När allt större del av kostnaderna för idrotten utgörs av avgifter blir det dyrare för familjer vars barn idrottar. För vissa familjer blir kostnaderna allt för stora och barn tvingas avstå från att delta i idrott – trots att idrotten ska vara öppen för alla.
– Ett av mina barn måste avstå från idrotten helt och hållet tyvärr, säger Mia Karlsson till Feministiskt perspektiv i andra delen i serien Idrottens kostnader.
Jag träffar sexbarnsmamman Mia Karlsson i hennes hem i en söderförort till Stockholm. Här bor hon tillsammans med sina sex barn. Vi slår oss ner i köket. Runt det generösa bordet sätter jag mig för att över en middag prata med Mia Karlsson och hennes äldsta son Jonas, sexton år, om hur de ser på idrottande och hur de funderar kring idrottens tillgänglighet. Anledningen till kvällens middagsdiskussion är de rapporter som släppts tidigare i år av Centrum för idrottsforskning, CIF, som visar en alarmerande utveckling mot att ungdomsidrotten blir allt dyrare och att socioekonomi och idrottande samspelar. I korthet visar rapporten att barn i välmående kommuner idrottar avsevärt mycket mer än barn från ekonomiskt resurssvaga kommuner. Mia Karlsson och hennes familj bor i en av Stockholms resurssvaga kommuner.
Sonen Jonas älskar fotboll, det är hans liv och drömmen om att bli fotbollsproffs delar han med många andra sextonåringar.
– Jag gick från Hammarby till ett annat, billigare lag förra året. I Hammarby var det mycket resande och man fick betala extra för att kunna spela matcher utomlands. Det blev för dyrt och det var framför allt därför jag bytte lag, säger Jonas.
Mia Karlsson berättar att det inte bara är medlemsavgifterna som måste betalas utan allting runtomkring, det som kommer på köpet utöver själva utövandet.
– Det är kläder, läger, camps och resor. För ett par år sedan skulle hela laget till Spanien. Då fick vi be om pengar från släktingar. Till slut kom han iväg, och det är ju en sådan upplevelse jag aldrig skulle vilja ta ifrån honom, säger hon.
Av alla sex barnen är det fyra som idrottar. Ett av barnen är bara 1,5 år och har av förklarliga skäl ännu inte kommit igång med sport. Jonas medlemsavgift ligger på 3 200 kronor per år. Hans yngre bror Ante, tretton år tränar thaiboxning, en årskostnad som landar på 4 000 kronor. Hugo som är tio år tränar kampsport där avgiften ligger på 2 000 kronor om året. Syster Sonja elva år, spelar basket vilket kostar 1 300 kronor per år.
– Nu ska Sonjas matchkläder bytas ut och vi måste betala 1 200 kronor för ett nytt klädställ. Det är bara ett exempel på alla extrakostnader som tillkommer, säger Mia Karlsson.
Kostnaderna gör det kravfyllt
Mia Karlsson berättar om de blandade känslorna hon har för ungdomsidrotten, att hon tycker det är viktigt för barnen då de får möjlighet att röra på sig och även öva deras sociala färdigheter. Men att de dyra medlemsavgifterna, resorna och kläderna tyvärr gör det kravfyllt.
– På vissa håll inom idrotten är det viktigt med den senaste utrustningen och att hela tiden ha de rätta prylarna. Det är frustrerande när plånboken får styra. Hade mina barn velat börja träna ridning eller hockey så hade det tyvärr varit helt otänkbart. Det är ju några av de mest kostsamma sporterna och jag hade aldrig haft råd till det. Så jag är enormt lättad över att sådana sporter i alla fall inte kommit på tal.
Mia Karlsson förklarar att som det ser ut nu med hennes ekonomi innebär alltför stor ekonomisk belastning att låta alla hennes barn idrotta.
– Ett av mina barn, Pelle nio år, måste avstå från idrotten helt och hållet tyvärr eftersom jag inte har råd. Han är jättepeppad på att träna, men det går inte ihop ekonomiskt som det ser ut nu. Jag vill inte att barn ska bli lidande för att föräldrar inte har råd, men så ser det tyvärr ut, säger hon.
I Riksidrottsförbundets stadgar framgår ”Allas rätt att vara med innebär att alla som vill ska kunna vara med utifrån sina förutsättningar. Alla som vill, oavsett nationalitet, etniskt ursprung, religion, ålder, kön eller sexuell läggning samt fysiska och psykiska förutsättningar, får vara med i föreningsdriven idrottsverksamhet”. Det tycker Mia Karlsson låter bra men att det för hennes familjs del inte stämmer överrens med verkligheten.
– När det blir en klassfråga att låta sina barn idrotta har det gått för långt. Jag gör vad jag kan, jag kan inte ge dem allt men jag försöker hela tiden kompensera dem med kärlek, och det tror jag är ännu viktigare, säger Mia Karlsson och ler.
*Mia och hennes barn heter egentligen något annat.
