Terrordådet i Köpenhamn sätter åter fokus på den evigt närvarande antisemitismen. Som så många gånger tidigare förs en yrvaken debatt om antisemitismens existens. Samma debatt vi fört till leda decennium efter decennium när något allvarligt inträffat. Men den har aldrig försvunnit – den fortsätter att existera oavsett om vi väljer att se den eller.

Antisemitismen muterar ständigt. Den finns där som ett evigt bakgrundsbrus – så oändligt enkel att aktivera. Den skär genom religioner och politik, den finner ständigt nya former, nya varianter på ett urgammalt tema – om en ”judisk allmakt”, ”judisk ondskefullhet”, ”judiska konspirationer” – i ständigt ny klädedräkt.

Den utgör ett bärande fundament i såväl jihadisters som vit makt-aktivisters föreställningsvärld. Men dessa är på många sätt de extremaste formerna av uråldriga föreställningar som stundtals oreflekterade och ryggradsmässigt flyter upp till ytan hos betydligt fler än dessa. Och just dess allmängiltighet och livskraft – att den ständigt tycks återvända i nya varianter på samma tema – gör den speciell och extremt dödlig.

Det tog som alltid inte lång stund innan det vanliga bruset av konspirationsteorier, förringanden, förnekanden började florera. Föreställ er att leva med det, med den eviga rädslan, med det eviga bakgrundsbruset, som smyger sig in, med risken för påhopp, med känslan av att det kan komma från ingenstans, från vem som helst, när som helst – att alltid leva så. Då blir inte längre varje händelse en enskild händelse, utan en evigt upprepad sådan – en genom århundradena upprepad sådan.

Vi måste tala om den – antisemitismen – det sägs så ofta att vi ändlöst gör det, men det är inte sant. Lika lite är det sant – det som ofta sägs att hade det gällt judarna hade alla reagerat – mången gång är det precis tvärtom. När statsminister Stefan Löfven i söndagens Agenda sa att ”ja vi har ett problem med antisemitism” markerade detta något nytt, för tidigare har det för det mesta sagts att Sverige ”lyckligtvis är förskonade och problemet marginellt”.