Chahla Chafiq är författare och sociolog, som sedan ayatollorna tagit makten i Iran fick lämna landet på grund av sina vänstersympatier. Numera bor och arbetar hon i Paris. Hon hävdar att dagens religiösa och politiska extremism bottnar i ett ideologiskt vakuum, som närs av manlig dominans, och ser nu en risk för upprepning av misstag från 1990-talet. Detta utvecklar hon dels i boken Islamisk politik, kön och genus samt i en studie över ungas radikalisering.

Les Nouvelles News (LNN): Efter det tragiska dödandet i början av det här året verkar en politisk reaktion vara att satsa på sekulär undervisning och insatser i segregerade bostadsområden. Det påminner om när upplopp i sådana områden möttes med ”storebröder”, som skulle dämpa våldstendenser bland pojkar. Men flickorna, som inte deltog i våldsamheterna, men som också var drabbade av segregationen, lämnades därhän. Är inte detta också ett problem?

Chahla Chafiq (CC): Pojkars och unga mäns föreställningsvärld befolkas av klichéer genomsyrade av krigisk virilitet, som närs av filmer, dataspel, pornografi och så vidare. För unga människor, som letar efter ideologi, identitet och förebilder är den religiösa extremismen och politiken rena drömmen. Islamismen erbjuder, liksom andra extrema rörelser, de unga männen en väg att stärka sin självbild genom manlig dominans. För flickorna framhävs deras roller som makor och mödrar. Detta värdesystem utgår från könsmaktsordningen och den patriarkala familjemodellen, som står i motsats till kvinnors självbestämmande och sexuella frihet. Denna könshierarki utgår från förakt för kvinnor och homofobi. Detta är centrala element i alla rörelser, som bygger på religiös identitet vare sig det handlar om islam, konservativ katolicism eller fundamentalistiska rörelser bland protestanter och judar och så vidare.

Högerextremisterna bildar allianser med dessa rörelser för att motarbeta jämlikhet och mänskliga rättigheter för kvinnor och homosexuella. Det visar bland annat motståndet mot ”äktenskap för alla” i Frankrike. Det finns en antidemokratisk front, där islamisterna blir alltmer synliga. För att motverka detta måste vi ta fram alternativ som bygger på demokratisk och icke-sexistisk utbildning.

LNN: Prioriterar inte politiken detta?

CC: På 90-talet gick politiken ut på att dämpa våld och våldstendenser bland pojkar och unga män i utsatta bostadsområden. För flickorna gällde det att vara duktiga i skolan men utan koppling till att utbildning kan bana väg för en karriär i yrkeslivet. Inte något av det som gjordes för ungdomarna utgick således från ett köns- eller genusperspektiv. Man fortsätter att fokusera på pojkarna som på en gång ses som problemen och lösningen på problemen. Ett exempel är satsningar på idrott. Här hade man kunnat göra mera för att få med och synliggöra flickorna. Segregeringen av flickorna har bidragit till att pojkarna dragits till den religiösa extremismen.
Observera att detta inte handlar om sociala problem eller fattigdom. Det är helt fel att påstå att fattigdom leder till islamism. Det vore att förolämpa de som är fattiga. Islamismen är ett politiskt fenomen som skär igenom alla sociala kategorier. Det finns mycket rika islamiska stater.

LNN: Vad ska man då göra?

CC: Om inte utbildningssystemet kan hantera den religiösa extremismen, så räcker olika trygghetsåtgärder inte långt. En bra skola måste utgå från en pedagogik som inte är sexistisk. En sådan pedagogik ska omfatta hela samhället och göra det möjligt att utforska olika sociala, kulturella och politiska dimensioner.

Att utbildningssystemet är sekulärt är bra, men om det inte uppvärderar jämställdhet mellan könen och gör detta till ett ideal som kan svara mot ungdomarnas ideologiska behov, så är undervisningen bortkastad. Vi måste hitta tillbaka till det mänskliga. Det tomrum som den försvagade offentliga utbildningen skapat måste vi fylla med humanism som svarar mot våra behov av välbefinnande och förnuft.

Jag har fått pröva den här typen av åtgärder genom att sedan 2011 medverka i ett projekt ”Unga för jämställdhet”, som Henriette Zoughebi, vice ordförande i Ile de France-regionen och ansvarig för gymnasieskolorna genomfört tillsammans med den franska skolöverstyrelsen. Regionen har finansierat ett långsiktigt projekt för att ungdomar ska få reflektera över jämställdhet mellan flickor och pojkar. Både lärare och elever deltar aktivt. Yrkesvägledning, sexuell frihet, sexistiskt våld och sekularism diskuteras och ges konstnärliga uttryck. Över 9 000 ungdomar har hittills deltagit. Vi har kunnat konstatera att ungdomar behöver utrymme att prata om de här sakerna som sociala aktörer. Man måste skapa en miljö som tillåter diskussion utan förbud eller tabun och uppmuntra reflektioner kring vad jämställdhet innebär och kräver. De unga har reagerat mycket positivt. Att på detta sätt ge dem redskap att tänka sekulärt utifrån jämställdhet, utan förbud, bara genom att väcka deras samveten påverkar deras sätt att söka sin identitet.

LNN: Det handlar således inte om att erbjuda ett alternativ till islamismen utan om att bearbeta deras sätt att tänka, så att de slutar att tänka i termer av manlig överordning. Hur är det möjligt?

CC: Sekularismen måste kunna erbjuda fördelar för alla och bekämpa rasism, antisemitism och sexism. Problemet är att man sällan talar om sekularism i förhållande till jämställdhet. Banden mellan sekularism, jämställdhet och sexuella rättigheter är otydliga både i vårt tänkande och i politiken. Men det finns tydliga tecken på detta samband.

De som protesterar mot ”äktenskap för alla” i Frankrike är också mot jämställdhet. De stöds av starka religiösa krafter. Fri abort hade aldrig blivit möjligt utan sekulär lagstiftning. Vi accepterar inte rasism men många har svårt att identifiera sexismen i samhället. Bland invandrare, som lider av båda delarna, upplever många kvinnor manlig överordning som normal. De har internaliserat sexistiska normer. Det är svårt att arbeta mot något som inte uppfattas som fel.

Vi har lång väg kvar att gå. Man undervisar inte feministisk historia i skolan. Det talas för litet om de framsteg som gjorts vad gäller kvinnors rättigheter. Men de sociala förändringar som kan koppas till de sociala relationerna mellan könen är trots allt starkt knutna till utvecklingen av det sekulära samhället. Överallt i världen kan vi se att när kvinnor få sina rättigheter, så utvecklas samhället. Det är på tiden att dra lärdom av detta och bygga upp ett sekulärt samhälle, som utgår från jämställdhet mellan könen.

Man måste också arbeta med kulturproduktionen. Den kultur som hyllar den våldsamma manligheten är alldeles för synlig och utbredd, medan den som utgår från andra värden är mindre synlig och mindre utbredd. Det är den viktigaste utmaningen. Islamismen erbjuder ett patriarkalt ideal som förhärligar manlig överordning. Vi kan inte konkurrera med ett annat erbjudande utan måste föreslå ett annat ideal.

Översättning från franska: Simone Lindsten