Cullbergballettens föreställning Reproduction kan beskrivas som dansteater. Verket skapades och hade premiär redan år 2004, men framfördes här i ny tappning särskilt utformad för Cullbergbalettens dansare av koreografen Eszter Salamon. Till en poprocklåt klev åtta dansare ut bakom ridåerna på en tom scen. Dansarna var alla klädda i maskulint kodade kläder, hade alla mustascher, äkta eller ditmålade, och intog alla ”macho-positioner”. Bredbenta och med kaxig attityd, blickarna rakt mot publiken, stod de still i flera minuter. Det var nästan omöjligt att avgöra personernas kön då de alla passerade som män enligt traditionella föreställningar om hur män ska se ut.
Makt och sexställningar
Där stod de sedan på sina positioner, helt stilla, så länge att publiken började skruva på sig. Sedan började de samtidigt röra på sina kroppar, så sakta att det nästan gick att tro sig hallucinera. I samspel med varandra skapade dessa långsamma rörelser en fantastisk effekt, liknandes en hipp musikvideo i slow motion. Sakta men säkert började kropparna förflytta sig på scenen, förbi varandra, närma sig varandra, hela tiden i samma långsamma takt. Musiken slutade och rummet tystnade. Efter en lång tid av åmande bildade de åtta dansarna fyra par och intog positioner som anspelade på sex i alla möjliga former, ännu i tystnad. Dansen blev en analogi i de fyra paren där makten och det kroppsliga övertaget förflyttades mellan de båda dansarna i varje par, där de enskilda dansarna liksom turades om att ta kontroll och initiativ. Mycket, mycket långsamt gned de sig mot varandra och intog genom de långsamma dansstegen positioner som syftade direkt på olika sexuella ställningar.
Även dansarnas mimik bör uppmärksammas, så precis och övertygande som den var. I vad som kan tolkas som andra akten av föreställningen klev dansarna ut igen på scenen, en och en, denna gång iklädda feminint kodade kläder. Ännu hade de mustascher i ansiktet och vissa även skägg, rörde de sig med ett nytt kroppsspråk som här drog föreställningar om femininitet till sin spets. Dansarna vickade på höfterna, slängde med håret, till och med mimiken förändrades till en mer Lolita-liknande sådan. Tempot trappades upp och rörelserna snabbades på. På det här gestaltade dansarna idén om femininitet och maskulinitet, samtidigt som verket i sin essens ifrågasatte konstruktionen av kön och utforskade frågan om makt i det sexuella samspelet mellan två individer. Scennärvaron var utmärkt intensiv och varje rörelse genomfördes med ytterst trovärdig precision.
Dansens tysta kritik
Föreställningen var ömsom hypnotiserande, ömsom humoristisk. Den fångade på ett originellt sätt utan repliker absurditeten i hur vi, med allas våra rörelser, blickar och interaktioner skapar kön och könar oss själva utifrån redan stöpta mallar. Om något anspelade föreställningen dock på västerländska normer kopplade till kön och hur maskulint kontra feminint gestaltas. Scenen beträddes av en väldigt homogen dansgrupp närmast uteslutande bestående av vita, normativa kroppar. En sådan kritik däremot, är kanske mer aktuell att rikta mot Cullbergbaletten som institution, snarare än en enskild uppsättning dess dansare genomför.
