När Kristina Jansson var liten styrde impulserna hennes liv. Hon brukade få med grannungarna på diverse upptåg.

– Jag gjorde en massa dumheter för att det var ett infall jag fick. Jag var ungen som fick med andra barn på sattyg, säger hon.

Det kunde vara att trakassera grannar tills de hotade med polisanmälan, låna maskiner utan lov, tända eld med bensin och slåss.

– Vi gjorde ibland inbrott, även om det oftast var för godartade saker, som att mata en hundvalp. Mina föräldrar var bönder och inte närvarande, så vi härjade vilt. Att jag inte skadades mer förvånar mig, säger hon. 

Flerårigt missbruk

När Kristina Jansson blev äldre kände hon sig både fel och onormal. Därför blev det viktigt att försöka passa in i mallen som den ”normala” tjejen och hon började ställa höga krav på sig själv.

– Jag skaffade en strategi för att förutse konsekvenser i mitt sociala liv för att verka normal, genom analysera allt jag kunde och ha olika scenarion. Detta var väldigt påfrestande och tonåren var hemska då det var extremt.

I den vevan drabbades Kristina Jansson även av ätstörningar. Hon utvecklade ett riskabelt sexuellt beteende och råkade ofta illa ut. Hon behandlades illa av de män hon sökte sig till och blev både våldtagen och misshandlad. Det gjorde att hon till slut fick svårt att hantera sin situation och började använda centralstimulerande medel. Till en början kändes det som en befrielse.

– Helt plötsligt kunde jag slappna av, jag kunde skjuta bort tankar och låta dem mogna, säger hon. Jag kunde fokusera och avsluta det jag påbörjade.

Men ganska snabbt gled hon in i ett flerårigt missbruk. Det var först när hon blev gravid som hon kom till en vändpunkt och tvärt lade av. Hon bröt samtidigt med sin umgängeskrets, flyttade från staden och började om.

Viktigt med diagnos

I dag är Kristina Jansson 33 år. Hon fick sin adhd-diagnos förra året. Då hade hennes situation blivit så akut att hon inte orkade fungera.

– Jag kunde aldrig få stopp på mina tankar, säger hon. När jag har ett problem så existerar bara det problemet och jag kan inte lägga det åt sidan.

Kristina Jansson sökte psykolog och de kom tillsammans fram till att en utredning vore bäst. Då gick allt fort.

– Jag har tydligen rätt grov adhd, men är rätt ”typisk tjej”. Jag har riktat all hyper inåt och anklagat mig själv. Det är skillnaden mellan tjejer och killar, vi riktar den oftast inåt, medan killar är mer utåtagerande.

Kristinas Janssons son som i dag är sex år, har precis fått en adhd-diagnos. Kristina är glad att hon på grund av sin egen diagnos varit uppmärksam på symptomen och kunnat mota vissa beteenden, som tvångstankar, i grind.

– Min son är ett skolexempel på adhd, menar Kristina. När han var liten förstod han aldrig instruktioner. Han hade väldigt skiftande energi. Och som han röjde. Han plockade med allt, hade sönder saker, tuggade sönder jackor. Han lekte inte för han inte kunde fullfölja en lek.

Mod att berätta

Kristina Jansson frågade flera gånger personalen på förskolan om de såg något hos sonen som verkade ovanligt, men fick svaret att ”pojkar slåss ibland” och ”han har mycket energi bara”.

– Som ensamstående mamma trodde jag att det var jag som gjorde något fel. Jag läste på om bemötande och pedagogik och jag gick kurser, berättar hon.

Men kurserna bevisade istället för Kristina att hon uppfostrade sonen rätt vilket gav henne mod att berätta för förskolan om vad hon såg och misstänkte hos sin son. En utredning gav svaret att han hade adhd och så fick han börja medicinera dagen efter.

Kristina Jansson har också en dotter som också verkar ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, men som inte är utredd än.

– Hennes symptom yttrar sig i att hon inte kan hantera att rutiner bryts. Hon är väldigt medveten om sig själv och vad hon vill med oerhörda känsloutbrott vid motgångar. Hon hyperfokuserar på det som motiverar henne, men hennes hyper är introvert som min och om hon gjort något fel så bryter hon ihop fullständigt.

Kristina Jansson menar att många i hennes omgivning tror att barnen är bortskämda och ouppfostrade.

– Men snarare är det tvärtom. Vi måste vara principfasta och hålla på rutiner för att barnen ska må bra, för annars rasar hela korthuset.

Hamnat rätt

I dag undviker Kristina Jansson nya bekantskaper för att hon inte orkar hålla tråden. Hon undviker möten där hon måste vara stilla. Möten hon måste gå på ger ångest flera timmar innan, bland annat för att hon hela tiden måste anstränga sig för att komma i tid.

– Att hålla tider är riktigt jobbigt, dels måste jag komma ihåg tiden, och sen är det ett avbrott i min rutin. Jag har minst två påminnelser på telefonen. Jag har också ett månadsschema för möten och ovanligheter, för att kunna förbereda mig mentalt och lägga upp en plan för när jag ska åka från arbetet, ha med mig allt jag behöver och så vidare.

Kristina menar att hon nog kan uppfattas som både kall och dryg och svår att komma in på livet. Hon tror att hon kan vara skrämmande, eftersom hon reagerar på allt och bemöter det. Men hon tycker att hon hamnat rätt i arbetslivet.

– Jag jobbar inom rivning och sanering så jag är en grovarbetare. Jag är enda tjejen på firman och en av få i Sverige. Här är min adhd ett plus i kanten.

Att adhd inte tas på allvar i samhället är tydligt, tycker Kristina Jansson.

– Det finns människor som inte tror på diagnosen. Där finns ett tolkningsföreträde som förminskar eller förnekar existensen av vår npf-problematik.

Låtsat intresse

Anna Norrman, intressepolitisk ombudsman för riksförbundet Attention, som verkar för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, menar att det är vanligt att flickor riktar sitt kaos inåt vid adhd.

– Ofta är det skolresultatet som blir avgörande för om lärarna märker svårigheterna och tar upp det med föräldrarna. Flickor generellt har ett stillsammare agerande och är bättre på att uppfylla förväntningar på hur man ska agera.

Därför kan hon låtsas vara lyssnande och intresserad på lektionerna, fast det är kaos inombords. Det märks sedan på proven där eleven uppvisar dåliga resultat och lärarna blir förvånade.

– Det kan också vara så att flickor inte alls saknar hyperaktiviteten, men begränsar sitt beteende tills hon kommer hem, och då blir det som en rekyl.

Om inga misstankar finns i skolan, kan det bli svårt för föräldrarna att bli trodda, vilket kan landa i självskadebeteende hos eleven.

– Då är det inte ovanligt att lärarna gör en orosanmälan till socialtjänsten för att man tror att barnet far illa hemma, säger Anna Norrman.

Skolväsendet behöver utbildas

Enligt Anna Norrman hävdar lärare och förskolelärare ofta inför oroliga föräldrar att ”spring i benen” kommer att växa bort, att det är en mognadsprocess, vilket gör att många barn får vänta länge, eller aldrig blir utredda. Ibland kan också föräldrarna sätta käppar i hjulen, genom att förneka att barnet har svårigheter.

– Men det vanligaste är att många barn upptäcks i skolan eller förskolan för att läraren slår larm, påpekar Anna Norrman.

Kristina Jansson menar att för att öka medvetenheten kring neuropsykiatriska diagnoser, behöver framför allt skolväsendet utbildning inom området.

– Framför allt borde pedagoger utbildas i att känna igen olika tecken på barn. Och sen faktiskt ta den diskussionen med föräldrarna. Jag vet att många gånger märker skolans personal att något inte stämmer, men de drar sig för att ta det med föräldrarna. Detsamma med BVC och liknande.

* Kristina Jansson är ett påhittat namn. Hon vill vara anonym eftersom hon inte vill hänga ut sina barn.