Scenens strålkastarljus lyser upp en del av den annars nattmörka Herăstrău-parken i Bukarest, Rumänien. Teatergruppen Giuvlipen uppför pjäsen Gadjo Dildo, som tidigare har visats på bland annat Bukarest Pride. Pjäsen är både en allvarlig historia om förtryck och en ironisk kabaré med sånger, munspel och dans. Giuvlipen betyder feminism på romani, och alla teatergruppens verk handlar om romska kvinnors situation.

Några dagar före framträdandet i parken träffade Feministiskt perspektiv Giuvlipens grundare och manusförfattare Mihaela Drăgan på ett kafé för att prata om hennes konst och aktivism.

Mihaela Drăgan beställer ett glas lemonad. Vi slår oss ned vid ett av träborden och hon börjar direkt prata om sin senaste pjäs.

– Titeln Gadjo Dildo är en ordlek. Du vet filmen, Gadjo Dilo? säger hon och skrattar.

Exotifiering av romska kvinnor

Gadjo kallas en person som inte är rom, och i pjäsens namn har dilo, som betyder galen, bytts mot dildo (filmen har för övrigt kritiserats för att skildra romer som ”de andra” och inte låta de romska karaktärerna vara subjekt). Mihaela Drăgan säger att Giuvlipen vill nedmontera fördomar om romska kvinnor i pjäsen.

– Romska kvinnor exotifieras ofta. Folk här har alla möjliga fördomar om romska kvinnor… till exempel att vi alltid skulle ha stora bröst. Jag har till och med fått frågan en gång från en man varför jag har har små bröst trots att jag är rom. Det är så sjukt.

Mihaela Drăgan suckar och berättar vidare om Gadjo Dildo:

– Föreställningen handlar också heteronormativiteten inom romska grupper. Pjäsen handlar om tre personer, den berättar tre historier. En av dem är en lesbisk romsk tjej, jag spelar henne. Det är en historia baserad på min kompis liv.

I Rumänien finns inga lagar som förbjuder samkönat sex, men hbtq-personer diskrimineras ändå av kränkningar och intoleranta normer, samt av att lagar som till exempel äktenskapslagen bara inkluderar heteropar.

– Hbtq-frågor diskuteras inte här, särkilt inte samtidigt som vi pratar om romer. Jag har romska hbtq-vänner som kommer från mer konservativa samhällen med oflexibla könsroller. De exkluderas av sina familjer. Men dessa personer möter ibland också diskriminering från hbtq-communityt, för att de är romer.

Romska hbtq-personer lever alltså under ett dubbelt förtryck. Mihaela Drăgan ser dock en hbtq-aktivistisk rörelse i förändring.

– Fler och fler romska röster hörs inom den rörelsen så läget skiftar, så jag är optimistisk.

Vill nå flera publiker

Gadjo Dildo tar upp många frågor som är kontroversiella i Rumänien. Mihaela Drăgan säger att det finns både romska och icke-romska röster som kritiserar Giuvlipen.

– Vi kritiserar ju könsrollerna inom romska grupper, vi kritiserar romska män. Men kvinnoförtryck är ju inte något som bara romska män skapar, förklarar hon.

Hon berättar att hon ibland får höra att om de romska kvinnorna skulle vara med icke-romska rumänska män, så skulle allt vara bra för dem – som om den romska kulturen i sig vore problemet, och inte att vi lever i ett sexistiskt patriarkat.

– Romska kvinnor förtrycks av både romska och rumänska män.

Mihaela Drăgan bemöttes av samma resonemang när hon visade en annan av sina pjäser, Del Duma (”Hon talar”), även den producerad med Giuvlipen. Den handlar om barnäktenskap.

– Inom traditionella konservativa romska grupper är det vanligt att flickorna måste gifta sig mycket tidigt. Om de vägrar utesluts de ur gruppen, vilket leder till en mycket utsatt position. Pjäsen innehåller berättelser om fyra olika kvinnor som alla hamnar i komplicerade situationer på grund av detta.

Giuvlipen visade Del Duma för både icke-romska och helt romska publiker. Mihaela Drăgan säger att hon var väldigt nervös i början inför de romska publikerna.

– Jag var rädd att publiken skulle tro att jag kom för att utbilda dem, typ som vita människor gör. Så var det inte. Om jag hade haft den inställningen hade vår relation blivit ojämlik. Jag ville inte förklara något, utan ställa en fråga.

Därför ingick det i Del Duma att publiken stannade för diskussion efter pjäsen. Publiken skulle diskutera sinsemellan, inte med Mihaela Drăgan.

– Det blev spännande diskussioner, särskilt när det uppstod polemik mellan unga som inte tyckte att traditionen var bra, och gamla som höll fast vid den, säger hon och repeterar, för att betona:

– Vad jag ville var att ställa en fråga.

Lärde sig romani först som vuxen

Mihaela Drăgan växte själv upp i ett romskt samhälle hos sina morföräldrar. När hon var 14 år flyttade hon till sin mamma i den större staden Constanta för att kunna fortsätta sin skolgång. Varken morföräldrarna eller hennes mamma ville lära henne romani, det romska språket (som det finns många dialekter och varianter av).

– De ville skydda mig från det sociala stigmat som det innebär att vi är romer. I mina morföräldrars by var vi säkra för där kände vi alla, men utanför det samhället visste de att jag och mina syskon skulle möta diskriminering. De sa också att vi kunde få en romsk accent på vår rumänska om vi lärde oss romani, och att det skulle bli jobbigt för oss.

I skolan, när Mihaela Drăgan hamnade i konflikt med någon, var hennes etnicitet det första den personen tog upp för att trycka ned henne. Hon berättar att sådant också hänt på teatrar där hon har jobbat.

– När jag blev äldre blev jag ledsen för att jag inte fått lära mig romani. Jag började studera språket på universitetet, där jag också pluggade teater.

Nu handlar all Mihaela Drăgans konst om romsk kultur. Ett performance som hon visat flera gånger heter Sara Kali, namnet på ett helgon som firas av många romer som lever i katolska samhällen. I Rumänien är dock de flesta ortodoxt kristna och känner inte till Sara Kali.

– Mitt performance är en åkallan av henne, blandat med skällsord som romer är vana att höra.

Inte nomader, utan vräkta

Lemonaden i våra glas har tagit slut för länge sedan, men Mihaela Drăgan fortsätter att prata. Hon berättar om olika projekt som hon hoppas genomföra, om olika ställen i Bukarest som hon vill visa mig, om att hon just har flyttat. Vi pratar vidare om lägenheter och boenden och kommer in på Drăgans pjäs La Harneală (betyder ungefär ”hårt skämt” eller ”reta”), som handlar om vräkta romska familjer.

Under kommunisttiden i Rumänien fick många romer lägenheter av staten. Ett stort antal av dem har senare blivit vräkta från dessa hem utan att ha någon ny bostad att flytta till.

– La Harneală handlar om de vräkta kvinnorna och deras barn. Skådespelarna i pjäsen är vräkta romska kvinnor som spelar sig själva. På scenen berättar de sina historier och trots att det är fruktansvärda berättelser så är det en pjäs fylld av ironi och humor. Men skådespelarna berättar inte för att de vill ha medömkan, utan för att de vill ha rättigheter, säger Mihaela Drăgan.

Efter att de satte upp La Harneală började aktivister kämpa för dessa kvinnor. En av dem fick en lägenhet.

– Då hade hon bott på gatan i fyra månader. Hennes barn sov i bilar som grannarna lånade ut. De gick i skolan samtidigt. Nu har det visat sig att hon aldrig fick rätt kontrakt av hyresvärden och kanske blir vräkt igen.

Mihaela Drăgan säger att det är en vanlig fördom att romer kan leva så, att de är av naturen ”nomadiska”, när de i själva verket tvingas leva så och inte vill något hellre än att ha ett hem.

– Rumänska myndigheter säger att det inte finns bostäder för dessa människor, men jag tror inte att det är sant. Det skulle gå att ordna bostäder, bara inte för romer, säger Mihaela Drăgan.

Hon säger att hon hoppas att de ska kunna spela La Harneală igen i november. Sedan ursäktar sig, hon måste iväg nu till ett planeringsmöte med en annan konstnär som hon vill arbeta med. Vi reser oss och går ut på trottoaren där hon glatt visar upp sin cykel.

– Det är så bra att många i Bukarest har börjat cykla överallt, säger hon.

Sedan sätter hon sig på sadeln och trampar iväg.