När jag kommer till Landesamt für Gesundheit och Soziales, kort LaGeSo, köar uppskattningsvis trehundra personer längs med de rödvita kravallstaket som spärrar av ingången till myndigheten. Mest män. På gräsmattorna som omger byggnadskomplexet sitter familjer och grupper av kvinnor. Barn springer omkring fastän värmen, över trettio grader, är påfrestande. Å andra sidan skulle kyla och regn vara ännu värre. Totalt väntar minst femhundra personer på att få lämna in sin ansökan. Det första, avgörande steget på en odyssé genom den tyska förvaltningen. I slutändan kommer bara en mindre andel av dem att få stanna – beviljandegraden i fjol låg på under 30 procent.

– Jag är sjuksyrra så jag är van vid nödsituationer. Men det som utspelas här är riktigt chockerande, tycker jag.

Det säger Susanne Laue. Hon såg på tv vad som pågick utanför LaGeSo och anmälde sig omedelbart för en frivillig insats.

– Människorna sover utomhus i flera nätter, de har ingen möjlighet att duscha innan de kommer hit för att köa på nytt. Och det här är ändå Tyskland! Jag menar, i ett land som Grekland där de är fullt upptagna av att hantera en inhemsk kris kunde man kanske förstå det, men här…

Susanne Laue.

32-åriga Jalal Marrakech har med egna ord ”bara” väntat ett dygn. Han ler när jag frågar var han sover. Alltså utomhus. Jalal Marrakech kommer ursprungligen från Marocko men har levt de senaste sju åren i Italien. Där finns inga jobb längre, därför har han tagit sig hit.

– I Italien ger de bara asyl åt människor från länder där det pågår öppet krig, säger han, som hoppas på en mer generös bedömning av tjänstemännen i Berlin så att han kan söka arbete här. Förmodligen faller hans ärende dock automatiskt under Dublinförordningen. Det finns inga bra vägar in på EU:s arbetsmarknad för människor i Jalal Marrakech position.

Heche Masr har köat utanför LaGeSo i fyra dagar när jag träffar honom, hans kompis Ahmed Aleksandria i två veckor. Båda kommer från Egypten och har lärt känna varandra på tågstationen där de söker tillflykt på kvällarna.

– Jag fick ett papper från tjänstemännen som de sade att jag skulle kunna ta in på hostel med. Jag har försökt flera gånger men det går inte. De säger att det ska fungera som betalning men det gör det inte, berättar Ahmed Aleksandria.

Han ser trött ut. Jag gissar att han är några och tjugo, men både han och Heche Masr är förtegna om sig själva och vill inte bli fotograferade. De förstår inte varför de måste vänta så länge.

– I fredags fanns det inte ens dricksvatten här. Barnen väntade här i hettan utan vatten! Man kommer hit varje morgon och får en ny kölapp, men sedan händer inget, säger Heche Masr.

Jalal Marrakech.

Brist på sovplats

Ahmed Aleksandrias svårigheter att hitta en sovplats bekräftas av information från organisationen Flüchtlingsrat Berlin och en revisionsrapport. De kvitton som ska säkra temporärt tak över huvudet i något av stadens hostel går inte att lösa in. LaGeSo ligger efter med betalningarna och hostelägarna har ingen lust att ställa sovplatser till förfogande åt asylsökande, eftersom de räknar med att inte få betalt.

Bristen på boende för asylsökande är inte ett nytt dilemma i Berlin. I fjol aviserade senaten en omstridd lösning: containerbyar, alltså en slags modulboenden. Det saknades inte kritiker, både bland lokalpolitiker och flyktingorganisationer. Men nu överskuggas diskussionen om kvaliteten på boendet av den akuta situationen utanför LaGeSo.

De hysteriskt långa väntetiderna beror på personalbrist och kommunikationssvårigheter inom förvaltningen.

Men Berlins borgmästare Michael Müller försvarar de politiskt ansvariga. I juli kom cirka 4000 asylsökande till Berlin, mer än tre gånger så många som samma månad i fjol. Senaten räknar med totalt runt 35 000 sökande i år. En så stark ökning har ingen förutsett, inte heller på federal nivå – så sade Müller i en intervju med Inforadio rbb.

Såtillvida att många delstater verkar tagna på sängen stämmer det. Runtomkring i Tyskland upprättas nu containerbyar och tältläger för flyktingar. Det är inte länge sedan den här slags boenden förknippades med flyktingläger i katastrofområden; otänkbara i ett rikt europeiskt land.

Berlinbor mobiliseras

– Jag förstår inte hur man kan låta det gå så långt, man vet ju hur det är. På sommaren, när nätterna är ljusa och varma, då kommer fler. Och vi har fler människor på flykt just nu än sedan andra världskriget.

Det säger Susanne Laue. Det är människor som hon som fyller tomrummet politiken lämnat efter sig i Berlin. Sedan nyheten om de väntande utanför LaGeSo spreds har ett imponerande frivilligarbete rullat igång. Berlinbor har donerat mat, kläder, filtar, hygienartiklar och leksaker. På morgnarna förbereder en första kull frivilliga frukost åt de väntande. Under hela dagen cirkulerar ett team som delar ut dricksvatten åt de väntande. Andra frivilliga organiserar lekar med barnen. Alla insatser koordineras online, av den lokala föreningen ”Moabit hilft”. Även ”Die Johanniter”, en kristen hjälporganisation, finns på plats.

Under hela vårt samtal tappar Laue upp dricksvatten i plastglas. Berliner Wasserwerke har ställt en ledning till förfogande. Läget är inte lika dramatiskt som för bara några dagar sedan, civilsamhället har agerat fallskärm. Men på sikt kan frivilligarbete och donationer inte ersätta en fungerande asylpolitik.

– Nu är det sommar och bra väder. Men snart är semestertiden över och folk måste tilllbaka till jobbet. Hur blir det här då, undrar Laue högt.

Fotnot: Efternamn på Jalal, Ahmed och Heche är fingerade.