”Hångla med en tjej. Det kanske går att göra någon gång men inte flera. Vi har hånglat två gånger. Och haft sex en gång. Har vi haft sex? Kan två tjejer ha det? Eller, det är klart de kan, men räknas det på samma sätt?”
Tankarna ovan är Sannas, som vi möter i ungdomsromanen Jag vill inte möta världen i tårar som gavs ut på Ord & visor förlag tidigare i sommar. Sanna går i åttonde klass. Tillsammans med sin vän Marie driver hon runt i det lilla samhället Kramfors i Ångermanland och letar snygga killar i en vid ström av alkoholhaltiga fester. Men när Sanna väl lyckats få Johnny att intressera sig för henne, träffar hon också Rebecka, och allting vrids om. Redan vid första ögonkastet står det klart att Rebecka och Sanna ska bli bästa vänner, men snart fördjupas deras vänskap till kärlek, och Sanna ställs inför frågan om hon kan bli kär i en tjej.
Kärleksrelationen mellan Sanna och Rebecka har i Jag vill inte möta världen i tårar täckts av ett skimmer av pärlsocker, i betydelsen att deras relation aldrig sätter dem i allvarligt svåra situationer. Här skildras inga slitsamma komma-ut samtal inför fördömande föräldrar eller homofobiska kränkningar och hot om våld från klasskompisar eller samhället runtomkring.
– Det är ett medvetet val. Jag vill inte att detta ska vara ytterligare en bok om hur svårt det är. Och samtidigt är det ändå uppenbart att det är svårt, att karaktärerna inte kan vara öppna. Det är ingen som vet att de är lesbiska, de kan vara med varandra som de är eftersom ingen vet, för alla tror att de är heterosexuella. Då går det bra att leva och visa sin kärlek, ganska öppet faktiskt. Så länge ingen vet. Så de har ju egentligen ett jätteproblem, om de ska komma ut. Då ligger de pyrt till, konstaterar Sara Wikman, när vi ses för att samtala om hennes roman.
Tonåring i mitten av 1990-talet
Författaren Sara Wikman var själv tonåring i mitten av 1990-talet, då romanen utspelar sig. Detta märks inte minst i romanens tydliga drag av talspråk, med exempelvis uttryck såsom att någon är ”döläcker” och att tjejerna ”står och häckar”.
– Språket kom sig ganska mycket av sig själv, jag har känt mig som mellan fjorton och sjutton under hela tiden jag har hållit på med den här boken. Jag ser så mycket fram emot att bli vuxen igen, det ska bli jätteskönt, skrattar Sara Wikman.
– Det här är ett ungdomsspråk från 90-talet. Här finns inte mobiler, inte datorer och sådant. Det är något helt annat. Jag antar att jag skriver på det ungdomsspråk som vi pratade då. Men jag tror att ska du vara helt rätt i tiden då ska du skriva om någonting just nu, och då ska det finnas mobiler och Facebook och så vidare.
Romanen rymmer spridda inslag av samhällskritik, levererade genom Sannas farbror Ted, en alkoholiserad socialist, som här förklarar för Sanna hur det ligger till med hennes pappas karriär:
”När någon är mamma, då räknar folk med att hon ska ta hand om barnen medan pappan ska hålla på med jobb och sånt där. Du ska veta att sen, när Svante blir chef och tjänar massa pengar eller vad han nu tänker göra, då är det egentligen din mamma som ska ha äran. Det är hon som har skött om allt hemma så att han har kunnat satsa helhjärtat på jobbet, så det så.”
Parallellt med att Sanna träffar sin Rebecka fortsätter också jakten på killar, speciellt Johnny. Sannas kärlek till såväl Rebecka som Johnny, samt de missförstånd och den svartsjuka som kommer i dess följe, är i mångt och mycket romanens kärna. Sara Wikman lyckas dock på ett vackert sätt knyta ihop de trassliga kärleksrelationerna till en avdramatiserad poäng om att det finns många former av kärlek. Eller för att citera Sanna själv:
”Det är Rebecka jag är kär i. Herregud, jag är kär i Rebecka. En tjej! Det går bara att vara kär i en i taget, så är det ju. Jag har tänkt på det där, nog skulle jag kunna vara kär i två stycken samtidigt, det skulle nog gå bra. För som med Johnny och Rebecka, de känns ju på helt olika sätt i mig och då kan det väl finnas plats för bägge.”
