Denna artikel är ett försök till reflektion kring begreppet intersektionalitet och dess implikationer för ett feministiskt tänkande. Vad innebär egentligen en intersektionell analys? Att tänka feministiskt med en intersektionell utgångspunkt borde betyda mer än att ta hänsyn till hur olika former av förtryck påverkar olika kroppar, mer än att erkänna sig själv både priviligierad och förtryckt beroende på vilken maktordning (patriarkat, rasism, klassism osv.) som en hänvisar till. Det borde även vara en grund från vilken vi kan tänka om vår egen identitet samt skapa och förstärka allianser med andra människor.
Om en intersektionell maktanalys föreslår att betrakta patriarkalt förtryck så som oskiljaktigt från t.ex. rasistiskt förtryck, måste den även föreslå att skapandet och diskrimineringen av subjektet ”kvinna” är oskiljaktigt från skapandet och diskrimineringen av subjektet ”rasifierad”. (Likaså skapandet och privilgierandet av subjekt som ”man” och ”vit”). Om den strukturella makten är en mångfald av förtrycks- och privilegiemekanismer (kyriarki) så är subjektet, och framförallt det subjekt som utövar motstånd, en mångfald av sammankopplade och utbytbara identiteter.
En intersektionell feminism innebär då en syn på identitet som procesuell, flytande och fragmentarisk. Det blir meningslöst att hänvisa till generaliserade identiteter som ”kvinna” och ”man”. Meningsfulla blir istället identiteter som ”lesbisk”, ”transsexuell”, ”ursprungsinvånare”, ”sexarbetare”. Meningsfulla blir de sätt som dessa identiteter kan korsas och uttrycka sig i olika personer beroende på social kontext, och de sätt som varje person kan välja att bejaka dem på. Intersektionell feminism möjliggör för förtryckta subjekt att bejaka ett spektrum av olika förtryckta identiteter.
Alliansskapande motpol till inkludering
En intersektionell maktanalys är därför också systemkritisk. Patriarkala diskurser är i högsta grad ”unisektionella”. De generaliserar, hopklumpar och fastgjuter identiteter ända tills de når slutsatser som dikterar att ”kvinnan/alla kvinnor är...”, ”alla män...”, ”alla invandrare...”. Intersektionell femism kan hjälpa att dekonstruera och upplösa ett sådant tänkande. Den kan handla om att skapa och belysa mångfacetterade och transformatoriska identiteter, vilket i sin tur kan vara fundamentalt för skapandet av feministiska allianser. En person som igenkänner och bejakar att, i olika situationer, manliga och kvinnliga eller homo- och heterosexuella identiter uttrycker sig i hen (om än vissa mer än andra) är troligen benägen att känna solidaritet och emotionell koppling till samtliga av dessa identiteter.
Vi skulle kunna se detta alliansskapande som motpol till inkludering. All form av inkludering legitimerar strukturen. Ett systemkritiskt perspektiv kan inte handla om att ”likställa” kvinnor med män utan måste istället jobba för att bryta ner den struktur som definierar oss som män och kvinnor från första början. Det kan inte heller handla om att ”inkludera” rasifierade personer i vita maktrum, det måste jobba för att förändra fördelningen av rum. En intersektionell feminism borde inte förespråka samkönat äktenskap, den borde jobba för att avskaffa själva äktenskapet som patriarkal och diskriminerande institution. Den kan heller inte hylla en kvinnlig president enbart för att vara kvinna, kan inte hävda att hon som bärare av livmoder skulle representera alla kvinnor.
Fastgjutna kategorier att lösa upp
Samma feministiska lins som ser en komplex och övergripande kyriarki när den tittar upp ser flytande, föränderliga och situationsberoende identiteter när den tittar ner. Ett sådant perspektiv möjliggör för alliansskapande med andra människor som rör sig över samma identitetsspektrum (om än på olika sätt). Intersektionell feminism handlar då inte om att inkludera och likställa utan om att erkänna singulariteter och att skapa allianser – i första hand mellan ”kvinnliga” identiteter, i andra hand mellan alla diskriminerade identiteter och i sista hand mellan alla som motsätter sig och vill bekämpa patriarkala maktstrukturer.
Det finns en viktig skillnad mellan den person som säger ”jag är heterosexuell men vill att homo-, bi- och transexuella ska kunna leva under samma villkor som jag” och den som säger ”jag är hetero, jag är homo, jag är bi, jag är trans”. Den första meningen innebär en inkludering av marginaliserade grupper i en redan given maktordning. Den andra öppnar för att skapa allianser för motstånd mot själva ordningen. I samma stund som den andra meningen yttras, tänks, önskas eller menas så börjar dessa fastgjutna kategorier att lösas upp.
