”Vi är många som vill se aktivister och politiker som värderar och förmedlar mänsklig medkänsla, som kan förklara de verkliga hoten och diskutera lösningarna vi behöver nå tillsammans. Medierna, i synnerhet public service som har stort förtroende hos den svenska befolkningen, borde kunna anstränga sig och ta sitt demokratiska ansvar.” Det skriver Sholeh Irani, med anledning av hur rasism normaliseras i svensk public service-journalistik.
Medierna med störst inflytande över opinionen i Sverige, det vill säga de rikstäckande radio- och tv-sändningarna i public service, har under lång tid försummat sitt uppdrag och professionella ansvar. Det mediala utrymmet har därmed vidgats oproportionerligt för en högljudd och hotfull minoritet som historiskt har hävdat sig med odemokratiska och totalitära metoder.
Har public service kapitulerat inför den rasistiska upptrappningen, vikt sig för hot och påtryckningar? Lider journalisterna bakom nyhetsprogrammen av en felaktig uppfattning om yttrandefrihetsprincipen och journalistisk opartiskhet? Bidrar de till den rasistiska upptrappningen, som är ett allvarligt hot mot demokratin, istället för att motverka den? Föreställer sig public service att svenskar inte bryr sig om samhällsfrågor om de inte presenteras som reality-show? Beror detta på att en indirekt idiotförklaring av svenska tittare och lyssnare? Än så länge saknas en omfattande, opartisk granskning av de offentligt finansierade etermediernas agerande under de senaste två åren i relation till sitt uppdrag.
Nyhetsprogrammen i SVT och SR köper konsekvent rasisternas och ultranationalismens flyktingfientliga agenda-sättande retorik, som erbjuder enkla lösningar på komplicerade samhällsproblem.
För att kunna begripa fullt ut vad som händer i vår värld och för att kunna ta ställning som individ, samhälle eller union, som en global aktör med samvete, behöver vi nu – mer än någonsin tidigare – det fria ordet. Men medierna begränsar snarare yttrandefriheten genom sin oförmåga att öppna dörren till nya idéer som stimulerar och motiverar vår förmåga att hitta moderna, strukturella och progressiva lösningar.
För att verkligheten ska skildras utifrån det mänskliga förnuftet och medkänsla, utifrån förutsättningar för mänsklighetens överlevnad i en ny värld med alla dess utmaningar, behöver vi kunna lita på yttrandefrihetens kraft och förmåga att underlätta vår kommunikation. Därför måste debattklimatet höjas till en folkbildande och saklig nivå.
Det är inte vad som äger rum just nu. Istället pågår ett instrumentellt utnyttjande av yttrandefrihetsprincipen för att sprida desinformation. Det hävdas att medierna gör demokratin en tjänst genom att ge större utrymme till de som skriker högst och spelar offer för ”politiskt korrekthet”, de som på falska grunder åberopar nationens röst och tar till hot och våld om de inte får den plats de kräver. För att bereda plats åt dessa krafter, har medierna – i synnerhet public service – marginaliserat utrymmet för de som förespråkar lika rätt för alla och arbetar för ett Sverige som definieras av tolerans och framtidstro.
Ventileringen av odemokratiska åsikter och främlingsfientlig propaganda framställs numera som legitim och till och med samhällsnyttig: ”Dessa åsikter kommer att bemötas och sanningen vinner till slut”, påstås det! Men varken forskning eller historiska erfarenheter stödjer detta. Däremot vet vi att informationsflöde och opinionsbildning, i synnerhet i kristider, rymmer mekanismer som faktiskt kan leda till att sanningen slaktas tillsammans med dem som håller mikrofonerna för personer med högerextrema åsikter.
I samklang med en internationell trend krymper utrymmet i svenska nyhetssändningar gradvis för frågor som inte uppfattas som ”kontroversiella”. Folkbildningstanken har lämnat plats för ett ”duell-koncept” där två motstridiga uppfattningar ställs mot varandra. Enligt vad som framstår som en förenklad uppfattning om vad opartiskhet innebär måste numera debattörer som tar ställning mot rasism och för demokrati, alltid dela utrymme med högerextrema åsiktsrepresentanter och med de sympatiserande ledarskribenter eller politiker som redan har forum för sin åsiktsspridning.
Sansade och kunniga debattörer och experter blir allt mer tveksamma till att ställa upp i public service-program, där de framställs som just ”oliktänkande”. När de progressiva krafterna, ideella organisationers aktivister, forskare och skribenter som ser framåt och förmedlar demokratiska värderingar sätts på ”oliktänkande”-stolen och till följd av detta hotas till döds, har det gått för långt i ett land som Sverige, måste man ändå kunna konstatera.
I dagens Sverige hörs mest de politiker och debattörer som utnyttjar en global kris i bakåtsträvande syften. Den pånyttfödda fascismen blir allt mer legitim. I allra bästa fall, om man generöst och för argumentets skull undantar de senaste opinionsundersökningarna, är stödet och sympatin för högerextrema åsikter i Sverige fortfarande minimalt. I värsta fall delas de mer eller mindre av en femtedel av befolkningen.
Ändå bjuds dessa åsikters representanter regelbundet in till SR:s och SVT:s nyhetssändningar och debattprogram för att ”analysera” och kommentera allt som har med invandring, migration och flyktingfrågor att göra. Dessa högerextrema politikers uppgift och mål, i hela Norden, handlar om röstfiske för att överta den politiska makten. Målet är nu uttalat och glasklart. Detta medan nyhetsredaktionerna på Sveriges absolut viktigaste opinionsbildande mediekanaler ger efter för en minoritets påtryckningar, förutom ett tillfälligt fokus under några veckor kring månadsskiftet för de solidariska röster som välkomnar flyktingar.
Symptomatiskt för hur flyktingar som problem och belastning blivit en central frågeställning för public service är till exempel den samsända debatten mellan danska och svenska politiker i SVT. Upplägget i sig kunde tolkas som en bekräftelse av påståendet att det skulle finnas en dold opinion liknande den danska i Sverige som här vanligtvis inte ”får” komma till tals. Detta är en populär myt som högerextremister har färdats långt på, men som inte har någon grund i empirin enligt historikern Heléne Lööw som i en intervju med Feministiskt perspektiv konstaterar att: ”Det torde vara få områden som genererat så många mediedebatter, så många statliga utredningar, så mycket forskning från slutet av 70-talet och framåt”. Enligt den årliga Mångfaldsbarometern (2014) är 73 procent positivt inställda till etnisk mångfald i Sverige. Ett opartiskt SVT kunde lika gärna ha byggt ett debattprogram på premissen att det finns en osynliggjord opinion som skulle vilja se en mer solidarisk flyktingpolitik.
Opartiskhet i journalistiken är inte lika med neutralitet i samhällsfrågor. En opartisk journalist är inte en tyst journalist utan en som utmanar. Public service-uppdraget lämnar inget utrymme för neutralitet i frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter. Public service ska stå på demokratins sida oavsett vilka som styr politiskt och även om ett parti har högljudda anhängare som försöker tvinga fram sin egen agenda. Det ska inte ens spela någon roll om ett sådant parti får majoritetens röster. Universella mänskliga rättigheter och demokratiska principer ska gälla oavsett.
Det är just dessa principer som journalister försvarar i många andra länder med sina liv som insats. När SR:s journalister upprepade gånger använder en frågeställning som är signalement för ett visst politiskt parti legitimeras den frågeställning och deras agenda-sättande retorik förstärks.
I likhet med religiösa fundamentalister som Daesh/IS närs rasistiska och neofascistiska organisationer av mardrömmar och falskhet. Det enda dessa reaktionära krafter har åstadkommit historiskt, och är skickliga på, är att lura och manipulera folk med sina mest bisarra, närmast psykopatiska vanföreställningar och lögner som visar folket vägen tillbaka i historien, ingen väg framåt.
Vi är många som vill se och höra människor som delar majoritetens visioner och drömmar – inte lögner, mardrömmar och en förvrängd världsbild. Vi är många som vill se aktivister och politiker som värderar och förmedlar mänsklig medkänsla, som kan förklara de verkliga hoten och diskutera lösningarna vi behöver nå tillsammans. Medierna, i synnerhet public service som har stort förtroende hos den svenska befolkningen, borde kunna anstränga sig och ta sitt demokratiska ansvar.
