När Clement i början av 2000-talet började intervjua kvinnor som levde gömda visste hon ännu inte vad det skulle bli för bok. Bara att hon var intresserad av hur olika typer av illa behandling av kvinnor tar sig uttryck.

Samma tema som hon undersökte även i sin förra roman, A True Story Based on Lies, i vilken hon skriver om tjänarsamhället i Mexiko – om hur utsatta de som arbetar som hemhjälp är.

Jennifer Clement hade också lagt märke till att knarklitteraturen och mediebevakningen av knarkkriget sällan porträtterade kvinnorna. Samtidigt som knarkligorna tjänar mer pengar på att sälja människor, oftast kvinnor, än droger. Människorna kan dessutom säljas flera gånger.

– Det finns väldigt lite tillförlitlig statistik från Mexiko, men i USA beräknas 300 flickor i månaden vara i riskzonen för att utsättas för någon form av människohandel bara i staden Atlanta, så tänk er i ett land som Mexiko, säger hon.

Hot och motstånd

När Felipe Calderon valdes till Mexikos president 2006 blev det för farligt att fortsätta intervjua på många platser.

– Han eskalerade kriget mot knarkkartellerna och det blev ett stort kaos, säger Clement.

– Jag fick inga direkta hot, men de personer som skyddade mig när jag arbetade kunde inte längre garantera min säkerhet. Jag hade alltid två mobiltelefoner på mig och jag kontaktade vissa personer när jag gick in på ställen och andra när jag kom ut, berättar hon.

När ”fixarna” inte längre kunde garantera säkerheten kring arrangemangen valde Clement att ta en paus. Då hade hon intervjuat kvinnor som levde gömda i två år.

Tidpunkten sammanföll med att hon valdes till ordförande för PEN Mexiko. Det under en period då morden på journalister ökade.

– Jag ägnade därefter tre år av mitt liv åt problemet med mördandet av journalister, säger hon.

Det hon är mest stolt över att ha uppnått under de åren är en lagändring som PEN Mexiko drev på tillsammans med flera andra människorättsorganisationer. Det handlade om att de lyckades få morden på journalister klassade som federala brott istället för delstatsbrott, vilket innebär att ansvaret för brottsundersökningen och åtalet numera ligger hos den
federala statsmakten och dess rättsvårdande myndigheter istället för på delstatsnivå.

– Eftersom korrupta lokalpolitiker och brottsbekämpande myndigheter, också de på lokal nivå, ofta var inblandade i journalistmorden, funkade helt enkelt inte rättsskipningen, säger Clement.

Än så länge har det dock inte hjälpt. Etthundratre journalister har mördats och tjugofem försvunnit i landet sedan år 2000. Ingen har dömts för något av morden. De flesta journalisterna var verksamma på landsbygden, där Clement menar att de är som mest utsatta.

– Nu är det så farligt så jag skulle vilja påstå att det finns stora delar av Mexiko där vi inte ens vet vad som pågår, eftersom det är för farligt för journalister att täcka det som händer, säger hon.

Jennifer Clement kom till Mexiko med sina föräldrar från USA redan som bebis. Som barn gick hon på en ”strikt brittisk skola”, som hon uttrycker det, i huvudstaden Mexiko City och senare läste hon klart gymnasiet i USA. Hon ser Mexiko som sitt hemland och är bosatt i Mexiko City.

Men i början av 80-talet tillbringade hon några år i New York. 1978 flyttade hon dit för att plugga. Hon bodde på St Marks Place på Lower East Side och började hänga i konstkretsar. Hon umgicks med Jean-Michel Basquiat, Keith Haring och Madonna, även om de inte visste att de var just Madonna, Basquiat och Haring på den tiden, som hon säger. Det var bara Andy Warhol som redan slagit igenom.

Widow Basquiat

Tidsepoken har hon dokumenterat i memoarboken Widow Basquiat, som är en bok inspirerad av Suzanne Mallouk, Basquiats flickvän under de åren.

– Mina första dikter handlade om Suzanne, Basquiat inspirerades av henne och flera andra konstnärer, berättar Clement.

Suzanne Mallouk och Jennifer Clement träffades när de båda jobbade som servitriser.

– Jag pluggade på New York-universitetet och jobbade extra, Suzanne pluggade inte men närde konstnärsdrömmar, som det aldrig blev något av, berättar Clement.

Mallouk överlevde dock Basquiat som gick djupt ner i heroinberoende och dog 27 år gammal.

– När han dog pluggade hon in skolan och läste sedan medicin. I dag jobbar hon som psykiatriker. Vi är fortfarande nära vänner, berättar Clement.

Enligt flera recensenter är boken den bästa som har skrivits om Basquiat. Framför allt för att förstå hans konstnärliga gärning. Clement säger att Michael Holman, Basquiats bästa vän, har sagt till henne att det är den bästa boken inte bara om Basquiat utan även om New York under den tidsepoken.

– Boken är inte ett verk om den tiden utan är sprungen ur den tiden, säger Clement vars bästa minnen från den här epoken är en inre frihetskänsla.

Hon vill också tillägga att det inte är många som har insett att disco- och punkmusiken inte var så åtskilda på den tiden som det ofta framställs.

– Du kunde lyssna på Blondie, men också på Gloria Gaynor och Barry White, säger hon. Du kunde gå och dansa på Studio 54 och sedan åka ner till Mudd Club som var en punkscen. Mick Jagger till exempel kunde vara på 54 och sedan dyka upp på Mudd Club, berättar Clement.

Kontakt med regional migration

När hon lämnade uppdraget som PEN-ordförande inleddes en tredje etapp i hennes research till boken.

– Då tillbringade jag mycket tid i Guerrero, delstaten där bokens huvudpersoner föds och växer upp, berättar hon.

Det var redan en välkänd plats för Clement, som hade tillbringat mycket tid i delstaten sedan barnsben. Det är också den delstat från vilken 43 studenter försvann i september förra året. En händelse som vecklat ut en fasansfull verklighet i vilken knarkproduktion och knarkhandel, organiserad brottslighet, lokala myndigheter och korruption är sammanflätade i en livsfarlig blandning. Och vilken i sin tur också satt igång protestvågor och spridit stödmanifestationer inom nationsgränserna men också över världen.

Under den sista delen av researcharbetet intervjuade Clement centralamerikanska migranter, som reste genom Mexiko.

– Du kan inte berätta en historia från Mexiko utan att inkludera Centralamerika, eftersom det är så många migranter från den regionen, särskilt från Guatemala, som passerar Mexiko på väg mot USA, säger hon.

Det är extremt riskfylld resa. För kvinnorna är det farligt att kissa, att somna, ja alla situationer då de inte kan vara på vakt inför de faror som lurar under resan.

De sista intervjuerna gjorde Clement i ett fängelse, där hon träffade den enda personen i boken som är baserad på en verklig person, nämligen fängelsets bild- och collagelärare.

– Det var han som möjliggjorde att jag kunde komma in i fängelset och tillbringa mycket tid där för att prata med kvinnorna som tog collagekursen, berättar hon.

Clement citerar Hemingway för att sammanfatta hur boken kom till. ”Bra fiktion är som ett stort isberg av research och sanning”. Att det blev en roman och inte en dokumentär skildring var för henne självklart.

– Jag letar alltid efter poesi. Även under mina efterforskningar befinner jag mig i just den kreativa platsen i mitt sinne och boken är framarbetad rad för rad, säger hon.

I tidigare intervjuer har hon sagt att hon tror att litteratur kan förändra världen. Men att hon själv var omedveten om att hon skrev en protestroman.

– Jag visste bara att jag skrev om något som gjorde mig illa berörd, säger hon. Men visst vore det fantastiskt om boken kunde bidra till att göra människor medvetna om hur kvinnor i världen behandlas – att de inte har något värde.

Solidaritet med kvinnor

För att ta ett exempel berättar Clement att när hon har rest runt i världen har hon lärt sig den smärtsamma sanningen att väldigt få människor besöker kvinnor i fängelser.

– De besöker männen, men inte kvinnorna. Det är samma sak i hela världen, säger hon.

Clement menar att även i länder som Sverige och Finland, där lagen skyddar kvinnor, finns det kvinnor – ”illegala migranter” – som helt saknar skydd. Att inga lagar i världen skyddar dem.

Trots att Clement ser sig som poet kommer även hennes nästa bok att bli en roman. Den kommer handla om vapen.

– Vapnen kommer hit från USA och drogerna går dit från Mexiko. Vapnen är en jättestor del av problematiken och inget Mexiko kan lösa på egen hand, säger hon.

I En bön för de stulna finns en scen där Ladydi och de andra tjänarna i huset tappar hakan när polisen öppnar en garderobsdörr som de uppmanats att inte röra. Istället för flotta silkesnattlinnen, högklackade skor, och tjusiga hattar som de hade föreställt sig visar den sig vara fylld med tunga vapen invirade i amerikanska flaggan.

Så vad har Jennifer Clement gemensamt med Ladydi och hennes vänner?

– Jag skapade dem och jag älskar dem. Jag känner systerskap inom mig i förhållande till andra kvinnor. Jag vet inte varför jag gör det, men jag gör det. Och genom att skriva boken vet jag än mer hur mycket jag även älskar det här landet. En bön för de stulna är ett rekviem.