Filmen började som en idé om att skildra hur två personers relation förändrades över ett helt år när de bara träffades en gång i veckan. För tidningen The Sydney Morning Herald berättade regissören Sophie Hyde att den också filmades över ett helt år, varje tisdag. Den något ansträngda premissen är att transmannen James ska påbörja den transition han bestämde sig för att skjuta upp när dottern var nyfödd. För att kunna genomgå denna mycket påfrestande period i lugn och ro ber han dottern Billie att flytta hem till sin andra pappa under ett års tid.
När Billie protesterar bestämmer de sig ändå för att träffas varje tisdag tills hon kan flytta hem igen. Arbetet började med tanken att skildra en transmans transition - vilket är välbehövligt då även om transkvinnors transition är ett uttjatat ämne i cisvärlden är transmäns transition fortfarande ett nästan helt outforskat område. Under arbetets gång förflyttades dock fokuset för att istället hamna på den unga dotterns transfobi, hennes relation till James, hennes besvikelse och hennes eget utforskande av sin sexualitet med en tjej, en kille och en kamera.
Fokus på dottern
Det är en ruskigt otäck film, som skildrar transfobi och cissexism på ett öppet och naket sätt. Som så ofta när man sitter som transperson i en salong full av cispersoner, kommer skratten på helt fel ställen - när det händer allvarliga, kränkande saker som när dottern hittar James penisprotes och börja leka med den. Kanske en effekt av att transpersoner främst skildras som comic relief, det är den västerländska filmens dialekt att när vi ser en transperson förväntar vi oss humor. Regissören Sophie Hyde tappar ändå aldrig tråden, utan fortsätter skildra James och Billies relation med djupaste allvar och snart inser publiken att här finns inte något att skratta åt.
Huvudpersonen är trots allt Billie och det filmen egentligen skildrar är hur jobbigt det är att ha en transman som pappa. Herbert-Jane gör en strålande insats som James, och tar förmodligen med sig sina egna erfarenheter som ickebinär person till rollen. Oavsett att en transperson spelar en transperson antar filmen ett cisperspektiv. Som så ofta när cispersoner står bakom filmer eller serier om transpersoner, om det så är Transparent eller Transamerica, så handlar berättelsen om cispersoner och riktar sig till cispersoner.
Cisperspektivet har även avspeglat sig i katalogtexten, där handlingen beskrivs som att Billies “lesbiska mamma Jane berstämmer sig för att genomgå en könskorrigering och ta namnet James”. Berättelsen utgår från Billies perspektiv, de andra rollfigurerna kallar James för Billies mamma hela filmen igenom och den enda som kallar honom “papp” är till slut Billie själv. För ur James perspektiv är han naturligtvis en man, och har varit det i hela Billies liv. Att låta katalogtexten kalla honom mamma är att se honom utifrån.
Otillfredställande
Jag har aldrig lämnat en film så skakad. Historien triggade och lyfte upp så många rädslor och så mycket ångest som jag själv har levt igenom – som jag har kunnat lägga bakom mig men också fortfarande har kvar – som när Billie anklagar James för att ha ljugit och bedragit henne genom att i nästan hela Billies liv försökt leva som den kvinna alla andra trodde att han var. Sidohistorien om dotterns eget utforskande av sin identitet känns något malplacerad. Jag hade gärna sett filmen koncentrera sig mer på bara Billies och James relation, för när det väl är dags för den slutgiltiga försoningen är det bara en minut kvar av den sista av de 52 tisdagarna.
Istället för att få landa i hur deras relation till slut kan repareras när Billie flyttar hem till James igen, så lämnar jag biografen med huvudet tyngt av all den transfobi som har tryckts i mitt ansikte under två timmar, utan att få någon tid att återhämta mig, utan att få känna att saker blivit bra igen. Det är en film som kunde ha blivit bra, det är utan tvekan en engagerande film, men som misslyckas med att skildra James på ett tillfredsställande sätt. De senaste åren har transpersoner på film gått från att vara monster till att vara, som i 52 Tuesdays, en börda för sina anhöriga. Det är fortfarande inte representation, bara objektifiering.
