Det finns en ambivalens i relation till att prata om den rädsla som följer på hat och hot, en balansgång mellan att berätta hur illa det faktiskt är och att inte prata för mycket så att rädslan matar de som hotar. De senaste dagarna har orsakerna till Alexandra Pascalidous beslut att lämna Ring P1 väckt en våg av sympatier. Det var på tiden, anser Rebecka Bohlin, som skriver en bok om att tackla hatet.
Om jag är rädd? Självklart! Jag vaknar mitt i natten med skräckfyllda mardrömmar om att de slår mig i magen och om att någon springer bakom mig och säger att de ska döda mig…
Så inleds kapitel fyra i min kommande bok Tackla hatet (ännu inte utgiven). Den som svarar på min fråga om rädsla, är den mexikanska journalisten Lydia Cacho – en av världens mest hotade.
Ja, visst är hon rädd. Och ja, visst mår hon dåligt av de hot och det hat hon utsätts för. Så hur orkar hon fortsätta?
Min bok handlar om svaret på den frågan: Hur orkar den som är hatad och hotad fortsätta? Vilka fysiska överlevnadsstrategier fungerar och vilken mental stresshantering är nödvändig?
En av de svenska journalister Lydia Cacho mött är Alexandra Pascalidou. Det var en av de första sakerna Alexandra Pascalidou berättade för mig när vi för några månader sedan inledde en mejlkorrespondens som så småningom ledde till att jag intervjuade henne om hennes egna överlevnadsmetoder för att tackla hatet.
En av Alexandra Pascalidous överlevnadsmetoder har varit att läsa just Lydia Cacho, som bland annat skrivit boken Jag låter mig inte skrämmas.
Titeln är på sätt och vis ironisk. För hon blir ju skrämd. Jagad av maffian, kidnappad av polisen, utsatt för flera mordförsök: Vem skulle inte bli skrämd?
Men det finns en ambivalens i relation till att prata om den rädsla som följer på hat och hot, som kommer till uttryck hos alla jag intervjuar. De vill å ena sidan berätta hur illa det faktiskt är. De vill å andra sidan inte prata för mycket, för de vet att deras rädsla matar de som hotar; de får ju vatten på sin kvarn och ny energi att fortsätta hata, hota, håna, förlöjliga, sexualisera och hetsa.
Inget nytt
Just nu talar hela Sverige om hatet mot Alexandra Pascalidou. Underbart många tar avstånd. Uttrycker stöd. Gillar #backaalexandra.
Vad ska vi säga om det? Egentligen bara: Det var på tiden!
För så har det faktiskt inte alltid varit.
Redan för 17 år sedan publicerade Aftonbladet bilder där nazister hotade Alexandra Pascalidou med pistol utanför hennes brevlåda. Hon berättar om detta (och många andra hot), i sin bok Bortom mammas gata.
Mot en fond av hur det var att växa upp som papperslös migrant i Rinkeby, så småningom få stämpeln ”invandrartjej” i media och möta vardagsrasism redan som barn kommer Alexandra Pascalidou i sin bok så småningom fram till en beskrivning av vilket massivt, rasistiskt hat hon mötte när hon fick sitt första journalistjobb, som programledare för SVT:s Mosaik.
Hon skriver:
Provocerade svenska rasister skrev att jag inte har någon som helst rätt i det här landet, att jag varken är svensk eller välkommen, att mina föräldrar har legat samhället till last och att jag skulle åka hem omedelbart! Annars skulle de se till att jag lämnade landet och jordelivet… Det bokstavligen regnade in hat – och hotbrev och jag blev förbryllad och förfärad. En del brev rev jag sönder i små, små bitar och lät dem singla ner till marken för att där smälta i snön. Andra brev brände jag. Det fanns dagar då jag övervägde att lämna jobbet. Jag funderade på att gå ut och be om förlåtelse… ”Förlåt att jag sa att jag är svensk, det var nog dumt”…
Stod ensam
På den tiden pratade vi inte särskilt mycket om hatet som drabbade journalister och andra opinionsbildare. På den tiden fanns inga kärleksbombningsaktioner i sociala medier. På den tiden fanns, i Alexandra Pascalidous fall, heller inget stöd från arbetsgivaren. När hon blev allt mer utsatt för grovt rasistiskt hat på Sveriges television upplevde hon – inget stöd alls. I stället drogs den fasta anställning hon hade blivit utlovad tillbaka. Hon stod ensam.
Om detta skriver hon i sin bok. Om skräcken, bristen på stöd och törnen det innebar på självkänslan. Skammen över att andra familjemedlemmer också drabbas…
När SVT:s Uppdrag Granskning för två år sedan sände sitt uppmärksammade program Så här låter hatet mot kvinnor i Sverige 2013, var inte Alexandra Pascalidou inbjuden. Inte heller någon annan kvinna med invandrarbakgrund. Och detta trots att flera av de medverkande vittnade om att rasifierade kvinnor är värst utsatta. När jag pratar med henne beskriver Pascalidou detta som ”det ultimata utanförskapet”:
– Jag får känslan av att folk tycker att vi får skylla oss själva för att vi är så dumma att vi framträder i media. Så står det ju rakt ut i de hatbrev jag tar emot.
Hatbreven mot Alexandra Pascalidou bottnar i rasism. De påverkas dessutom av att hon är kvinna och av att hon medverkar ofta i stora medier. Om detta behöver vi en lång, fortsatt debatt – där alla drabbade inkluderas.
Har rest sig förut
Varje gång jag gått in på sociala medier senaste dagarna ser jag fler och fler människor som uttrycker sitt stöd för Alexandra Pascalidou. Det gläder mig! För det stödet behövs. Så här sammanfattar hon själv vad det betyder:
– Folk tackar mig hela tiden för att jag fortsätter och det är mitt kvitto på att det jag gör spelar roll. Hade det inte varit för dem hade jag aldrig orkat!
Detta är inte första gången Alexandra Pascalidou har blivit så utsatt att hon tvingats till en time-out. Hon har rest sig förut. Hon har kommit tillbaka. Jag räknar med att hon gör det igen.
Att berätta offentligt om rädsla kan trigga hatet. Men det innebär inte att vi ska hålla tyst. Vi ska berätta sanningen: Det är fullkomligt vidrigt att utsättas! Skräck, ångest, självförakt och även självmordstankar följer som ett brev på posten.
Ingen ska i tysthet behöva hantera sådant ensam!
Lydia Cahco är övertygad om att hon skulle varit död i dag om hon inte valt att prata öppet om det hon utsatts för.
Så vad mer fungerar för att tackla hatet? Vad fungerar för att tackla rasism, sexism och homofobi…? I min kommande bok pekar jag på en lång lista. Men låt mig redan nu konstatera vad som antagligen är viktigast: Att hatet pareras av stöd.
