– Det är uppenbarligen skitsnack, utbrister konstnären Hannah ”Habibi” Hopkin när debatten kring att islam och feminism inte skulle gå hand i hand kommer på tal. Vem har rätten att bestämma vad referensramen för feminism är och inte är, frågar Hopkin från sin lilla studio vid Wimbledons Konst Studio i utkanten av London. Ser man på feminism som en vit, medelklassig rörelse så exkluderar man ett stort antal feminister och jag skulle inte vilja vara en del av en sådan rörelse där alla ska vara likadana, tillägger hon.

– Man kan vara feminist och muslimsk kvinna, jag vet för jag är en, utbrister hon.

Hopkins konst har blivit beskriven som utmanande och kontroversiell och rör ofta frågor såsom islam, feminism och identitet. Längst väggarna i den lilla studion vilar tavlor från hennes tidigare kollektioner, bland annat av hennes mest populära serie inspirerad av Roy Lichtenstein med kvinnor i slöja eller niqab och med dialogrutor såsom: “Vi kan göra det!” Senare i år kommer den serien att ställas ut i Köpenhamn.

– Kvinnlig muslimsk identitet är så varierad och att tro att en sorts one-size-fits-all är naivt, anser hon.

Mötte själv negativa reaktioner

Den unga konstnären bestämde sig för att konvertera till islam för tio år sedan, de flesta av hennes vänner var muslimer och hon var tidigt fascinerad av den spirituella delen av tron.

– Jag drogs till islam som en livsstil, där fokus ligger på enkelhet, familjen och välgörenhet med värden som anti-materialism och andlighet, förklarar Hopkins.

Efter några år började Hopkin att bära slöja. Det var reaktionerna kring hennes beslut som bidrog till hennes Lichtensteinserie. Folk omkring henne gjorde ytliga antaganden om hennes personlighet utifrån klädesplagget, antaganden som ofta var inkorrekta, förklarar hon.

– Många människor tittade på mig annorlunda när jag bar slöja, säger hon, som om jag var förminskad på något sätt. Folk trodde att jag var förtryckt eller att jag saknade självförtroende eller liknande.

När Hopkin gjorde serien var det för att bryta stereotypiskt tänkande kring religionen, framförallt muslimska kvinnor som hon ansåg ofta porträtterades som offer och som underställda mannen. En av Hopkins tavlor är ”Om du kunde se henne från mina ögon” som är inspirerad av musikalen Cabaret och kommer från en av låttexterna som handlar om fördomar och okunskap och om en tysk man som älskar en judisk kvinna i Berlin under nazismens tid.

En annan tavla visar en niqabklädd kvinna med hjärtformade solglasögon. Även denna var en reaktion mot att många av dessa kvinnor porträtteras som krigare. Hopkin döpte den till ”Jag är en älskare inte en krigare,” även den inspirerad av en låttext, denna gång Michael Jacksons låt med samma titel. Många av hennes tavlor har en lekfull tvist och glimten i ögat. Att kombinera Lichtensteinstilen med islam var ett sätt att leka med koncept som ”väst” och ”öst,” förklarar hon.

– Slöjan har blivit så politiserad, säger hon, kvinnor som bär hijab i dag har nästan blivit representanter för negativa uppfattningar om Mellanöstern.

– Responsen som jag fick då, det var omkring 2009, var mycket mindre intelligent än i dag, menar Hopkin som tycker att det har skett en förbättring när det gäller förståelsen för till exempel varför kvinnor bär slöja.

Kommer längre med humor

Även om Hopkins konst anses vara kontroversiell är hon noga med att inte trampa någon på tårna och att vara försiktig med sättet som hon rör vid vissa frågor. På samma sätt som hon kritiserar sättet som till exempelvis muslimska kvinnor porträtteras är det viktigt att inte falla i den fallgropen och bidra till vad man försöker bekämpa.

– Jag tror passionerat på alla människors rätt att klä sig som man vill och jag skulle försvara kvinnors rätt att bära minikjol lika starkt som deras rätt att bära niqab.

Hopkin valde att ta av sin slöja nyligen, hon kände att hon bar den av fel anledning.

– Jag kände att det inte längre var ”rätt,” när jag satte på mig den på morgonen kände jag inte längre den spirituella anledningen bakom beslutet, förklarar hon.

Religionen är betydelsefull för Hopkin och hon har aldrig ångrat sitt beslut att konvertera. Men det är inte religion som ligger till grund för Hopkins konst, hon är snarare inspirerad av politiska händelser. Att framföra ett meddelande som blandar olika sorters kommunikationssätt, ofta en blandning av färgglada motiv tillsammans med text för att på ett effektfullt och direkt sätt att framföra ett budskap, är betydelsefullt för henne. Det är också en av anledningarna till att hon tror att hennes Lichtenstein-serie varit så populär.

– Det är ett vinnande koncept, alla förstår den sortens budskap, säger hon. Dessutom kommer man mycket längre när man framför ett budskap med humor snarare än aggression.

– Omkring 2010 var slöjdebatten aktuell, i dag är den mindre av en ”fråga,” menar Hopkins. Nu arbetar hon i stället med ett projekt angående unga muslimska män och hur de uppfattas i England. Man kan inte utesluta männen från debatten kring feminism, menar Hopkin, de går hand i hand. Det är viktigt att man tittar på bakomliggande faktorer till samhällets könsroller.

För Hopkin har aldrig pengar varit en drivkraft. I stället är det positiv respons som när någon sjuttonårig tjej mailar och frågar om de kan skriva ut en av hennes tavlor och sätta upp på väggen som är belöningen.

– Det är fint, säger Hopkins och ler.