Under OS i Sotji förra året gjorde målvakten Valentina Lizana Wallner en strålande insats i Damkronorna. Kort därefter flaggade hon för att hon kunde tvingas att lägga av med ishockeyn eftersom inkomsten som hockeyspelare är så dålig att hennes ekonomi körts i botten. Då räddades karriären av kontrakt med Djurgården men i våras valde hon att avsluta sin långa och framgångsrika karriär. Julia Eriksson har pratat med henne i tredje delen av serien Idrottens kostnader.
Med över hundra landskamper i bagaget beslutade Valentina Lizana Wallner, före detta hockeyproffs och målvakt i Djurgården, i våras att lägga plockhandsken på hyllan. Trots avbrottet var hon inte sen med att ge SVT-experten Mikael Renberg medhåll när han i Hockeykväll special i september i år kallade hockey för en ”överklassport”. I hennes krönika på Hockeysverige.se skriver hon om flickdrömmen om att bli hockeyproffs, hur hon fick vara med när hennes storebror och förebild lät henne stå i mål när ingen annan ville göra det, hur hon sparade ihop till sin första plockhandske och att hon som andra generationens invandrare – hennes mamma är från Finland, hennes pappa flydde från diktatorn Augusto Pinochets Chile – inte hade de bästa förutsättningarna för att lyckas med hockeyn rent ekonomiskt. Men hon hade föräldrar som gjorde ekonomiska uppoffringar och kämpade för att låta Valentina göra det hon tyckte om allra mest: att få spela hockey och allra helst i OS. Feministiskt Perspektiv ringde upp Valentina för att höra hur hon ser på hockeyn i dag och om dess utveckling.
Hej Valentina, saknar du hockeyn?
– Haha, hej! Nej inte så mycket faktiskt. Eller det är både och, det är en härlig känsla att få vara med i ett lag och känna att man utvecklas, men jag saknar det inte så mycket att jag måste tillbaka till det. Så känns det nu i alla fall.
Du skrev i din krönika på Hockeysverige.se att du håller med Mikael Renberg om att hockey är en överklassport. På vilket sätt syns det?
– Begreppet överklassport ringar in det som jag ofta upplevt under min egen uppväxt. Att det inte bara är medlemsavgifterna som är dyra utan allt runt omkring såsom camps, turneringar och utrustning. Förutom det så måste man ha föräldrar som engagerar sig både genom att stötta ekonomiskt, men också med deras egen tid. På så sätt är det absolut enklare för familjer som har en ekonomisk trygghet att låta sina barn få spela hockey. Så att få spela hockey är absolut en klassfråga och det är definitivt en överklassport. Det är inte förrän i vuxen ålder som jag förstod hur mycket tid, pengar och energi mina föräldrar lagt ner för att jag ska få göra det jag vill.
Centrum för idrottsforskning, CIF, lyfter i sin senaste rapport fram att vi går mot en utveckling där idrotten verkar kosta mer i form av dyrare medlemsavgifter, resor och tävlingar. För din del hade du ju möjlighet att hyra utrustning när du spelade i din moderklubb Trångsunds IF. Hur viktigt var det?
– Det var jätteviktigt. Vi hade ju inte särskilt mycket pengar och hade jag inte kunnat hyra så vet jag inte hur vi skulle ha tagit oss råd. Som jag förstår är det mer vanligt i förortsklubbar med billigare alternativ såsom utrustning som återanvänds och även med uthyrning av kläder och utrustning.
Så det går att komma billigt undan?
– Det går men det är svårt. I innerstan verkar det vara svårare att hitta billigare alternativ. Där verkar det vara vanligare med prylhets och ha ”den rätta” utrustningen. Jag har träffat många hockeyföräldrar genom åren och har ofta hört att sporten egentligen är alldeles för dyr.
Johan R Norberg som är utredare på Centrum för idrottsforskning menar att det delvis är föräldrarna som driver på utvecklingen, att den stora medelklassen är beredd att betala för att slippa engagera sig ideellt och att det någonstans måste vara deras ansvar att bryta utvecklingen och säga nej till dyra resor, hotellrum och prylar.
– Ja, så är det nog, och i vissa föreningar verkar man ta för givet att föräldrarna kan betala hur mycket som helst. Det känns som att mycket har förändrats från när jag växte upp för tio, femton år sedan. På den tiden var kanske hetsen inte lika stor hos barnen om att ha den nyaste utrustningen som det är i dag. I vissa klubbar är det nog viktigt att föräldrar tänker på att inte trissa på utvecklingen. Sedan tror jag att en bra lösning är, precis som Renberg påpekade, att klubbarna tar ett större ansvar i att tillhandahålla utrustning.
Men helt ärligt, det måste vara svårt att satsa. Först är det superdyrt att utöva sporten och sedan när en blir hockeyproffs så finns inga pengar att tjäna?
– Haha, ja det är precis där jag är nu. Jag har satsat allt och min dröm om att bli proffs har definitivt gått i uppfyllelse, men en stor anledning till att jag slutar är att det är för dåligt betalt. Hade jag tjänat okej som hockeyproffs så hade jag aldrig slutat, så är det.
På samma gång är det ju superkul att hockeyn på damsidan fått ett uppsving. Framförallt har ju Luleå uppmärksammats mycket för deras satsningar. Hur ser du på hockeyns framtid?
– Jag ser ljust på hockeyns framtid. Det är en dyr sport och det verkar inte bli billigare för utövarna, men för just damernas del så är det ett häftigt uppsving just nu. Det ska bli intressant att följa utvecklingen, för det börjar verkligen hända grejer.
