I nuvarande takt tar det över 60 år innan vi får jämställda löner, enligt SCB. Oacceptabelt, menar kvinnornas fackliga företrädare. Kommunal har redan visat musklerna, kravet på rejäla påslag för undersköterskorna spräckte samordningen inom LO. 2016 kan också bli det år där Industrinormens och Medlingsinstitutets berättigande kommer att prövas.
– Kvinnolönerna är en av stridsfrågorna i den kommande avtalsrörelsen, säger Anna Danielsson Öberg som tillsammans med Tommy Öberg, båda med mångårig erfarenhet som arbetsmarknadsreportrar, skrivit boken Ledartröja eller tvångströja – den svenska lönebildningens ansikten eller berättelsen om hur vi hamnade här.
En annan fråga som kan komma upp är rätten till heltid som varken regeringen eller Sveriges kommuner och landsting, SKL, vill lagstifta om. Den ska parterna hantera.
– I valrörelsen lovade Stefan Löfven att frågan skulle hanteras i kommunerna, säger Anna Danielsson Öberg.
Två av tre LO-medlemmar jobbar deltid och en av tre skulle hellre arbeta heltid, enligt LO:s faktakoll. En majoritet är kvinnor som drabbas trefaldigt: i låg lön, låg livsinkomst och låg pension.
Frågan är vem som ska betala. Att statens inblandning i lönebildningen genom lärarsatsningen skulle passera obemärkt tror inte Anna Danielsson Öberg.
– Andra grupper ser sig som lika samhällsbärande, till exempel socialarbetarna, säger hon. Dessutom finns det inget självklart samband mellan lärarnas löner och elevernas prestationer.
Det är inte heller säkert att den sortens ansträngningar håller över tid, ”risken finns att andra grupper springer lika fort eller fortare”. Det är först när andra löntagare godkänner satsningar på en särskild grupp och inte kräver kompensation som det fungerar. Där är vi inte än, menar författarna.
Att insatser i syfte att höja de låga kvinnolönerna inte äts upp av andra grupper är knäckfrågan. Och det handlar om stora summor. Om kvinnorna i den privata sektorn skulle få samma löner som männen skulle det kosta 65 miljarder kronor – årligen, enligt Delegationen för jämställdhet i arbetslivet.
Industrinormen, eller märket, är sedan nära tjugo år tillbaka grundbulten i svensk lönebildning. Normen är det avtal som industrins parter sluter och som övriga yrkesgrupper förväntas att följa. Olika förbund har knorrat genom åren, men i stort har de flesta slutit upp bakom tanken att det är den konkurrensutsatta exportindustrin som bestämmer takten. I år är de kritiska rösterna dock fler och högljuddare.
– Kritiken förr och nu handlar bland annat om att Industriavtalet omfattar för få, säger Anna Danielsson Öberg. Och att de olika kvinno- och låglönesatsningar som ändå gjort genom åren ätits upp av bland annat löneglidningen bland mansdominerade förbund.
Har märket tappat sin legitimitet?
– Kanske, säger Anna Danielsson Öberg, men det finns egentligen inget alternativ. Troligast är att det lever kvar i modifierad form.
Det är viktigt att komma ihåg, anser hon, att industrinormen har inneburit reallöneökningar för alla. Även för de med låga löner i svagare förbund. Och att ingen heller vill tillbaka till lönelopp och skenande inflation.
År 2000 inrättar regeringen Medlingsinstitutet som aktivt ska hålla inflationen i schack genom att se till att parterna tar ett samhällsekonomiskt ansvar. Det vill säga följa Industriavtalet.
Flera förbund, till exempel Kommunal och Vision, har önskat ändrade direktiv till myndigheten, att institutet ska ha ett tydligt uppdrag att verka för jämställda löner. Hittills har de fått nobben, däremot gav regeringen tidigare i år Medlingsinstitut ett utökat uppdrag gällande jämställdhet. Myndigheten ska analysera kollektivavtalen utifrån den officiella lönestatistiken och se om det finns något avtal som är särskilt gynnsamt konstruerat ur ett jämställdhetsperspektiv. Med utgång i resultaten från analyserna ska institutet sedan initiera en diskussion mellan arbetsmarknadens parter i syfte att främja deras jämställdhetsarbete.
Vad händer med institutet om industrinormen faller?
– Det tror jag inte någon vet, säger Anna Danielsson Öberg. Jag har ingen aning.
