Det är onsdag, mitt under Stockholm Pride. Allvaret blandas med mys och igenkännande leenden när jag sätter mig på tunnelbanan in mot stan och personen framför mig har en regnbågsfärgad pin på ryggsäcken och ett matchande paraply. Bussen på väg mot Historiska museet åker förbi diverse byggnader i stan som är beklädda med gigantiska regnbågsflaggor. Jag tänker på flaggan, hur den i dag kidnappades av högerextremister i Järvafältet. Jag tänker på kamper som kidnappas av destruktiva krafter för att spä på hat i samhället. Jag tänker på hur viktiga historieskrivningarna är för att synliggöra sådana kidnappningar för skadliga ändamål.
Evenemanget jag färdas mot är vernissagen av Gömda historier – hbtq på Historiska. Maria Jansén, överintendent för Statens historiska museer och museichef på Historiska, presenterar utställningen. Hon talar om hur betydelsefull historien är för samtiden och hur historien är pluralistisk, det vill säga att det inte finns en utan flera som går in i och ut ur varandra. Hon lyfter en viktig aspekt som bör lyftas i alla klassrum under historielektionerna, nämligen att historien ser annorlunda ut beroende på vem som berättar den. Maria Jansén säger att Historiska museet vill vara ett museum för alla, varför det känns självklart att lyfta hbtq-personers perspektiv under Stockholm Pride. Därför har de bjudit in ett antal hbtq-personer att dela med sig av sina tankar kring redan befintliga objekt i utställningarna Sveriges historia, Massakern vid muren och Medeltida konst.
Maria Jansén ger ordet till Nadja Karlsson, kulturjournalist och sakkunnig inom queer historia, med erfarenhet av transaktivism. Karlsson berättar om vad hon tänkte när hon kom ut för nio år sedan, en tid under vilken hon levde som vad hon beskriver som ”en osynlig straight man”. Hon tänkte då att hon måste ha kunskap om sin egen historia, att hon måste kunna visa att hon har funnits genom den, säger hon. Så berättar hon hur det är möjligt att göra queera läsningar av historiska personer, till exempel drottning Kristina, som också lyfts ur sin grav för att hennes kön skulle undersökas. Även Karl den XII, berättar hon, har lyfts ur sin grav hela fyra gånger, för att hans kön skulle undersökas. Könsidentitet är viktigt, påpekar Karlsson, det är det första vi frågar om när ett nytt liv föds.
Kommentarer bredvid utvalda objekt
Efter invigningstalet öppnas utställningen för besökarna, det är fritt fram att gå genom salarna och läsa dessa gömda historier. Utformningen är sådan att bredvid vissa utvalda verk har placerats en färgglad skylt på vilken en gömd historia berättas. Ovanför två porträtt, ett av drottning Kristina och ett av Axel Oxenstierna, hänger en gömd berättelse som problematiserar beskrivningen av de respektive historiska personerna. ”Hon kvinna, han handling” är texten titulerad och ger ett genusmedvetet perspektiv på den sexistiska beskrivningen av drottning Kristina.
Vid ett annat objekt som lyfter svensk politisk historia står den gömda historien om en manifestation utanför riksdagen i protest mot att ”regeringen hade synpunkter på transpersoners kroppar, frisyrer och klädstil” då en transman tog mikrofonen och höll ett tal samtidigt som han klädde av sig naken inför den samlade skaran. Så fortsätter de gömda historierna. Små inblickar i hbtq-personers tankar och minnen, sida vid sida med betydelsefulla historiska objekt.
Förvisso är det ett efterlängtat och betydelsefullt initiativ av Historiska museet. Men knappast tillräckligt. Jag visste hur utställningen var utformad, men hade ändå hoppats på något mer. Tänk om Historiska museet hade integrerat hbtq-personers historia i sitt faktiska arbete tidigare? Tänk om det queera perspektivet fanns på de redan utställda objekten som sådana, i stället för att finnas som en analys vid sidan om?
Alla initiativ att lyfta minoriteters perspektiv och berättelser är välkomna. De är saknade och livsnödvändiga. De krävs för att vi ska kunna betrakta vårt samhälle som demokratiskt. Men jag vet inte om jag tycker att det är tillräckligt att hbtq-personer ska få betrakta en utställning i vilken deras existens är helt osynliggjord, även om de får skriva ned sina tankar som ska stå bredvid, som en liten notis. Det är en bra början, men en droppe i havet.
