”Det här är inte en fråga om höger- eller vänsterpolitik, snarare handlar det om att antiziganismen fortfarande lever mitt ibland oss, över blockgränserna. Därför är den historiska kontexten viktig att ta med.” skriver Katerin Mendez, som vill lyfta faran med den historielösa debatten inför Romernas internationella dag imorgon, den 8 april.
Christina Höj Larsen, migrationspolitisk talesperson i Vänsterpartiet, skriver den 2 april i Aftonbladet om utsatta EU-medborgare, och vi är överens om en sak: Fattigdom skall bekämpas med vår gemensamma välfärd. Men en viktig dimension fattas i debattinlägget. Den historiska kontexten. Genom avsaknaden av denna reducerar Höj Larsen en komplex fråga till en höger- eller vänsterfråga då hon skriver: ”När vi nu återigen möter akut fattigdom på våra gator och torg handlar högerns förslag om att städa undan de fattiga så de slipper se dem.”
Det är inte så enkelt, i Malmö till exempel har dessa förslag inte kommit från högern, utan från den rödgröna styrande majoriteten. I Malmö har kåkstäder vuxit fram, kåkstäder som saknar vatten, avlopp och andra sanitära faciliteter. Faktum är att de förhållandena som råder i Rumänien för romer endast med nyansskillnader skiljer sig från utsatta EU-medborgares situation i Sverige. Här precis som där nekas de sina grundläggande mänskliga rättigheter och diskrimineras.
I morgon är det Romernas internationella dag, en dag då antiziganismen uppmärksammas. Sveriges hållning, och debatten kring utsatta EU-medborgare, måste ställas mot den historia av svensk institutionaliserad rasism och diskriminering riktad mot romer. Förra året kom vitboken Den mörka och okända historien ut. Den skildrar svenska statens diskriminering mot svenska romer och resanderomer under 1900-talet.
Samtidigt som Sverige utvecklade folkhemmet och bekämpade den fattigdom som Höj-Larsen refererar till, kan vi genom vitboken konstatera att resanderomer och de nyanlända svenska romerna inte inkluderades i denna fattigdomsbekämpning. I stället nekades de bostad och fördrevs från många kommuner. Utan bostad uteslöts de från våra socialförsäkringar och deras barn nekades skolgång, en viktig del i fattigdomsbekämpningen. Känns förfarandet igen?
I dag precis som då nekar våra myndigheter och politiker att inkludera dessa utsatta medborgare i vår gemensamma välfärd. Istället för att ta lärdom av vår historia och flytta fram positionerna för mänskliga rättigheter och antidiskriminering rör vi oss i ett Sverige som i mycket agerar i likhet med den diskriminering som skildras i vitboken.
I dag handlar det om utsatta EU-medborgare som använder sig av den fria rörligheten, i ett försök att ta sig ur extrem fattigdom. Frånvaron av andra försörjningsmöjligheter leder till att många av dem hamnar i tiggeri. Det är ytterst bekymmersamt att det i den svenska debatten framhålls att dessa är här för att tigga och att gruppen kallas för tiggare.
Ett annat problem är att det refereras till gruppen som EU-migranter – ett uttryck som myntades av den förra franske presidenten Sarkozy för att särskilja romer från andra EU-medborgare, i samband med de första avhysningarna i Frankrike. Redan i hur vi pratar om utsatta EU-medborgare har vi bidragit till att göra dem till ”de andra”.
Det här är inte en fråga om höger- eller vänsterpolitik, snarare handlar det om att antiziganismen fortfarande lever mitt ibland oss, över blockgränserna. Därför är den historiska kontexten viktig att ta med. Osynliggörandet av vårt rasistiska förflutna och den strukturella rasismen i Sverige tillåter fördomar, som vid det här laget borde vara förpassade till historiens skräphög, att leva vidare. Om vi på allvar vill göra upp med vårt rasistiska förflutna och motverka den rasism som åter försöker få fäste måste vi agera konsekvent, vilket inbegriper att slå vakt om vilka ord vi använder när vi pratar om socialt utsatta EU-medborgare.
Det är ett sorgligt faktum att Feministiskt initiativ (Fi) i dag är det enda parti som i våra kommuner verkar för att inkludera utsatta EU-medborgare i vår gemensamma välfärd. Vi föreslår att de skall ha samma tillgång till våra sociala tjänster som alla andra i våra svenska kommuner. Det är ofattbart att denna tanke ter sig avlägsen för partier som vilar på solidaritetens grunder. För dessa, bör den enda slutsatsen vara att det här ett politiskt misslyckande, vars konsekvenser är upprätthållandet av djupt rasistiska och diskriminerande praktiker.
Fi står för en tydlig feministisk och antirasistisk politik och vi menar att våra kommuners vilja att ta sitt ansvar inte bara möjliggör en väg ut ur fattigdom utan att detta även är ett viktigt steg i arbetet för att motverka rasismen mot romer och andra utsatta grupper såväl i Sverige som i Europa.
