Den nytillträdda politiska sekreteraren för Fi i Stockholms stadshus, Monica Amante, var en av de som 2005 samlades på hemliga möten för att utforma ett nytt, feministiskt parti. Som det nya alternativet för väljare som ledsnat på patriarkala strukturer fick Fi utstå mediedrev och fördomar. Även inom organisationen uppstod konflikter. - I början kunde partikamrater fråga vad antirasism har med feminism att göra. I dag är intersektionalitet en självklarhet, säger hon i årets första avsnitt av FEMPERSPODDEN WEEKEND.
Endast några få pärmar står uppställda i de annars gapande tomma bokhyllorna på Feministiskt initativs kansli i Stockholms stadshus. Monica Amante har endast varit på plats i lite drygt en vecka och är mitt i processen med att komma i ordning. Då det är första gången någonsin partiet arbetar i stadshuset känns det lite trevande.
– Det finns inte någon som kan introducera oss för arbetsrutinen i huset. Vad ska göras, när ska det göras, vilka ska vi kontakta för att få genomslag för vår politik – det blir vår första utmaning att ta reda på, skrattar hon. Men det är snabbt avklarat. Den verkliga utmaningen är ju det politiska arbetet.
Fi ingår i den rödgrönrosa majoriteten som styr Stockholms stad. Samarbetet fungerar hittills bra och Fi har lyckats få igenom viktiga beslut för att kunna göra verklighet av sin politik. Bland annat har Rådet för mänskliga rättigheter och genusbudgetering klubbats igenom.
– Alla partierna i den styrande majoriteten har en ambition att samarbeta. Vi försöker verkligen hitta gemensamma nämnare. Självklart uppstår meningsskiljaktigheter och debatter, men viljan att lösa hinder är väldigt tydlig.
Hemliga möten
I år fyller Fi tio år och vid starten var Monica Amante med och tog fram de allra första riktlinjerna som formade partiorganisationen. Hon studerade genuskunskap på den tiden och var frustrerad över att utbildningen saknade en helhetsanalys av samhällets genomsyrande maktstrukturer. En kompis på kursen tipsade om hemliga feministiska möten vilka Amante nyfiket hängde med på.
– Där fanns en bred samling feminister. Namnkunniga, akademiker, studenter, socialarbetare, aktivister, författare och så vidare. Det uppstod ofta livliga diskussioner, en del givande men också konfliktfyllda. Vi som var antirasistiska, queerfeministiska aktivister mötte ett ganska starkt motstånd när vi försökte föra in ett intersektionellt perspektiv. Vi fick frågor om vad feminism har med antirasism att göra och påståenden som att rasism i sammanhanget var en icke-fråga.
De intersektionella aktivisterna beskylldes även för att splittra rörelsen. Detta, enligt Amante, för att det rådande perspektivet var vitt, heterosexuellt och från medelklassen. De såg därför till att fortsätta vara aktiva i de politiska diskussionerna och utformningen av rörelsen.
Trots motståndet så fanns en vilja i den växande rörelsen att deras plattform skulle vara någonting nytt och inkluderande. De skeptiska medlemmarna tog sakta till sig intersektionaliteten, och när Fi ”kom ut” för allmänheten blev vändpunkten tydlig då ytterligare antirasister och hbtq-aktivister sökte sig till partiet.
– Bara för fyra år sedan var det svårt att få gehör för det intersektionella. Men i dag är det en självklarhet, så arbetet har gett resultat. Kritiken om att vi skulle splittra rörelsen har tystnat och alla vet att intersektionellt perspektiv är en förutsättning för arbetet inom Fi.
Mediedrevet 2005
Även omgivningens attityder har mjuknat. 2005, efter den första pressträffen där Fi:s interimstyrelse presenterade partiet, drogs ett ordentligt mediedrev igång. Bland annat menade Lena Melin, politisk krönikör på Aftonbladet, att de fem talespersonerna var en samling ”ovanliga kvinnor” som ”sjuksköterskan i Kungsör” knappast skulle känna släktskap med.
”För att bli en rörelse att räkna med krävs att feministpartiet blir ett alternativ även för vanliga kvinnor. Inte bara för en akademisk elit eller gaykvinnor som kryssar mellan ord som könsmaktsordning och patriarkat.” (Aftonbladet 2005-04-05)
– Vi blev såklart både frustrerade, arga och kände oss missförstådda. Det är intressant hur makthavare, i det här fallet journalister, använder sig av ”sjuksköterskan från valfri ort” för att exemplifiera ”den vanliga kvinnan”. Det är sällan de bryr sig om denna sjuksköterska annars när de skriver eller för politik. Vilka är de vanliga och vilka är de ovanliga? Vad betyder det ens?
De kritiska rösterna fortsatte att höjas i media och Tiina Rosenberg var den som utsattes för de grövsta påhoppen i tidningar, TV och radio. Till exempel ritade Aftonbladets dåvarande illustratör Jan Huss en satirbild föreställandes Rosenberg i en säng med benen brett isär och en så pass skräckslagen min att gomseglet syns. Illustrationen flirtade helt klart med den patriarkala föreställningen att självständiga kvinnor ska sättas på plats genom våldtäkt. Till slut valde hon att avgå från sitt uppdrag i styrelsen.
– Tiina är i sig själv normbrytande och genom sin politik normkritisk. Hon ursäktar sig inte när hon som hbt-person tar plats i offentligheten. Det finns vissa kroppar som får uttala sig medans andra endast får tala med normens tillåtelse, eller om de inte anses vara ett hot. Tiina följer inte sådana påbud utan ifrågasätter och ställer obekväma frågor. Till exempel om hur våra egna privilegier ser ut i samhället som, bland annat, ännu innefattar ekonomiska ojämlikheter, heteronormativitet och rasism. Hon undrar hur vår egen blindhet och vårt förnekande av de strukturella normerna bidrar till könsmaktsordning, rasism, klassojämlikheter, heteronormen, cisnormen. Därför blev hon väldigt provocerande i mångas ögon.
Även om de mediala attityderna fortfarande bitvis kan vara hårda, så ser ordvalen betydligt annorlunda ut i dag om en jämför med starten. När Fi kom in i EU-parlamentet i maj förra året gav Lena Melin följande kommentar:
”Jag tror det beror på unga kvinnor som har ledsnat. `Jag tänker inte stå i ett hörn och stampa för att jag är tjej.`” (Aftonbladet 2014-05-25)
Mycket ideellt arbete
Innan arbetet med Fi var Monica Amante aktiv i en rad organisationer. Bland annat arbetade hon med att hjälpa hbt-flyktingar i en arbetsgrupp som kallades ”HBT-flyktingguides nätverket”, vilken var verksam inom Amnesty. Inom RFSL var hon med i en grupp som kallades ”Invandrarpolitiska arbetsgruppen” och i antirasistiska aktivistnätverket Interfem satt hon i styrelsen. Det har blivit mycket ideellt arbete genom åren vilket har inneburit att yrkeslivet fått stryka på foten.
– Det är så jag har prioriterat. Min familj stödjer och hjälper mig i det dagliga. De accepterar att jag arbetar mycket ideellt eftersom de själva är politiskt aktiva. Min mamma och fru är också aktivister inom Fi, RFSL och interfem.
Rekryteringsprocessen till tjänsten i stadshuset följde inte de traditionella mönstren. Fi valde att använda sig av Interfems kompetensbaserade rekryteringsmetod där ansökningsprover avidentifieras och på så sätt kan fokusera på den sökandens erfarenheter och praktiska kunskaper.
– Jag tycker i det stora hela att metoden är bra. Visst, det finns en risk att den gynnar de som redan har fallenhet för att skriva, vilket försvårar för de som har sin talang på annat område. För just den här tjänsten är skrivandet dock en viktig del. Metoden är lite tidskrävande också, processen blir väldigt omfattande, skrattar Amante, och tillägger att det är värt besväret. En kommer ifrån det godtyckliga.
Möjligheten att få påverka
Hon sökte tjänsten för att vara på plats och ha möjlighet att påverka när den feministiska, antirasistiska politiken tas fram och blir verklighet. Samma anledning som fick henne att bli aktiv i partiet, innan det ens var ett parti, för tio år sedan.
Vad gör en som politisk sekreterare?
– The basics är att ge stöd till Fi:s förtroendevalda och att göra verklighet av politiken inom den rödgrönrosa majoriteten. Vi tar fram underlag inför möten och debatter och utmejslar konkreta förslag för hur politiken som röstas fram ska bli på riktigt. Arbetet kommer visa sig innehålla en rad med ytterligare uppgifter, men det kan jag inte redogöra för nu, jag har ju bara jobbat i en vecka, skrattar hon.
Det blev ingen plats för feministerna i riksdagen när valresultatet stod klart i september förra året. Partiet gick dock kraftigt framåt jämfört med tidigare val med 3,1 procent av rösterna, vilket innebar ett platstagande i 13 kommuner. Stockholms kommun är den församling där partiet fått störst inflytande. I en tidigare intervju i Feministiskt Perspektiv (2015-01-09) berättar Amante att det här innebär att Fi kommer ha en möjlighet att visa upp sig och att hon känner en viss press.
– Självklart känner jag press! Jag vill ju att det ska gå bra. Fi har haft ögonen på sig länge och med en plats i huvudstadens politiska styre blir vi som ett fönster för vad partiet kan åstadkomma. Jag vill att det ska bli tydligt att vi faktiskt gör skillnad när vi är med och bestämmer. Nu när kansliet är på plats har vi goda förutsättningar att jobba för ett feministiskt och antirasistiskt Stockholm.
Monica Amante ser mest fram emot arbetet att göra verklighet av det som Fi fått igenom i stadens förhandlingar. Bland annat att starta upp Rådet för mänskliga rättigheter, se till att genusbudgeteringen används på ett tillfredsställande sätt, HBT-certifiera stadens skolor och att se över hur arbetet med kvinnojourerna – som nu fått fördubblade anslag – kan förbättras ytterligare.
Vad krävs för att Fi ska gå hela vägen in i riksdagen 2018?
– Ja, det är ju kopplat till den tidigare frågan om varför jag känner press. Folk därute måste se att Fi är ett seriöst alternativ. Vi måste visa på att vi faktiskt gör skillnad. Vi får ju igenom feministiska och antirasistiska förslag som förbättrar. Fi måste vara tydliga med att vi behövs i riksdagen och slutligen behöver folk tro på att vi är ett seriöst alternativ och i praktiken gå och rösta på oss.
Meriam Chatty, Zandra Bergman, Devrim Mavi och Monica Amante blir Feministiskt första avlönade partikansli.
