Att konsumera eller att ge, och i så fall hur? Katarina Bjärvall tittar närmare på drivkrafterna, signalsubstanserna och maktrelationerna som döljer sig bakom konsumtionens och välgörenhetens högtid nummer ett. Och kommer på ett mycket konkret sätt fram till att det går att ge på olika sätt.
Konsumera eller spara? Nationalekonomer brukar mena att det är de alternativ vi har när vi funderar över vad vi ska göra med våra pengar. Och eftersom sparande är uppskjuten konsumtion så har vi inget annat att välja mellan än att förr eller senare konsumera, hävdar de.
Så här i jultid blir det tydligt att det finns ett annat alternativ: att ge bort. Ur teven, datorn, brevlådan och över hela stan sprutar julklappstipsen. Och vi verkar gilla det, undersökningar visar att vi får större kickar i hjärnans belöningssystem av att ge än av att få – yes, smarrigare stänk av signalsubstansen dopamin.
Varför mår vi bra av att ge? Julen är gåvornas högtid men också kärlekens, hänger det kanske ihop, kan gåvor uttrycka kärlek?
En besatthet
För att få svar det kan man vända sig till dem som har allra mest pengar. En av få som har vågat tala ut om deras värderingar är författaren och vd-dottern Cecilia Gyllenhammar. Hon har i sin självbiografiska roman En spricka i kristallen återberättat hur hennes egen mamma upplevde kärlek i sin barndom:
”För mig var kärlek att få saker.”
Och det var, kanske det är säkrast att tillägga, ingen positiv upplevelse. Det handlade om villkorad kärlek, kärlek som bara blev tillgänglig om flickan först bevisade att hon förtjänade den.
Med givandet av gåvor följer makt, något den franske sociologen Marcel Mauss med sin bok Gåvan vände och vred på för snart hundra år sedan. Den som har mottagit gåvan hamnar i tacksamhetsskuld. Gengåvor väver ett komplicerat nät av maktrelationer.
Den som ger kan alltså sätta press. Cecilia Gyllenhammar har beskrivit hur pressen på henne tog sig destruktiva uttryck med bland annat ätstörningar. Och jag tänker på de många unga med rika föräldrar som jag har stött på, både i mitt arbete och privat, som missbrukar alkohol eller droger, som skär sig eller drabbas av ätstörningar. Ingen verkar se att vad de behöver få är något annat än saker.
Kanske för att det inte är vem som helst som blir, och förblir, riktigt rik. Jag minns en annan förmögen kvinna, Tetrapak-arvtagerskan och miljardären Sigrid Rausing, som jag intervjuade för några år sedan. Jag frågade henne varför de rika fortsätter att vilja ha mer pengar när de redan har miljarder. Hon svarade att detta att bara vilja få kapitalet att föröka sig är en mentalsjukdom, en besatthet.
Olika sätt att ge
Själv utövar Sigrid Rausing makt genom en stiftelse som ger bort över 200 miljoner kronor om året till olika välgörenhetsprojekt. Och hon har gott sällskap av alla oss andra som skänker pengar efter förmåga. Det är inte bara julhandeln som slår rekord i år, det gör även donationerna till välgörenhet.
Det känns bra, belöningssystemet får sin kick, givandet lyser upp samvetet en liten stund. Men den maktutövning som välgörenheten innebär kastar också en skugga över mitt inre: Att jag för alltid ska vara den som ger och kvinnan med muggen för alltid den som tar emot. Jo, jag har en sjuhelvetes tur att det inte är tvärtom – men vi, hela mänskligheten, har en sjuhelvetes otur att resurserna inte fördelas jämnare från början.
Men det finns vägar mot en jämnare fördelning. Liksom det finns olika sätt att använda pengar så finns det olika sätt att ge. Man kan köpa julklappar, skänka till välgörenhet – eller betala skatt. Efter lite research, där jag prövar Skatteverkets olika konton men blir avkrävd ett OCR-nummer som jag inte har, hittar jag ett bankgironummer som kan ta emot en insättning. Det går till Skatteverkets ekonomistab och lyder 5053-1144. I rutan för meddelande skriver jag i högtidlig helganda: En julönskan om en lite rättvisare värld.
