Nätverket Doris Film vill att kvinnor ska geniförklara varandra i samma utsträckning som män geniförklarar andra män. Doris föregår med gott exempel genom att årligen kora Årets Dorisgeni. Utmärkelsen för 2014 går till Stina Gardell som får ta emot sitt pris i morgon på Göteborgs Filmfestival. Gardell är framför allt verksam som producent av dokumentärer och hyllas för sin ”långa produktion av originella berättelser med kvinnor i fokus”.

Hur känns det?

– Jag blir jätteglad, det är väldigt smickrande, och en snygg titel! Vem vill inte vara ett kvinnligt geni?

I motiveringen konstateras att ”film behöver producenter som håller riktningen i sin professionalitet”. För Stina Gardell handlar den riktningen om en strävan att se bakom schablonbilden av vad det är att vara människa.

– Vi har en så enormt förenklad syn på människan, både i spelfilm och dokumentärfilm. Alla måste kunna identifiera sig för att hänga med. Men för min del är det viktigt att våga komplicera bilden och faktiskt göra världen mer komplex och intelligent. Jag tror inte att vi måste förenkla oss själva, för då måste vi också kämpa med att leva upp till bilder som vi inte klarar av att leva upp till. Vi behöver inte nödvändigtvis hålla med huvudpersonerna, som kan vara jobbiga och ofta beskriva tabubelagda områden. Jag står inte ut med tanken att denna människa hela tiden måste vara god och duktig och ha en offerroll. Så riktningen har helt enkelt handlat om att göra människor mer komplexa.

Hur får du människor att våga visa upp sina sämre sidor?

– Det handlar om att vara ärlig, att få människor att skapa ett eget motiv för att vara med. Då kan de visa upp sidor som är mörka och svaga. Och det är det som stärker, när jag ser en människa som också har fula tankar ger det mig mer styrka att vara som jag är. Dokumentärfilm är revolution, rätt pretentiöst sagt men det är för att det måste finnas den känslan och vikten bakom varje film jag jobbar med, att varje film ska betyda något, förändra och beröra djupt! Det måste åtminstone vara ambitionen. Jag är ingen filmfabrik.

Genom sitt bolag Mantaray Film har Stina Gardell producerat många uppmärksammade dokumentärer, som Våga minnas och Han tror han är bäst. Transfobia, om en transsexuell kurd som lever som kvinna i ett muslimskt land, visas på Tempo dokumentärfilmfestival nu i mars. Branschen har blivit mycket bättre, slår Stina Gardell fast.

– När jag startade för tio år sedan var jag själv regissör och mötte en bransch där folk mådde väldigt dåligt. Kvinnor framför allt var osedda, ingen tog deras historier på allvar och de fick inte igenom sina projekt. Bolaget jag startade är ett som jag själv skulle vilja arbeta i, det var skälet till att jag bildade det. Och det är en enorm skillnad i dag! Vi har en jättebra dokumentärfilmsbransch där lojaliteten mellan kollegor är starkare. Det är fler kvinnor, inte bara regissörer, utan framför kameran, som huvudpersoner, och vi satsar även på fotografer, kompositörer och allt annat runt omkring. Det som behövs nu är än mer mångfald, jag jobbar mycket med hbtq- och transfrågor och med filmer berättade från en annan kulturell bakgrund. Vi behöver ständigt nya röster. Nu har kvinnorna tagit mer plats och nu behöver vi också få in kvinnor och män från andra kulturer än den traditionellt svenska.

Gamla röster kan också behöva få nytt liv, till exempel genom att söka människan bakom en ikon. Just nu är Stina Gardell och produktionsbolaget mitt uppe i klippningen av filmen Ingrid Bergman, med egna ord, om den världsberömda skådespelerskan som i år skulle ha fyllt 100.

– Där kan vi tala om osynlig kvinna. Hon är en av de största skådespelerskorna, hon hänger på Arlanda, där står inte skådespelerska utan det står legend, men vem hon var det vet ingen. Det här är en personlig film om henne som har premiär 28 augusti.