– Det finns många bra idrottsföreningar och det finns också en stor välmående medelklass som är beredd att betala för att slippa engagera sig ideellt. Det som är riktigt bekymrande är att det finns en stor grupp som har råd och driver på utvecklingen. Kostnaderna ökar vilket ses som positivt för många, men inte för alla. Utvecklingen kan betraktas som oroande ifall utgångspunkten ska vara att idrott bör vara till för alla, säger Johan R Norberg, utredare på Centrum för idrottsforskning till Feministiskt perspektiv.

I första kapitlet i Riksidrottsförbundets stadgar står ”Allas rätt att vara med innebär att alla som vill ska kunna vara med utifrån sina förutsättningar. Alla som vill, oavsett nationalitet, etniskt ursprung, religion, ålder, kön eller sexuell läggning samt fysiska och psykiska förutsättningar, får vara med i föreningsdriven idrottsverksamhet”.

Centrum för idrottsforskning, CIF, slog i våras larm med sin rapport Statens stöd till idrotten – uppföljning 2014. Rapporten lyfter fram att villkoren och möjligheten att idrotta försämrats drastiskt.

1994, då den första studien på idrottsföreningars ekonomi, gjordes fick genomsnittsföreningen in ungefär lika mycket intäkter från de egna medlemmarna i form av medlemsavgifter, lotterier och kommunen. I dag har det förändrats helt. Medlems- och träningsavgifter, har ökat progressivt – från 16 till 35 procent av föreningens totala intäkter. Avgifterna har blivit den överlägset viktigaste inkomstkällan. De pengar som kommit in från lotterier har rasat, framför allt sedan 2003. Bara fyra procent av intäkterna kommer nu därifrån. Före 2003 låg de på hela 17-18 procent. Även det kommunala stödets andel har minskat under den senaste 20-årsperioden, från 17 till 12 procent.

Stora skillnader mellan kommuner

Rapporten lyfter i första hand fram idrottsrörelsens ökade kostnader i form av medlems- och träningsavgifter, men den behandlar också skillnader i idrottsutövande sett till kön, ålder, etnicitet och socioekonomiska faktorer. Här visar CIF, med hjälp av Riksidrottsförbundets statistik, stora skillnader mellan Sveriges olika kommuner.

Lokalt aktivitetsstöd, LOK-stöd, är ett statligt stöd som delas ut till idrottsföreningar. Stödet utgår ifrån antalet deltagare och träningstillfällen.

Genom en enkel uträkning- att slå ihop LOK-stödet per kommun, och sedan dela summan med antalet bidragsberättigade barn och ungdomar, mellan 7 och 20 år i kommunen, har CIF fått fram ett jämförelsetal som mäter aktivitetsnivån i respektive kommun. Alltså ett mätinstrument för ungdomsidrottandet. Ett högt belopp i LOK-stöd per ungdom, vittnar om ett stort barn- och ungdomsidrottsliv i kommunen. Ett lågt värde signalerar det motsatta.

Idrott och socioekonomi samspelar

CIF:s kartläggning av Sveriges 290 kommuner visar ett Sverige med stora skillnader.

I topp ligger medelstora socioekonomiskt välmående städer eller förortskommuner, framför allt i Stockholmsområdet och i Skåne. Listans bottenskikt är landsbygds- och glesbygdskommuner där den genomsnittliga förvärvsinkomsten är låg.

– Skillnaderna mellan kommunerna förvånade mig, man idrottar i lägre utsträckning på glesbygden och i socialt ansträngda områden. Det är detta vår senaste rapport visar: att idrottsdeltagande och socioekonomi samspelar, säger Johan R Norberg.

Föreningarna själva har i rapporten också fått sin röst hörd. Föreningar från olika kommuner har svarat väldigt olika när det kommer till höjda avgifter. De föreningar som har fått lågt LOK-stöd svarar i högre grad att medlemskostnaderna ökat samtidigt som kraven på ideella insatser blivit större. De kommuner som fått ett relativt högt stöd har inte behövt höja medlemskostnaderna i samma utsträckning.

Eliten slår ut bredden

Mikael Renberg, expertkommentator på Svt uttryckte för några veckor sedan stor oro då han beskrev ishockey som en överklassport och att ”delar av idrotten har ett ganska obehagligt klimat”. Han sade att ”Eliten skiter i bredden och det kommer att straffa sig förr eller senare”. Renberg lyfte fram vikten av att klubbarna börjar tillhandahålla utrustning. ”Idag har ju ishockey blivit en överklassport. Det är inte många ensamstående föräldrar som har råd att låta sina barn spela ishockey”, sade han i Hockeykväll Special, som sändes den 9 september. Norberg resonerar i samma riktning.

– Det har ju blivit alltmer populärt med kommersiella aktiviteter och elitsatsningar, föräldrar är beredda att betala för privata lärare vilket också gör att den vanliga föreningsidrotten blir lidande.

I rapporten framkommer också att flickor med invandrarbakgrund är de som idrottar minst.

– Man ska ändå komma ihåg att 40 procent av flickorna med invandrarbakgrund idrottar, vilket ändå är en ganska hög siffra. Ibland måste man ju komma ihåg att glaset snarare är halvfullt än halvtomt, säger Johan R Norberg.

Pojkars idrottande premieras

Trots allt idrottar flickor med invandrarbakgrund tjugo procent mindre än flickor med svensk bakgrund. Pojkar med invandrarbakgrund är de som idrottar allra mest.

– De idrottar mer än pojkar med svensk bakgrund. Även fast det kan låta positivt att så många pojkar med invandrarbakgrund är aktiva inom föreningsidrotten så kanske det betyder att vissa andra dörrar är stängda. Risken finns ju att pojkarna kanske återfinns inom idrotten snarare än på exempelvis biblioteken. Det är inte helt enkelt, säger Norberg.

En annan intressant aspekt utifrån ett genusperspektiv är att viss typ av idrott får större ekonomiskt bidrag än annan idrott, och att den breda idrotten som ofta pojkar väljer får mer stöd.

– En intressant iakttagelse är att dagens bidragssystem i stor utsträckning bygger på aktivitetsnivåer, det vill säga att föreningar med många medlemmar och många träningstillfällen får mer bidrag än klubbar med mindre aktivitet. Problemet är dock att killar i stor utsträckning väljer just breda lagidrotter medan tjejer i större utsträckning återfinns i individuella idrotter. På så vis kan man säga att killars idrottande premieras i dagens bidragsgivning.