I en del av årets filmer finns skildringar av en ung politisk engagerad generation som knyter an till ett revolutionärt arv. Två exempel är den iranska regissören Sepideh Farsis Red Rose och den colombianska regissören Oscar Ruíz Navias Los Hongos.

Red Rose skildrar kärlek mellan två generationer av politiskt vänsterradikala i Iran. Under Valprotesterna 2009-2010 (också kallade den Gröna revolutionen). En grupp demonstranter söker skydd hos en man som varit aktivist i radikala kretsar på 1970-talet och en av aktivisterna initierar ett förhållande med honom. Spänningen mellan försiktighet och entusiasm, mellan hopp och desillusion är i centrum för det erotiska dramat som utspelar sig mellan den unga aktivisten och den asociala medelåldersmannen.

Los Hongos handlar om två unga män som ägnar sig åt att graffitikonst som politisk aktivism. De stöts ut från samhället, ratas av kvinnorna – som har nog med sig själva och varandra – och jagas av polisen, men deras konst och deras liv växer ändå som svampar (hongos) i det ruttnande samhället. När de ska delta i ett kollektivt arbete på en lång mur mot en motorväg väljer de en bild av svart hijabklädda kvinnor från Tahrirtorget.

I dessa filmer skildras samhället och samtiden som orättvisa och oacceptabla. Men det finns också en underton som snarare än hopplöshet signalerar tilltro till att de är dömda att förändras. Som den unga aktivisten i Red Rose säger till sin femtioåriga älskare som svar på hans desillusionerade uttalanden om kravallernas möjligheter att förändra systemet: ”Vi ska inte ge upp, om ni inte hade gett upp då hade vi inte levt under denna regim alla dessa år”.