Tillsammans målade de in en hel del av Mexikos historia i konsthistorien. Skillnaden var att Rivera gavs utrymme att måla politiska mularmålningar med stora penseldrag på offentliga platser medan Kahlo var hänvisad till hemmet större delen av tiden.

Hon hade sin första och enda soloutställning i hemlandet Mexiko 1953. Sin första egna utställning höll hon i New York 1938

.

Men Kahlo gick inte bara mot strömmen politiskt utan även konstnärligt. Hon inspirerades av mesoamerikansk konst, det vill säga den konst som föregick de spanska kolonisatörernas intåg på kontinenten. Hennes signum var en traditionell klädesdräkt från Tehuantepec, en region i sydöstra Mexiko. Den kom både att karaktärisera henne och förse henne med identitet och kulturellt arv. Hennes klädsel, som sågs som folklig och traditionell, var för henne själv ett aktivt ställningstagande mot den europeiska kulturen som under den här epoken var populär hos den mexikanska överklassen. Även alla hennes smycken kom från samma förkoloniala epok. Naturen var ett annat viktigt inslag i hennes klädstil.

Hösten 2012 tillägnade modemagasinet Vogues spanska upplaga ett specialnummer åt konstnären som har blivit en ikon även i modevärlden och inspirerat otaliga klädskapare. Det var i samband med att hennes många klänningar skulle ställas ut för första gången. De hade då varit inlåsta under femtio år, enligt order från Rivera. Men redan 1937 hade Vogues chefredaktör Edna Woolman porträtterat henne för första gången.

”Fridamania” – en våg att rida på

”Art, Garden, Life” lyckas helt enkelt inte leva upp till Frida Kahlos storhet som en av världshistoriens mest betydelsefulla konstnärer. I stället är det här är en utställning för växtintresserade stadsbor, hobbyodlare eller den som önskar en paus från den pulserande och ständigt pockande stadskärnan och strosa omkring fritt i naturen. Lite nyfikenhet på Frida Kahlo passar också fint, dock inte för stora förväntningar. Om du redan har besökt Casa Azul finns det betydligt intressantare utställningar på gång runtom i stan, bland annat Björk och Yoko Ono på MoMA, Museum of Modern Art. Vill du resa i Frida Kahlos spår rekommenderar jag varmt en resa till Mexiko City, inte minst för att fånga Kahlo-inspirerad gatukonst.

Men visst är det ett genialt drag att rida på ”Fridamania”-vågen och använda ett av världens kanske mest exponerade ansikten, även innan selfie-kulturen gjorde sitt intåg, som dragplåster för att locka folk till den i övrigt mycket eleganta och spatiösa trädgården.

Och det finns många potentiella besökare att locka till detta turistmål som ligger lite vid sidan av de större turiststråken. New York Botanical Garden tar emot cirka 900 000 tusen besökare per år, vilket kan jämföras med dess motsvarighet i Göteborg med runt 500 000 besökare per år. Detta samtidigt som staden New York tar emot över 53 miljoner turister per år.

Det känns knappast som någon slump att min kompis föreslår att mötas upp på en mexikansk taqueria samma kväll.

Dos desnudos en un bosque. (La tierra misma)", 1939.