I dagarna var det precis ett år sedan Decemberöverenskommelsen slöts efter en dramatisk politisk höst och utlyst extraval – om vi backar det bandet – varför slog inte problemen med det parlamentariska läget igenom i större utsträckning före valet, menar du?

– Jag tror inte medvetenheten om att så många skulle rösta på SD fanns innan valet. Den ”nya” dimension som visade sig i valrörelsen, den mellan feminism och nationalism, den som handlar om mänskliga rättigheter, den som ibland beskrivs som att begrepp som nation, tradition, norm står mot universella rättigheter, normkritik och samhällsutveckling byggd på kunskap, den dimension som kom att bäras av Fi å ena sidan och SD å andra sidan, den förvånade många. Det vara faktiskt bara där det rörde på sig, om man ser till valresultatet. SD fördubblade och Fi gick fram många hundra procent i förhållande till tidigare valresultat. Moderaterna tappade lika mycket som SD gick framåt, sedan har det fyllts på med fler, inte minst socialdemokrater.

– Den här nya dimensionen syntes i valrörelsen i och med Fi:s påverkan. Alla pratade jämställdhet och antidiskriminering. Sedan har det blivit förhållandevis tyst kring dessa frågor. Sammanfattningsvis kan en säga att omvärldsanalysen hos riksdagspartierna var väldigt svag.

Vad hade varit krävts ur ett politiskt perspektiv – givet det parlamentarisk läge som infann sig efter valet 2014 – för att ”hantera” Sverigedemokraterna?

– Det klokaste hade varit att redan då göra det som senare har blivit resultatet, det vill säga att partierna efter valet upplöste blockpolitiken i den meningen att alla partier lägger sina egna förslag, röstar på dem i riksdagen och sedan lägger ner sin röst i följande voteringar. Då hade det inte spelat någon roll hur SD agerade eftersom inget enskilt borgerligt parti skulle fått majoritet tillsammans med SD. Det är i princip det som sker nu. Alla håller sig strikt till de parlamentariska reglerna. Blockpolitiken blockerade i själva verket den mest självklara hanteringen.

SD fick dryga 13 procent av rösterna i valet 2014, men är i dag uppe på nivåer över 20 procent i vissa opinionsundersökningar – trots eller på grund av Decemberöverenskommelsen?

– Jag tror inte vi ska överskatta Decemberöverenskommelsens betydelse. Den kommer att vara glömd till nästa december. Internt retade den upp i flera borgerliga partier, mest i Moderaterna, och externt tror jag säkert att den fick några fler att vilja värma sig i SD:s offerkofta.

Var femte man skulle rösta på SD enligt SCB:s stora väljarbarometer. Vad är det för kris vi ser enligt dig? En politisk kris, en demokratisk kris? En nationernas kris? En manlighetens kris?

– Alltihop! Globalisering och alltmer av överstatligt agerande har satt tilltron till samhällets institutioner på spel. Europasamarbetet har för många länders medborgare inneburit en brutal ekonomisk utpressning och i spåren av det ser vi ökande klassklyftor samtidigt som de sociala skyddsnäten försvagas. I land efter land ser vi en ökad polarisering.

– Diskriminering, segregation, arbetslöshet, våld kommer som brev på posten. En del skor sig men för många har mattan dragits undan. Trygghet och tillit byts mot oro. Misstro mot ”politiken” gynnar de krafter som vill tillbaka och söka trygghet i begrepp som nation och tradition. De nationalistiska krafterna, alltmer organiserade i växande partier, erbjuder just detta – trygghet och stabilitet. Ett starkt ”vi” väl förankrat i de traditionella normerna. En spegel att hålla upp mot de främmande ”dom”. I samhället i stort men nu särskilt effektivt i förhållande till alla som flyr hit undan förtryck och väpnat våld.

– I de traditionella könsroller som följer med ”paketet” är föreställningen om vad en man är nära förknippat med nationsbegreppet. Mannen ska ”skydda kvinnor och barn och nationen (territoriet) med vapen i hand. Här grundläggs acceptansen av den våldsutövning, med syftet makt och kontroll, som sedan går igen i samtliga relationer; från de intima och ut i de internationella. Mäns våld mot kvinnor och idén om militarismen är förbundna med varandra. Mannens tydliga roll av beskyddare attraherar många män. Också en del kvinnor attraheras av den specifika könsroll som finns inom nationalismen – den att vara maka och mor och på så sätt värna traditionerna i den ”lilla världen” och samtidigt vara garanten för nationens reproduktion. Till detta kommer nu den välutbildade klassiska akademiska nationalistiska grenen. Den som går på Handelshögskolan eller andra lärosäten.

– Krisen består i att vi inte förnyat och utvecklat demokratin i tillräckligt hög utsträckning. Politiken har tappat förändringskraft och övergått till förvaltning. Många politiker är stöpta i samma form, har samma bristande livserfarenhet och har gått samma kommunikationskurs. Passionen saknas. Orden är viktiga. Människor känner inte igen sig i pr-språket. Däremot är det väldigt lätt att förstå vad Jimmie Åkesson säger. Kombinationen svagt parlamentariskt läge och svagt ledarskap ger en rädsla som färgar orden. När politiken drivs av rädsla och panik reduceras demokratin till diktat. Sällan har väl en regering gått så i otakt med folket som den nuvarande.

EU – vad händer med EU nu, tror du?

– Land efter land backar in i det nationalistiska båset. Det är tragiskt. Och det är tragiskt att se hur omöjligt det är att mobilisera gemenskap och solidaritet för att möta alla som behöver hjälp för att komma till trygghet. Hela EU-tanken är ett korthus som faller samman när den viktigaste byggstenen, som man har sagt, den fria rörligheten visar sig vara en chimär. Alla ser om sitt eget hus. Stängsel och taggtråd i stället för solidaritet och tak över huvudet. Kraven på utträde kommer antagligen att komma i fler länder än England. Det känns inte roligt att konstatera att just detta, bristen på demokratisk förankring och vilka effekter det skulle kunna få, var ett starkt skäl för oss som röstade nej. Vi ville se ett gränsöverskridande samarbete som skulle växa underifrån, byggt på behov. Nu blev det uppifrån, med inbyggt demokratiunderskott. Konsekvensen av det visar sig nu.

Det partipolitiska läget

Vi har sett kraftiga omsvängningar inom politiken under 2015. Om vi börjar med Alliansen och representationen; under året har såväl Moderaterna som Kristdemokraterna fått kvinnor som partiledare, tillsammans med Annie Lööf leds nu 3/4 av allianspartierna av kvinnor, något som är historiskt signifikativt. Vad står det för, tror du, att borgerliga partier liksom sprungit om de rödgröna ur ett könsrepresentativt perspektiv. Spelar det någon roll och vad kan det ge för konsekvenser? På kort sikt – och lång?

– Centerpartiet har länge haft kvinnor i ledningen, och även om Karin Söder som första kvinna som partiledare var tvungen att sluta efter en kort tid, på grund av sjukdom, har det funnits en självklarhet med kvinnor i ledningen. Jag menar att det har med bondekvinnornas traditionella roll att göra – en del i produktionen. Inom lantbruket har det aldrig funnits hemmafruar. Bara arbete. Visserligen könsuppdelat men alltid arbete.

– I hela samhällsdiskussionen om jämställdhet har förnyelsen av Moderaterna öppnat för yrkeskvinnornas plats både i samhället och i politiken så det hade varit konstigt om de fortsatt på listan av män som ledare när det fanns en självklar och kompetent kvinna. Att Kristdemokraterna valde en kvinna var kanske mer överraskande men samtidigt var det en kvinna som faktiskt blivit brutalt överkörd i tidigare EU-val. Först kandiderade Ebba Busch Thor mot Alf Svensson som uppbackad av ett gäng män med position såg till att hans kampanj blev lyckosam. Nästa gång hände samma sak: Ebba Busch Thor kandiderade men blev utslagen av Lars Adaktusson. Man ville ha en man, som det brukar heta. Dessutom en som var känd, som det brukar heta. Det mest förvånande är väl att Folkpartiet/Liberalerna lyckats hålla sams om att låta sin manliga partiledare vara kvar. Den interna kritiken har funnits men kanske är det så paradoxalt att just det faktum att alla andra borgerliga partier nu har kvinnor i toppen är det som ger Björklund möjligheten att vara kvar!

– Självklart är det bra att det finns både kvinnor och män på alla positioner inom politiken. På så sätt spelar det roll: Fler kvinnor kan identifiera sig med rollen som politiker. Kan hon, kan jag. Representationsfrågan är en viktig demokratifråga. Men det för inte med sig att det utvecklas en feministisk politik. Alla kvinnor är inte feminister och alla feminister är inte kvinnor.

De politiska utmaningarna är många, men under hösten har frågan om de som söker asyl i Sverige varit i fokus. Kristdemokraterna och Moderaterna har kraftigt stramat åt och förändrat sin flyktingpolitik. Sedan DÖ föll tycks de också ha fått stort genomslag i politiken – hur ser du på det?

– Det finns bara två partier i riksdagen som inte gått på strama-åt-linjen. Det är Vänsterpartiet och Centerpartiet. Resten, inklusive regeringens bägge partier, har nu stramat åt så till den milda grad att asylrätten har satts ur spel. Det har inte gett regeringspartierna ökat stöd i väljarkåren och de borgerliga partiernas stöd är också rätt blygsamt. Det parti som har ökat mest är SD. Det har sin klassiska förklaring – du väljer hellre originalet än en kopia. När kravet på att stänga gränserna formuleras så passar det bäst med SD:s politik. Det är en total missbedömning av regeringspartierna att tro att det de gör nu skulle resultera i ökat väljarstöd. Det är tvärtom.

Hur tycker du regeringen har hanterat utmaningen? Vad borde de ha gjort?

– Det första statsministern och hela regeringen skulle ha sagt är ”Det här klarar vi!”. Sedan skulle de ha listat allt som behöver göras, alla förstärkningar som behövs inom Migrationsverket, Socialtjänsten, Arbetsförmedlingen och så vidare, snabbt fått ut pengarna till den kommunala nivån, med uppmaning att organisera nätverk tillsammans med frivilligorganisationerna. Sedan skulle de ha gått ut och uppmanat hela det civila samhället att hjälpa till, med bostäder, jobb och gemenskap. Bett kommunerna organisera det hela. Anställt folk med språkkunskaper. De som kom för ett år sedan eller två.

Vad tycker du om regeringens sätt att hantera det asylfrågan?

– Det är en fullständig skandal hur regeringen hanterat detta. Utan alla volontärer hade allt kollapsat. Nu har regeringen sagt att allt det fantastiska arbete som gjorts, och görs, inte är ett ”värdigt mottagande”. Det är som att bli spottad i ansiktet, sa en volontärsgrupp på Stockholms central som jag pratade med. Och så känner många. Gränsen är inte nådd, det är inte fullt i det här landet, vi behöver inte andrum, vi behöver snabba resurser! Alltså – regeringen leder inte landet och ger inte alla som vill möjlighet att vara med och konkret bygga solidaritet. Politiken i allmänhet och regeringen i synnerhet är i den här frågan den största bromsen för att bygga gemenskap och integration!

Vad ger du för betyg till den ”feministiska regeringen” så här långt, då? Och vad borde de göra?

– Det finns satsningar i budgeten som kommer att komma kvinnor till del, det finns tydliga markeringar inom utrikes- och biståndspolitiken att pengarna ska gå till att stärka kvinnors självständighet och det är överhuvudtaget bra att ordet ”feminism” används i det politiska samtalet. Samtidigt har vi fått en utredning som klart visar att de grundläggande problemen med representation finns kvar framför allt inom näringslivet, att kvinnors löner och anställningsförhållanden fortfarande är betydligt sämre än mäns, att huvuddelen av ansvaret i föräldraskap och sociala kontakter fortfarande ligger på kvinnor och att mäns våld mot kvinnor inte på något sätt har minskat. De reformförslag som har lagts fram så här långt har inte på ett kraftfullt sätt adresserat de grundläggande problemen. Inget av de förslag som presenterats utmanar i grunden den patriarkala maktordningen. På samma sätt som den feministiska utrikes- och säkerhetspolitiken inte utmanar militarismen. Det är alltid klokt att fråga sig om de reformer som presenteras kunde ha lagts fram av en regering som inte kallar sig feministisk. Hittills skulle det ha gått bra. Vilket är ett underbetyg till den nuvarande politiken.

Det feministiska läget

Under valåret 2014 såg vi en feministisk vår, som gav genomslag i såväl de andra inhemska partierna som valrörelsen i stort. Ur ett inhemskt perspektiv såg det ut att vara något av en Schyman-effekt, men det finns liknande tendenser i andra länder. Vad hände med den feministiska våren efter valet?

– Sällan har det väl varit så tydligt vad det kan få effekt när feminister organiserar sig partipolitiskt. Vi var det minsta partiet som gjorde det absolut största avtrycket i valrörelsen. Jag reser mycket i andra länder, framför allt EU-medlemsländer, och jag märker av en otålighet. Alla är medvetna om att de patriarkala strukturerna fortfarande är tunga i våra länder, vi ser samma problem med representation, löne- och anställningsgap, mäns svaga ansvar i föräldraskapet och situationen med ett omfattande patriarkalt våld. Olika uttryck beroende på utbildnings- och demokratiutveckling men samma mönster och samma norm. Jag möter ett enormt stort intresse för Fi – både varför vi finns, hur vi gjorde och hur det går. Vi följs av feminister globalt, alltså inte bara i Europa. Sociala medier har fört med sig att kommunikationen är både snabb och billig. Det gör att alla vet så mycket mer om vad som händer. Demonstrationer och protester sprids i en omfattning som få förstår och med en snabbhet som traditionella kontaktvägar inte förmår.

– I valet lovade vi att vi skulle använda vårt mandat i EU också som plattform för att jobba internationellt. Just nu riktar vi in oss på medlemsländerna. Ambitionen är att det ska finns feministiska listor eller partier i betydligt fler länder i tid innan nästa EU-val, 2019. Förhoppningsvis ska vi hinna besöka alla medlemsländer under 2016 för att sedan samla ihop till gemensam konferens och erfarenhersutbyte under 2017 med gemensamt avstamp ett år innan EU-valet i juni 2018. En europeisk feministiskt rörelse som manifesterar sig genom att ställa upp i EU-valet. Får vi mandat från minst 7 länder och tillsammans lite över 20 platser så kan vi formera en egen grupp i parlamentet. Det behövs en tydlig feministiskt och antirasistisk politiskt kraft som motpol till den växande nationalismen. I varje land men också, och inte minst, i EU-parlamentet.

Fi kom in i 13 kommuner och även i EU-parlamentet – hur skulle du summera mandatperioden så här långt?

– Vi sprider kunskap, vi tillför nya argument i den politiska debatten, vi folkbildar från talarstolar och i facknämnder, vi vinner ökad respekt. Det som blir tydligt är att vårt förhållande till politiken och makten är olikt andra partiers. Vi strävar inte efter makten i sig. Vi vill förnya och utveckla politiken med ny kunskap som ska ge en större medvetenhet om samhällets komplexitet och i och med det bättre underlag för kloka beslut. Den hållningen har imponerat särskilt i en del kommuner.

Hur mår Fi?

– Tack, utmärkt! Vi är inne i en fas av organisationsbygge. Vi växte så det knakade under 2014 och nu måste vi bygga organisationer för alla som vill vara med och fortsätta. Det finns mellan 70-80 lokala grupper runt om i landet. Grupper som alltså redan bestämt sig för att ha ett kommunalt handlingsprogram och en lista i nästa val. Det gör att vi har ett helt annat läge. Samtidigt är vi fortfarande volontärer så det är klart att en del aktivister har fullt upp på annat håll, till exempel i flyktingmottagningen.

Vad önskar du inför 2016?

1. En självständig myndighet med utvecklings- och uppföljningsansvar för det långsiktiga jämställdhetsarbetet

2. En minister som har ansvar för jämställdhetsfrågorna och till hörande diskrimineringsfrågor och som basar över ett eget departement

3. En minister som samlar det antirasistiska arbetet och stärker det långsiktiga MR-arbetet

4. Reformerad föräldraförsäkring med grundprincipen att den är individuell

5. Lagstiftning om heltid som norm

6. Påbörja en successiv arbetstidsförkortning med 30 timmars arbetsvecka som mål

7. Ge Medlingsinstitutet i uppdrag att ha jämställda löner som övergripande mål i en modernisering av lönebildningen

8. Sätta igång en nationell folkbildningskampanj kring jämställdhet och mänskliga rättigheter

9. Särskilda utbildningsinsatser inom rättsväsendet

10. Lagstiftning om jämn representation i börsnoterade företagsstyrelser