Det är september och över staden reser sig en enorm rökpelare. En oerfaren svensk författare dras långsamt närmare pelarens fundament och rökens orsak. Till en början rör han sig till fots, men så fort han försäkrat sig om att fler gör samma sak, åker han vidare med trådbuss. En svag vind får röken att tappa formen och falla mot staden.

Berättelsen om flygplatsen är en annan. Ombyggd i samband med EM i fotboll 2012 fungerade den fram till maj två år senare som regionens viktigaste civila flygplats. När rebellerna tar över den upphör flygningarna. Ukrainska flygvapnet har då ännu herraväldet i luften och med hjälp av flyganfall och fallskärmsjägare återtar den ukrainska armén kontrollen. Under de följande månaderna beskjuts flygplatsen och området runt den dagligen med granater från alla sidor.

Med i trådbussen finns de som inte har råd varken att lämna staden eller att åka på andra sätt. Utan att de vet om det fungerar de som lärare för författaren som söker efter reaktionerna i deras ansikten för att tolka ljuden utifrån. Så med några hållplatser kvar till järnvägsstationen händer något. Kanske sker det gradvis och med början mycket tidigare, men författarens upptäckt är ändå plötslig och chockartad. Skillnaden mellan lugn och apati har suddats ut och i ansiktena går det inte längre att avläsa vem som har slutat bry sig och vem som lärt sig att skilja obehag från rädsla.

Den ständiga beskjutningen förstör kontrolltorn och landningsbanor. Förutom de direkta skadorna lämnar anfallen efter sig mängder av odetonerade sprängladdningar. Redan i juni eller juli har flygplatsen för överskådlig framtid förlorat sin förmåga att vara just flygplats. Slaget fortsätter medan sommar blir till höst.

Trådbussen stannar vid ändhållplatsen. Den stora vändplanen reflekteras i järnvägsstationens blå glasfasad och ser därför både större och ödsligare ut. Därifrån är det tjugo minuters promenad till explosionernas död och rök. Varje detonation känns som ett slag i kroppen. I resterna av en utbrunnen kiosk har en biodlare ställt upp tio burkar honung på en uppochnedvänd kartong. Författaren skriver ner hans historia med bokstäver som faller ur raderna med varje orolig blick över axeln.

Flygplatsen har ett syskon i Luhansk. I juni är den helt under ukrainsk kontroll. Trots det skjuts ett militärt flygplan ner av rebellerna när det går in för landning. I utkanten av flygplatsen i Donetsk står ukrainska armén beredd att göra samma sak om rebellerna skulle lyckas med bedriften att både erövra flygplatsen och göra den flygduglig.

I källarvåningen till en av få öppna restauranger träffar den oerfarne av en slump en världskänd reporter. Vid ett bord sitter Graham Phillips och arbetar med sitt senaste inslag från flygplatsen. Vid nästa bord sitter rebellernas pressgrupp. De har varit där tillsammans. Ännu iklädda skyddsvästar berättar de om visslande kulor och kreverande granater.

I november har flygplatsen varit belägrad längre än Stalingrad. I flera ukrainska städer tas soldater hemma på permission emot av jublande folkmassor. För sin förmåga att stå emot rädsla och mekaniskt utföra sina uppgifter får soldaterna smeknamnet cyborger. President Porosjenko tar enligt ett pressmeddelande emot några av dem med några ord om vikten av deras insats.

Författaren köper ingen hjälm och efter en vecka lämnar han staden. Ett par texter är redan skrivna och han har material för ytterligare några, men de är inte såna som räknas. Dikter är till för att hylla kriget, inte för att rapportera om det. En riktig rapport kommer i stället från LA Times Sergej Lojko som har spenderat fyra dygn inne i flygterminalen tillsammans med de ukrainska soldaterna.

Deras ögon är klara. De brinner med en inre eld, är intelligenta och genomträngande. Det är ögonen hos människor som är i krig och som blir riktiga män där.

Samtidigt som president Porosjenko tar emot sina cyborger utlovar rebellernas ledning ännu en gång att den avgörande segern är nära förestående. För det är flygplatsen som är nyckeln till resten av Ukraina. Om det är de båda sidornas experter och beslutsfattare överens ännu i månadsskiftet november december. Att flygplatsen är ett lågt liggande fält omgivet av andra fält nämns sällan.

Författaren får höra talas om lärare på båda sidor som straffats för att deras undervisning inte passar de nya makthavarna. För att skriva om dem och det fortsatta slaget vid flygplatsen återvänder han till Donetsk i början av december. Han möts av en tyst stad.

De stridande har kommit överens om en ”dag av tystnad”. Den följs av ytterligare tysta dagar och fredstrevare från båda sidor. Rebellerna tillåter ukrainska armén att byta ut sina soldater. Ukraina släpper igenom en konvoj med humanitär hjälp. Från rebellerna kommer de första officiella erkännandena om slagets meningslöshet.

Vår styrka räcker för att skydda och försvara staden. Donetsk flygplats är mer av en politisk punkt och därför finns det ingen mening att erövra den. En sådan strid leder bara till förlust av soldater.

Inom ett dygn drabbas författaren av en annan tystnad. Han somnar med frossa och vaknar utan röst. Fast på sitt rum hänger han sig åt den fråga vars kraft barn upptäcker redan innan de börjar skolan. Varför? Han läser en redan två månader gammal intervju med befälhavaren för den ukrainska bataljonen Donbass, Semjon Sementjenko.

Att ge upp flygplatsen vore för båda sidor en politisk förlust. Illusionen av att vi vinner måste upprätthållas och det förklarar den hårda kampen om liknande objekt.

Här är alltså till sist det främsta skälet. Frivilliga soldater har i månader sprängt och skjutit varandra sönder och samman för att upprätthålla illusionen av att de vinner. Medan civila förlorat sina hem och fått sina kroppar och sinnen ärrade för livet har gärningsmännen hyllats av journalister, makthavare och folkmassor. I en febrig dimma som verkar sträcka sig långt utanför hotellrummets enda fönster formulerar författaren sin slutsats.

Utan att vara av varken naturgeografisk eller militärstrategisk betydelse är flygplatsen avgörande för kriget. För viktigare än illusionen att den egna sidan vinner är illusionen om krigets nödvändighet. Det är på platser som Donetsk flygplats som den illusionens hjältar och myter skapas.

Han vänder hemåt utan att ha sett striderna på nära håll och utan att ha varit på flygplatsen. Texten han skriver kommer inte att tillmätas något nyhetsvärde och därför kommer inte heller den gå att sälja. Ändå är han inte missnöjd. Han har motstått hjältemytens värsta frestelser.