Det är trångt inne på Zita, fredag kväll sista helgen i mars, människor har samlats för att mingla och se en film på ett av Cinemafricas evenemang under temat ”diaspora”. Kvällens film är Homeland, originaltitel ”Né quelque part” vilket på franska betyder ”född någonstans”.
”Né quelque part” är regissören och manusförfattaren Mohamed Hamidis debutfilm från 2013. I huvudrollen ser vi Tewfik Jallab, som också han spelar sin första huvudroll i en långfilm. Jallabs karaktär Farid ställs inför ett svårt uppdrag när hans far blir sjuk. Farid är född och uppvuxen i Paris där hela familjen nu bor, men föräldrarna har immigrerat från Algeriet för många år sedan. Nu vill den algeriska staten riva huset som hans pappa byggt med sina egna händer, det enda han har kvar i sitt ursprungsland. Farid måste därför åka till Algeriet för första gången någonsin och förhindra att rivningen sker.
Hög igenkänningsfaktor
Skrattsalvorna avlöser varandra och medkänslan ljuder genom biosalongen, det råder ingen tvekan om att denna berättelse om familjeband, kärlek, identitet och migration är rörande. Den första repliken lyder ”jag vet inte om det här var bra eller dåligt för mig, men jag vet att jag inte är densamme”. Det är Farid som uttalar orden, som vi som tittare inte förstår förrän de återkommer i slutet av filmen.
Filmen är stark, välskriven och många delar känns autentiska och självupplevda på ett eller annat sätt. För mig själv och andra personer med bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika finns mycket igenkänning att hämta i dialogerna och de komiska situationerna som uppstår när man som uppvuxen i väst reser ”hem” till sitt eller sina föräldrars ursprungsland.
Platt om staten som boven
Jag uppskattar hur Hamidi i en långfilm lyckas förmedla protagonistens lojalitet till familjen och arvet, i kombination med frustrationen över hur situationen vecklar ut sig. Däremot kan historien kritiseras för sina klichéartade inslag. Över huvud taget är storyn om hur den algeriska staten är boven i dramat rätt platt och i någon mån historielös. Att staten till varje pris vill riva bybornas hus och köpa deras mark för vad Farid anser är en obetydlig summa berättas på ett ytligt sätt och den algeriska staten demoniseras. Visserligen är det någorlunda trovärdigt att så kan ske, och storyn förmildras tack vare en tjänsteman som vänder sin arbetsgivare staten ryggen för att hjälpa Farid, men bara en sådan sak som ett varför staten väljer att bygga gasledningar till Spanien hade bidragit till en mer nyanserad handling.
Något jag uppskattar mycket, kanske mest, är hur filmskaparen förmedlar migranters föreställningar och förhoppningar om ett bättre liv i väst. Med humor och utan tillgjordhet förmedlar Hamidi inhumaniteten i migrationens villkor, från utomeuropeiska länder till Europa. Att gång på gång göra dyra visumansökningar som ges avslag, sedan bli tvungen att lämna sitt liv i händerna på smugglare under en resa där man varken är garanterad inträde innanför Europas murar, eller ens sitt liv i behåll.
Tänkt för en publik som har allt
När Farids kusin stjäl hans id-handlingar tvingas han att resa via smugglare tillsammans med en grupp män från sin hemby och de tillfångatas av gränspolis. Det är skickligt gjort om man utgår ifrån att personerna som ska beröras av skildringen är vi, som redan har västerländska pass och världen vid våra fötter. Sett ur Farids perspektiv blir det på så vis lättare att ta till sig för en västerländsk publik, ett närmare ”tänk om det vore jag” – än om situationen hade skildrats ur en utomeuropeisk migrants perspektiv.
För att återgå till det klichéartade kan sägas att det som i filmen utgör en räddning, för mig blir filmens fall. Farids vita, franska flickvän (som självfallet också måste fälla rasistiska kommentarer om araber) blir i slutändan den som räddar honom ur den svåra situation han hamnar i.
Det för mina tankar till ”Dear White People” – succéfilmen om svarta studenters kamp mot rasism på en ivy league-skola i USA, vilken också slutar med att protagonisten som är mixed anammar ”sin vita sida” och väljer sin vita partner framför sin kamp med svarta medstudenter. En tendens som säger mig att filmer som produceras i väst, i huvudsak för väst, på något sätt måste förmildras för den västerländska publiken. Den vita västerländska betraktaren får inte lämnas utanför eller med en känsla av total skuld. Och det gör min upplevelse som icke-vit betraktare något sämre. Det vill säga, ”filmen var bra, men…”
