Jenny Nordbergs bok De förklädda flickorna i Kabul tar oss med på en resa till landet som har beskrivits som det värsta i världen att födas i som kvinna. Nordberg lyckas, utan att förminska västländers jämställdhetsproblem, skildra och förmedla perspektiv.
Boken bygger på intervjuer med kvinnor landet över, och introducerar oss för en handfull kvinnor i olika situationer, i början fokuseras kongressledamot Azita Rafaat och hennes kamp som kvinna i en hierarkisk, manligt kodad miljö.

Azita Rafaat personifierar den nya staten som etablerades efter talibanernas fall. År 2005 klev kvinnorna in i landets parlament, där amerikanerna krävde ett deltagande av minst 25 procent kvinnor, och framstegstron var stark. Med massivt amerikanskt stöd skulle Afghanistan moderniseras och kvinnorna som under talibanregimen låsts in i hemmen fick plötsligt nyckelfunktioner i det nya samhället. Rafaat beskriver det komplexa i att representera en grupp som helst inte ska synas eller höras, men hon gör det med stolthet.

Döttrar förvandlas till söner

Nordbergs undersökning av kvinnors situation i landet tog en tvär vändning när hon fick veta att den enda sonen i familjen Rafaat, Mehrad, egentligen är en dotter. Hon ägnade fem års tid, 2009-2014, åt att samla material för att kunna skildra fenomenet som inhemskt kallas ”bacha posh”. Nordberg undersöker de sociala orsakerna bakom, och afghaners egen syn på det.

Förklädda flickor noteras knappt av befolkningen, och om de gör det möter de förvånansvärt lite motstånd. Bacha posh-fenomenet är välkänt, men inget det talas öppet om. Skolor, grannar och släktingar accepterar snabbt dottern som en son då en son är nödvändig för familjens heder, oavsett klasstillhörighet. Hos de fattigare familjerna är det ibland också livsnödvändigt, helt enkelt för att klara av sin situation. Nordberg berättar hur unga flickor går i skolan om dagarna, för att sedan gå hem och byta om inför arbete utklädda till pojkar. De sociala orsakerna bakom åtgärden att göra om en flicka till pojke ses som förståeliga och acceptabla av omgivningen.

Något som tydligt beskrivs är afghanernas syn på kön vilket ger bakgrund och förståelse till varför en flicka så lätt accepteras som pojke. Nordberg varvar livsöden med historisk bakgrund och den västerländska inblandningen i landets konflikt, som blev ett hasardspel mellan Ryssland och USA, med landets kvinnor i skottlinjen. Denna komplexa skildring av ett post-talibanskt Afghanistan som reser sig ur ruinerna är en omskakande berättelse om kvinnors riskfyllda villkor och om hopp, motstånd, queerhet, kvinnlighet och manlighet.

Inte så okänt som det påstås

Nordberg hävdar att fenomenet bacha posh är okänt i västvärlden, ett uttalande jag ifrågasätter då jag redan 2003 läste Deborah Ellis böcker om den afghanska flickan Parvana och hennes bacha posh–uppväxt. Boken är visserligen fiktion, men inte desto mindre verklighetsförankrad. Även Ellis gjorde intervjuer med afghanska kvinnor och barn. Varför Nordberg valde att förbise dem, och andra skönlitterära verk, ter sig märkligt.

Att Nordberg sedan påtalar västerländska kvinnors frihet i jämförelse med de afghanska är förståeligt, men kanske inte perspektivfyllt. Själv reflekterade jag genomgående över hur den patriarkala strukturen i Afghanistan också syns i västvärlden, och hur vi alla är en del av det. Ett tänk som inte syntes på samma sätt hos Nordberg.

Jenny Nordbergs bok är komplex och skildrar många olika sociala fenomen i samma stycken, ibland med förvirring som resultat, men även en vilja att läsa boken igen. Nordberg lyckas fånga och förståeliggöra könssystemet i Afghanistan, med bacha posh-flickorna som utgångspunkt och öppnar fönstret till en för de flesta västerlänningar främmande värld, och får oss att reflektera över de strukturer som fortfarande präglar vår egen.