Katitzi gör revolt mot ras-, klass- och könsmaktsordningen, konstaterar Mehrtab Motavvas som ser likheter mellan henne, Pippi Långstrump och Judy Abbot: starka flickor som växer upp utan föräldrar och gör uppror mot konservativa normer i samhället.
Författaren och medborgarrättskämpen Katarina Taikon (syster till silversmeden Rosa Taikon) slog igenom med debattboken Zigenerskan 1963. Den var en travesti av Ivar Lo-Johanssons romantiserade resereportage Zigenare och kontrasteras ofta med Viktor Rydbergs roman Singoalla. I boken riktar Taikon stark kritik mot det förtryck som romer utsätts för på grund av fördomar och utvecklar senare berättelserna till den självbiografiska barn- och ungdomsserien Katitzi. Begreppet ”zigenare” förekommer genomgående i de 13 originalutgåvorna av Katitziböckerna, eftersom det fortfarande var brukligt att använda ordet mellan 1969-1980, då romanerna skrevs.
”Zigenare” var den vanliga termen för romer på svenska fram till 1990-talet och uppslagsverk som Svensk Familjebok framställde dem på ett sätt som idag skulle betraktas som grovt rasistiskt och sexistiskt. Bland annat exotifieras och reduceras romer ner till ett utseendemässigt vackert folk – där männen är vackrare än kvinnorna som blir feta på äldre dagar – som är förtjusta i spritdrycker och tobak, låtsas tillhöra den härskande religionen i landet de befinner sig, gifter sig blott med sina egna och anses i allmänhet leva ett sedeslöst liv.
Den 27 januari i år bröt bokförlaget Natur & Kultur emellertid mot denna antiziganistiska tradition genom att publicera en ny utgåva av de två första Katitziböckerna, Katitzi & Katitzi och Swing, vilken ingår i de sex samlingsvolymerna som kommer att ges ut på löpande band. Journalisten och författaren Lawen Mohtadi, som 2012 gav ut den uppmärksammade boken Den dag jag blir fri om Taikons liv, har i den nya upplagan finkänsligt redigerat bort ordet ”zigenare” och ersatt det med ”rom” i de delar där Katitzi och hennes familj själva talar om romer. Boken innehåller även nya och dramatiska illustrationer av serieskaparen Joanna Hellgren.
I dubbelvolymen Katitzi & Katitzi och Swing får läsaren följa den lilla flickan Katitzi, vilket på romani motsvarar namnet Katarina, genom hennes brutala liv på ett svenskt barnhem på 1940-talet. Det samhälle som Katitzi möter är Folkhemmets Sverige – ett schizofrent välfärdssamhälle – som å ena sidan gör anspråk på att inkludera föräldralösa barn och å andra sidan exkluderar alla barn som inte anses passa in i kategorin svenskar, i synnerhet föräldralösa romer. På ett sätt har Katitzi en helt vanlig barndom. Hon äter välling, bråkar med sina syskon, umgås med sina bästa vänner Gullan och Pelle och leker med sin hund. På ett annat sätt är hennes barndom helt olik svenska barns. Hon är en mörkhårig flicka som inte får gå i skolan, inte bo i hus eller stå för länge på samma ställe, för hon är rom.
Dessutom åker hon ofta på ett rejält kok stryk av barnhemmets föreståndarinna, fröken Larsson, när hon bryter mot ordningsreglerna. Särskilt upprörd blir fröken när Katitzi ”drar skam över barnhemmet” genom att inte kunna uppföra sig inför fint folk, såsom den tjusige predikanten Pettersson på tältmötet nere i byn. Katitzi är allmänt klumpig, spiller saft på sin klänning och försvinner vid fel tillfällen, så att Larsson med jämna mellanrum måste gallskrika ”Katiiitzii! KATITZI!!!” efter henne. Det komiska i Larsson rop påminner om pappans rop ”Emiiil, förgrymmade unge!” i Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga, och övergår i tragedi när de vuxna förklarar Katitzis besvärliga beteende med att hon är av ”zigenarsläkt”.
Själv är Katitzi alltför kaxig och rapp i käften för att låta vuxna underkuva henne med sina orättvisor. Istället gör hon revolt mot rasmaktsordningen, klassmaktsordningen och könsmaktsordningen, enligt vilka romer inte får utbilda sig, föräldralösa barn ska veta sin plats i samhället och fina flickor ska bära sig åt som damer. I de senare böckerna, som är mer lämpade för ungdomar än för barn, växer Katitzi upp och tar revansch genom att, likt Katarina, utbilda sig till författare. Katarina slåss mot det patriarkala system som utsätter henne för barnäktenskap, genomlider ett missfall och gör något osedvanligt: tar ut skilsmässa.
Likheter mellan Katitzi, Judy och Pippi
Det finns många likheter mellan huvudkaraktärerna i Jean Websters Pappa Långben, Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och Katarina Taikons Katitziböcker. Alla tre barn- och ungdomsböcker handlar om starka flickor som växer upp utan föräldrar och gör uppror mot konservativa normer i samhället.
I Pappa Långben från 1910-talets USA skildras föräldralösa Jerusha Abbotts liv, som i boken kallar sig för Judy Abbott. Jerusha är ursprungligen ett hebreiskt namn som betyder ”gift” eller ”ägodel” och är i Bibeln gift med kung Uzziah. Likaså är hennes smeknamn Judy ett hebreiskt namn som betyder ”prisad” eller ”hyllad” och hennes efternamn Abbott är ett gammalt engelskt ord för ”fader” eller ”präst”. Judy är en rödhårig flicka med två flätor som sticker ut från huvudet och skäms för att hon har långa strumpor istället för nylonstrumpor, vilket fina flickor har. Hon är nämligen en fattig flicka som växer upp på barnhemmet John Gier, där hon ständigt lyckas reta upp föreståndarinnan Mrs. Lippet med sin klumpighet och olydnad.
En dag när välbärgade människor besöker barnhemmet spiller Judy till exempel te och river ner hela bordet, så att föreståndarinnan tvingas skrika ”Juuudy!” för att hon ska skärpa till sig. Besöket leder till att en man vid namn John Smith erbjuder sig att bekosta Judys gymnasieutbildning på en fin skola, förutsatt att hon en gång i månaden skriver ett brev om sitt liv. Judy skriver regelbundet om allt mellan himmel och jord, bland annat sina rumskamrater Sally McBride och Julia, men får under sina tre år aldrig reda på bidragsgivarens identitet och döper därför honom skämtsamt till Pappa Långben. På sin examen får Judy äntligen träffa Pappa Långben – det är Jervis Pendelton (Julias morbror) – gentlemannen som hon redan blivit förtjust i. Romanen slutar med att hon fortsätter att studera vid universitetet och gifter sig med honom – fadern – i kyrkan och blir en hyllad författare.
Pippi Långstrump från 1940-talets Sverige, vars titel liknar Pappa Långben, är Astrid Lindgrens internationellt mest kända roman. Astrid Lindgren födde sin son som ogift och kände sig därför tvungen att adoptera bort honom, då det inte var allmänt accepterat med ”oäkta” barn på den tiden. Efter sin realexamen återfinner hon emellertid sin son, gifter sig och blir hemmafru. Detta kan ha haft ett visst inflytande på berättelsen om Pippi, en liten flicka utan föräldrar under uppväxten. Pippis rika pappa, som inte längre är ”negerkung” utan ”söderhavskung”, lever men är icke desto mindre frånvarande i hennes liv.
Liksom Judy är Pippi en rödhårig flicka med flätor som står rakt ut på sidorna, bär långa strumpor och lever livet med sina vänner Tommy och Annika. Mest beundrad är Pippi för att vara en superbusig och superstark flicka med superbra självförtroende som bryter mot samhällsnormer genom att ställa till med hyfs. Hon skriker och slåss, drar sig inte för att göra narr av vuxna, sitter på bordet och äter på stolen, samt har fötterna på kudden när hon sover. Pippi är en så kallad ”ouppfostrad” flicka utan föräldrar, för hon gör allt som fina flickor inte får göra.
På 1970-talet ritade och överförde Björn Hedlund Katitzi till en tecknad serie, vilken gavs ut i Kamratposten, och i en serietidning publicerad av Williams Förlag. 1979 samlades serien i tre album och utgavs av Bonniers Juniorförlag: Barnhemsflickan, Zigenarflickan och Hjältinnan. Och visst är Katitzi en barnhemsflicka med romerskt ursprung som blomstrade till en hjältinna – precis som Judy och Pippi.
