– Problemet är när ni säger ”immigranter” – jag säger invandrare, det vill säga någon som inte har kommit hit för att stanna. En immigrant stannar hela livet, men invandrarkonstnärer fastnar inte i Sverige, de har ett ben här och ett i hemlandet.
Det är Muammer Özers som talar. Under åttiotalet drev han invandrarfilmföreningen Kaleidoscop, som efter bristande stöd nu är nedlagt. Özer är filmare med rötter i Turkiet, och han medverkar nu vid Göteborgs internationella filmfestivals programsektion Immigrantfilm – en annan del av svensk filmhistoria. Till seminariet med samma namn har de två filmforskarna Lars Gustaf Andersson och John Sundholm bjudits att presentera sin pågående forskning kring just immigrantfilm. Medverkade gjorde, utöver Özer själv, även regissören Nahid Persson Sarvestani.
– Jag är i ingen man i ingenmansland som har tappat min identitet. Jag är Jordmannen, säger Mohammer Özer och syftar till sin och Synnöve Özers film med samma namn som problematiserar just detta. Filmen, som är från 1980, visades tillsammans med fem andra filmer från olika kontinenter och årtionden inom ramen för sektionen.
En annan annan
Chef för festivalens seminarieprogram är Paula Wahlbom. Hon ser inget problem i sektionens rubricering.
– Att vi säger ”en annan svensk filmhistoria” är för att detta är filmer som inte visats nästan alls, som inte arkiverats i Svenska filminstitutets filmarkiv, som inte har setts som svensk filmhistoria, utan som har varit en annan filmhistoria vid sidan om. Vi vill lyfta in dessa filmer i den svenska filmhistorien och ge dem en plats, säger hon och förklarar hur festivalen snarare än att förfrämliga en kategori vill belysa den ytterligare.
– Det är tvärtom. Förra året hade vi ett seminarium kring den norska filmen Brev till kongen av Hisham Zaman, som följer en grupp flyktingar på en bussresa mot en asylmottagning. Då bjöd vi in Fristad Göteborg till ett samtal – nu bjuder vi in filmare och forskare, säger Paula Wahlbom och förklarar hur alla festivalens programpunkter till så stor mån som möjligt knyts till de filmer som visas på festivalen. Hon understryker även att festivalen gärna samarbetar med organisationer som lyfter frågor som de ställer sig bakom.
Medverkade i år gjorde dock ingen från Göteborgs Exilfilmfestival, en tjugoårig internationell festival med fokus på exil och migration.
– Jag visste ingenting om den särskilda fokusen på immigrantfilmare förrän jag själv bläddrade i programmet, säger Exilfilmestivalens grundare och konstnärliga ledare, Hossein Mahini. Han är kritisk till Giff:s rubricering.
– Jag tycker att exilfilmare är en mer korrekt beskrivning. En immigrant väljer att flytta, det är ett helt annat tillstånd än att tvingas fly, säger Hossein Mahini, som tror att de flesta av filmerna inom immigrantfilmblocket inte betraktar sig som immigranter, men som verksamma filmare i exil. Han menar även att en film vars skapare har erfarenhet av exil eller migration inte för den sakens skull måste ha ett narrativ som gestaltar den erfarenheten. På samma vis menar han att begreppen kan angripas av personer som just inte har egen erfarenhet av dem.
– Vad icke-invandrare och icke-exilfilmare har för syn på exil, hur de ser på vårt liv?
Två olika tolkningar
Hossein Mahini menar att de två filmfestivalerna har olika sätt att se på exil- eller immigrantfilm.
– Vi vill fokusera på grundläggande teman med koppling till exil och att folk tvingas fly – men vi vill också bygga forum för exilfilmare och andra filmare, säger han. En programpunkt är ofta en tillfällighet som inte följs upp.
Dock erkänner han att även Exilfilmfestivalen hade tjänat – ekonomiskt – på att byta namn.
– Om vi hade kallat den för Invandrarfilmfestivalen, hade stödet flerdubblats. Men, för mig betyder exil motstånd och det säger nej till förtryckande strukturer. Du som kallar dig exilfilmare vill ändra på dessa saker.
Lars Gustaf Andersson och John Sundholm känner väl till Exilfilmfestivalen, liksom problematiken med termer som immigrantfilm, invandrarfilm, exilfilm, diasporafilm. Om det skriver de i den under seminariet presenterade boken om Filmverkstan, Hellre fri än filmare, Nordic Academic Press 2014.
– I det här fallet använder vi väl termen immigrantfilm mer preliminärt som en samlingsbeteckning för alla de filmare som av olika skäl, inte bara exilskäl, befinner sig i ett annat land än hemlandet, säger Lars Gustaf Andersson och medger att Mahinis synpunkter är högst relevanta och han har helt rätt i att "immigrantfilm" inte behöver tematisera immigration eller exil.
– Risken för generalisering är ju alltid stor, och det enda sättet att komma ifrån generaliseringar är ju att problematisera och diskutera begreppen, vilket man kan göra i längre uppsatser och böcker, men inte alltid har utrymme till på till exempel seminarier av det slag som vi hade – fastän även en diskussion om begreppen kom upp tack vare en publikfråga och Muammer Özers egna idéer om begreppen, säger Lars Gustaf Andersson. Han tror inte att rubriken "En annan filmhistoria" syftar på "de Andra".
– Det handlar snarare om den situation som all slags ”minor cinema” befinner sig i gentemot den kanoniserade filmhistorien. Det finns många "andra filmhistorier", såsom undergroundfilm, politisk film, aktivistfilm, som förtjänar att belysas och berättas mer om.
Vem går på filmfestival?
Paula Cardozo är aktiv i Fristad Göteborg, en undersektion av den ideella organisationen Ingen människa är illegal. Hon berättar att filmfestivalen hade ett samarbete med Fristad förra året.
– GIFF gav 50 biljetter som Ingen människa är illegal fick dela ut till papperslösa. I år har de valt att samarbeta med annan organisation där biljetter sprids. Så de gör ju det, men inte genom IMÄI. Vi fick ju också ordna ett samtal om Papperslösas rätt till staden som blev väldigt lyckad. I år är det kanske genom Filip och Fredriks film som "integration" diskuteras och genom seminariet med Mona Sahlin.
En ny satsning för årets filmfestival är ambassadörsrollen, som syftar till att öka mångfalden inte bara bakom duken, utan även bland publiken, och göra Göteborg till en ännu mer kulturell och öppen stad. För att uppnå det ska fem festivalambassadörer tjäna som en länk för ny publik utanför festivalens vanliga nätverk. Till tjänsterna, vars ersättning är en VIP-ackreditering och biljetter till festivalen, söktes utåtriktade personer med stort kontaktnät och som pratar minst ett annat språk förutom svenska och engelska. Önskvärda språk som nämndes i annonsen på festivalens hemsida var arabiska, persiska, kurdiska, turkiska, polska ”eller ytterligare något av alla de språk som pratas i Göteborg”. Även specifik kunskap om stadsdelar, som Angered och Frölunda, där festivalen i år visar filmer, var meriterande. Det var däremot inget krav att ha besökt festivalen tidigare.
Paula Cardozo sökte tjänsten, och fick den. Några dagar in i festivalen beskriver hon en process som hon upplever känns hastigt och sent påkommen.
– Vår roll är att ge feedback efter festivalen, men eftersom det inte finns en strikt beskrivning av vad vi ska göra så lämnar det utrymme att forma det själv, säger Paula. Hon har dock förståelse för att det här är första gången som festivalen arbetar på det här sättet, och att förhoppningen likväl är att få en bredare publik.
– I detta försök kan en alltid trampa fel, jag menar att det är lätt för en filmambassadör att stereotypisera människor genom att föreslå ”fel” filmer. Enligt Paula är det inte självklart att en rasifierad person per automatik är intresserad av filmer med detta tema, personen kanske är intresserad av konstnärliga filmer.
– Annars blir effekten den motsatta.
Uppdrag att bredda
Ulrika Grönérus är kommunikationschef för GIFF (Göteborgs internationella filmfestival). Hon förklarar att ambassadörskapet är ett projekt i sin linda, men som har diskuterats under en längre tid. Enligt henne är det värdefullt att film från hela världen ska nå en större publik, varför GIFF som institution nu är självkritiska – ambitionen är att nå ut till fler.
– Det ligger i vårt uppdrag. Vi har film från 89 länder och ser såklart gärna publik från fler länder, kulturer, eller stadsdelar. Vi ser att vi behöver bli bättre på att nå ut – och därav årets ambassadörer. Efter festivalen kommer vi att träffa dem och använda dem som bollplank och diskussionspartners för att hjälpa oss att nå ut bättre.
Men, hur går det att veta vem som går på festivalen? Ulrika Grönérus förklarar att Giff genom årliga publikundersökningar varje år får reda på var folk bor någonstans, efter deras postnummer.
– Vi frågar inte specifikt om bakgrund, men det är mest en känsla vi har att publiken till mångt och mycket är homogen, vit medelklass. Det räcker med att se sig omkring på en visning för att få den känslan.
GIFF har tidigare vänt sig till invandrarföreningar, men kände nu behov av ett mer aktivt agerande.
– Vi behöver få ett större nätverk och mer kunskap. Därför facebook-efterlyste vi personer som talar stora språk i Göteborg, såsom arabiska, persiska, eller somaliska, säger Ulrika Grönérus, som några dagar in i festivalen menar att samtalen med ambassadörerna redan har gjort skillnad. Vi får höra vad de tycker om festivalen, om de känner sig välkommen, om de ser behov av information på flera språk, till exempel.
Redan nu finns en del av festivalens information översatt – med hjälp av ambassadörerna. I satsningen ingår även visningar på Frölunda kulturhus och på Angereds bio.
– Förhoppningsvis finns vi i ännu fler stadsdelar framöver.
I år rabatterar GIFF även biljetter till Göteborgs Stad, som har köpt in ett 30-tal biljetter för Flyktingguiden i Göteborg. Därutöver genomförs en runda-upp-kampanj till Faktum, som också får överskottet av festivalens traditionsenliga sms-röstning. Innan jul bjöds också Faktum-försäljarna, tillsammans med en vän, till en av festivalens medlemsvisningar. Så, vad hände med Fristad Göteborg?
För organisationens del handlar det inte om till vem biljetter utdelas, utan att det sker.
– Det viktigaste i sammanhanget tycker jag är att de ger biljetter till papperslösa, sen är det lite skit samma om det går via oss eller någon annan organisation, säger en representant för organisationen.
Enligt Ulrika Grönérus var det i samband med förra årets seminarium som biljetter skänktes till Fristad.
– Det var alltså inte så att vi inledde ett samarbete, och vi har inte hört av dem i år. Men, vi tar gärna upp samtalet med dem igen.
Haroon Natan är själv asylsökande och bor för närvarande Göteborg. Han skulle gärna vilja gå på festivalen, men har inte råd. Det har heller inte någon av hans papperslösa vänner. För Natan är det viktigt att känna sig inkluderad i vad som sker i en stad, istället för att ekonomiska och personnummerbaserade barriärer ska styra.
– Det är inte bara Migrationsverket som kan säga ja eller nej till ens inkludering i samhället, alla andra måste också göra det, säger han, och jämför en evenemangsbiljett med en röstsedel – någonting som han själv fick till skänks under riksdagsvalet 2014.
– En papperslös är inte del av samhället, den är fängslad i det. Därför räcker det inte med en viss tematik som handlar om papperslösa, vi måste också kunna se på filmerna.
Om biljetter skänks till en organisation eller direkt till en person utan personnummer tycker han inte spelar någon roll, men helst skulle han vilja kunna gå direkt till en biljettkassa och få biljetter.
– För dem är det några stolar mer eller mindre, men för oss är det ett erkännande, säger Haroon Natan. Han har just frågat om gratis biljetter vid en biljettkassa med fick ett nej.
– Är det Göteborgs internationella filmfestival om hela Göteborg inte kan delta?
Fotnot: ett festivalpass kostar 50 konor och en filmbiljett kostar 90 kronor. Biljetter till dagvisningar måndag-fredag med start senast 16.45, kostar en biljett 65 kronor.