I A Humanitarian Past. Antiquity's Impact on Present Social Conditions blottlägger Adele Änggård den västerländska traditionens idealisering av ett antikt androcentriskt ursprung. Hon menar att detta falska ursprung osynliggör ett mer egalitärt förflutet. Naud Vanarot hoppas i sin anmälan att boken ska ge upphov till ifrågasättande av huvudfårans historieskrivning och feministisk diskussion.
A Humanitarian Past beskriver rörelsen från vår gynocentriska förhistoria till dagens androcentriska, hierarkiska samhälle och hur det påverkar oss på individnivå men också hur det formar vår sociala interaktion. Som den scen- och kostymdesigner Adele Änggård är tar hon i introduktionen avstamp i hur de grekiska dramerna medvetet och systematiskt förvrängde de tidigare egalitära kulturernas världsbild och livsstil för att därigenom kunna idealisera en hierarkisk, krigisk slavkultur.
De gamla grekerna
Vid en första anblick kan vad som hände för 3 000 år sedan tyckas irrelevant. Och det skulle det kunna vara om det inte vore för att vi idealiserar antiken. I dagens paradigm ingår att det var antikens Grekland som lyfte oss ur barbari och skapade vår kultiverade civilisation. Adele Änggård visar med all tydlighet, både i bild och text, att det i realiteten är tvärtom – antikens Grekland skapade ett ideal där de rika herrarna har makten över alla, där fria män har makten över kvinnor och slavar, där det är manligt och vackert att utöva systematiskt våld/krig. När vi anser att dessa ideal är vår kulturs vagga så är det följdriktigt att världen ser ut som den gör.
Även om avstampet är de grekiska dramerna och hur de förvrängde tidigare kulturer så
ägnas en stor del av boken åt att beskriva vår förhistoria och förklara varför vi kan anta att människorna i det förantika Europa var egalitära både ur ekonomiskt och genusperspektiv. Författaren bygger på teorier från ett antal forskare men framförallt på tusentals artefakter och grottmålningar som finns bevarade.
Ett genomgående tema är hur rörelsen från gynocentriskt till androcentriskt har dehumaniserat oss och hur det, bland annat, medfört att vi förlorat kontakten med jorden, med vattnet, med luften och träden – grunden till att vi obekymrat har rubbat den naturliga balansen.
A Humanitarian Past ger läsaren, genom en välunderbyggd referensapparat, möjlighet att själv söka vidare och fördjupa sig ytterligare. Trots det är texten inte ’torr’ eftersom språket är rikt nyanserat och Änggård skriver med en underfundig humor. Jag gissar att det är en av anledningarna till att det som hade kunnat bli en domedagsbasun istället inger hopp och en vilja att skapa nya möjligheter. Boken innehåller ett hundratal väl valda illustrationer där bilden förstärker texten. Att boken är så välilllustrerad ger läsaren ökad möjlighet att både förstå och tolka texten.
Det enda negativa jag har att säga handlar inte om innehållet utan om layouten. Det känns som om förlaget låtit ett layoutprogram sätta boken helt automatiskt. Tomma halva sidor mitt i kapitel med mera, med mera. Dessutom är boken satt med skärmtypsnitt. Inget förlag med självaktning släpper ifrån sig en så hafsig layout. Det är synd att ett så viktigt innehåll inte behandlas med större respekt.
En annan förståelse av forntiden
Vår bild av stenåldersmänniskor som ständigt slogs för att överleva, grottmannen som släpade ’sin’ kvinna i håret började krackelera på 1980-talet. De av oss som var intresserade kunde läsa forskning som visade att människorna under paleolitikum hade ett rikt kulturliv, var artistiskt begåvade och att vår arts överlevnad byggde på vår förmåga att samarbeta. Viktiga förgrundsfigurer i det arbetet var professor Gimbutas, konstnären och aktivisten Monica Sjöö tillsammans med författaren Barbara Mor samt framtidsforskaren Riane Eisler (som har skrivit förordet till A Humanitarian Past). Samtliga var banbrytande. Tankegångarna fick fäste främst inom vissa feministiska kretsar men sen blev det relativt tyst. A Humanitarian Past lyfter fram ytterligare aspekter som länkar samman till en greppbar helhet.
Jag när en innerlig förhoppning om att den kommer läsas av många, diskuteras, skapa debatt och bli en del i det förändringsarbete vi så väl behöver. Den förhoppningen delar jag med Riane Eisler som i bokens förord skriver: ”In short, as the title indicates, in A Humanitarian Past, Adele Änggård brings to life a more humanitarian past. Not a perfect past, not a utopia, but a past that is much less violent, a time when women and men were partners, and when warfare had not yet become the norm. We need this knowledge. Indeed, we owe it to our younger generations, who recognise the urgency of new ways of seeing our world and living in it, to spred it far and wide.”
