Begreppet gästfrihet är av långt datum i den västerländska tanketraditionen inte bara som en etisk plikt utan också som en politisk skyldighet/rättighet. Som politiskt begrepp är gästfrihet kopplat till tanken om att mänskligheten delar en rationalitet som kan göras till grund för en universell rätt som ska gälla oavsett lokala och kulturella skillnader. Det är denna tanke som vår nuvarande internationella rätt bygger på.

Det moderna gästfrihetsbegreppet är präglat av den koloniala expansionen. Under tidig modern tid användes begreppet för att legitimera kolonialmakters rätt att åka till och vistas hos andra folk på deras territorier. En viktig teoretiker i sammanhanget är spanjoren Francisco de Vitoria som i början av 1500-talet utvecklade argument och tankar som kom att diskuteras under de kommande sekel.

Enligt Vitoria tillhörde gästfriheten den del av naturrätten som reglerar relationerna mellan folk, ius gentium. Skyldigheten att ta emot behövande (Vitoria nämner specifikt ”skeppsbrutna” som han ville applicera på spanjorernas fall) var därför ovillkorlig och tvingande lag för alla människor. Vitoria ansåg att om invånarna i den Nya världen vägrade att ta emot spanska migranter förbröt de sig mot denna rätt och det var rättfärdigt av spanjorerna att försvara sin rätt genom ”rättfärdigt krig”.

Trots att det moderna gästfrihetsbegreppet således har ett kolonialistiskt förflutet omtolkades det i kantiansk tappning till ett löfte om världsmedborgarskap och global rättvisa inom ramarna för FN och ligger till grund för asylrätten i gällande internationell rätt. Men nu går de europeiska staterna obesvärat emot sin egen tradition. Gästfriheten är uppenbarligen inte ovillkorlig och tvingande, en del av människans delade förnuft, om riktningen går till snarare än från Europa.

De europeiska statsmakternas godtyckliga universalism visar sig återigen i den postkoloniala globala ordningen. De folkliga rörelserna som tagit emot flyktingarna i många europeiska länder bär däremot på den värdefulla sidan av tanketraditionen. Den vars krav på koherent universalism kan bli ett verktyg i skapandet av global gemenskap och rättvisa.