Hög musik och sång ekar ner för hela gatan. Två män spelar på tanbur och trumma, ett gäng kvinnor har fattat varandras händer och dansar framför dem, medan skrattande barn springer runt och viftar med färgglada ballonger.

Vid gathörnet ett stycke bort står Assadregimens polisagenter, och registrerar blängande vilka som kommit hit. Men det stör inte festdeltagarna.

I stadsdelen Charbi, i Qamishlo i nordöstra Syrien, firar invånarna att en ny förskola slagit upp dörrarna idag. Här finns plats för ett femtiotal barn i fyra-femårsåldern, i tre fina klassrum med nyinköpta bänkar, med gungor och annat att leka med på innergården. Och årsavgiften ligger på bara symboliska 1 000 syriska pund, eller några få dollar, vilket är mycket välkommet i de fattiga hushållen här. Förskolan heter Ari, upplyser en skylt skriven på tre olika skriftspråk.

– Kurdiska, arabiska och assyriska, alla tre språk ska ingå i undervisningen, säger Jinda Saado, en av de kvinnor som tagit initiativ till projektet.

Vi går vidare, och Saado visar även upp minibussen som inköpts för att hämta och lämna barnen vid hemmen. Den är ordentligt begagnad, med tejpad framlykta och avskavd lack, men blir ändå även den en symbol för den hoppfulla utveckling av samhället som sker här, istället för att som många andra delar av landet ha raserats.

Syriens inbördeskrig har gått in på sitt femte år. Sedan de första protesterna mot diktaturen i mars 2011 har över 200 000 människor dött, fyra miljoner flytt landet och infrastrukturen utsatts för massiv förstörelse.

Fria kvinnor, fria samhällen

Men mitt i tragedin har fria samhällsbyggen överlevt. I de tre kurdiskdominerade, autonoma kantonerna i norra Syrien, som går under förbundsnamnet Rojava, har utvecklingen fortsatt. Att särskilt kvinnors ställning starkt förbättrats här är i dag världskänt, genom de så hyllade kvinnosoldaterna i YPJ (Kvinnornas försvarsenheter)som strider mot extremisterna i Daesh (IS). Men öppnandet av förskolan Ari är ett exempel på hur förändringarna också organiseras civilt, längst ner i samhället.

– Det är viktigt att skapa projekt som kan ta kvinnorna ut ur hemmen. För att de ska kunna delta i politiskt och socialt arbete, eller lönearbeta, behöver de både hitta tiden och kunna vara självständiga. Därför öppnar vi förskolor så att barnen kan vara där, säger Heval Roza, en kollega till Jinda Saado.

Hon är lång, blond och kommer från Tyskland, men har också funnit sin väg hit till Rojava. Hennes kurdiska är många gånger bättre än de inföddas.

Jinda Saado till vänster, Heval Roza i mitten och andra kvinnor i ledningen för The Foundation of Free Women in Rojava.

Båda Heval Roza och Jinda Saado sitter i ledningen för kvinnoorganisationen The Foundation of Free Women in Rojava (WJAR), som är baserad i Qamishlo men verksam på många håll. WJAR har genom lokala undersökningar fått fram att i snitt 85 procent av alla kvinnor i fattiga områden lever som hemmafruar, i traditionella familjeroller. Männen går till jobbet – om de har något – och kvinnorna stannar oavsett i hemmet. Men nästan alla har också en önskan om att själva utbilda sig och utveckla sina liv.

– Genom förskolorna kan vi nu både utbilda nästa generation, och skapa nya strukturer som hjälper kvinnor engagera sig i sådant de inte hunnit tidigare, menar Heval Roza.

Radikala experiment

Några dagar senare besöker jag WJAR:s huvudkontor i Qamishlo. Här organiserar de studiecirklar på förmiddagarna om kvinnors och mäns relationer, engelsk- och IT-kurser på eftermiddagarna. Här undervisar de också kvinnor om preventivt hälsotänk nu när vatten- och värmetillgången blivit sämre i krigstider. I februari öppnade WJAR även en klinik för bara kvinnor i staden Serekaniye, samt planerar ännu en i Tel Temer. Där ska de använda naturläkemedel jämte etablerade, både som ett experiment och för att kriget och embargot ändå orsakar brist på medicinskt material, berättar Jinda Saado.

Jämte kantonens kvinnoministerium spelar en oberoende organisation som Foundation of Free Women in Rojava också en viktig roll för att driva kvinnopolitisk utveckling vidare i regionen.

Sedan Assadregimen i princip lämnade Rojava har nya politiska administrationer tagit över samhällskontrollen, som har kopplingar till gräsrötterna och även kvinnorörelsen. Varje kanton har utsett en kvinnominister som också jobbar med samhällsprojekt. Här i den största kantonen
Jazira kan ministeriet ibland inte täcka upp alla arbetsområden, och då fyller oberoende organisationer luckorna. Men även ministeriet har öppnat egna förskolor, med samma politiska mål som WJAR har. I andra fall kan de två också samarbeta, och det mest radikala experimentet koordinerar ministeriet och WJAR nu tillsammans i en by som kriget tömt på invånare, utanför Qamishlo.

– Vi ska göra den till en by för bara kvinnor. Det är ett svar på flera sociala problem: för kvinnor som vill leva ensamma utan att gifta sig, för krigsänkor som vill ta hand om sina barn ensamstående, och för kvinnor som kanske våldtagits, blivit gravida eller traumatiserade av Daesh (IS). Alla dessa kan åka dit och starta något nytt, förklarar Heval Roza.

Planen är att öppna byn under våren. Så intressanta planer går hand i hand med andra projekt som kvinnoministerium och kantonen Jaziras regering ligger bakom. I november presenterades ett gäng nya jämställdhetslagar. De har också aktivt vidtagit åtgärder för att få ut fler kvinnor på arbetsmarknaden, genom olika kooperativ inom hantverk, jordbruk och mejeri.

Möjlighet till utveckling

Även om utvecklingen är kantad av svårigheter och stora problem – som bristen på erfarenhet av samhällsorganisering, efter decennier av förtryckande diktatur – går saker framåt. Och det långsiktiga målet är att bygga upp en självständig kvinnostruktur i samhället, som kan ge kvinnor större socio-ekonomiskt ansvar. Behovet för det har ökat efter att många fäder och söner nu dött eller skadats i kriget. Kan kvinnorna organisera sig själva och finna inkomster genom en struktur där de inte är beroende av männen, kan det hjälpa både familjer och samhället.

– Det här är att organisera självförsvar för kvinnor. På ett utbildningsplan, på ett ekonomiskt plan, och på andra sätt, menar Heval Roza.

Sådana tankar gör den progressiva rörelsen nu också sitt bästa för att sprida och vinna gehör för. I nästan varenda stad och större ort har det öppnat upp nya lärosäten och filialer, alltid kallade akademier oavsett storlek, för att försöka massutbilda av samhället. Det är dels en lösning på problemet att många ungdomar vill studera, men hindrats från eller inte ens vill nå Assadregimens högskolor längre. Men också en möjlighet för alla, från hemmafruar till revolutionärer, att utvecklas. Ett ofta återkommande inslag i undervisningen är jîneologi, den helt egna kurdiska formen av genusvetenskap.

Den nyöppnade akademin för sociologi och historia, i Qamishlo, är nästan öde när jag kommer dit en fredag eftermiddag. Det är helgdag här och alla kursdeltagare har åkt hem till familjerna, förutom sex unga män. De har smugglats genom Turkiet hela vägen från Afrin-kantonen i nordvästra Syrien, för att utbilda sig till lärare här. Det enda målet med att studera i en regimskola är att bli klar med ett program, hitta ett jobb, och behålla status quo, menar 24-åriga Khalil Khoca. Nu har de en möjlighet att studera verkligheten, sanningen, och göra skillnad.

Vad är det för skillnad han vill göra?

– Jag är här för att jag vill krossa det patriarkala systemet, där män är i toppen och kvinnorna under dem. Och så vill jag lära känna min kurdiska historia och lära ut den till barnen där hemma.

Khalil Khoca och andra studenter, tillsammans med sin lärare i den nya Akademin för sociologi och historia som rörelsen bakom Rojavas förändringar öppnat upp.