Under det franska undantagstillståndet som förbjuder demonstrationer tvingas miljöaktivisterna att vara politiskt kreativa. Den 12 december drar demonstranter en röd linje genom Paris och förbereder uppblåsbara kuber att bygga symboliska barrikader med. Samtidigt bidrar samiska aktivister med nyskriven jojk till ansträngningarna att göra de uteslutnas röster hörda under klimatkonferensen i Paris.
Den 12 december drar demonstranter en röd linje genom Paris. Då kommer silverfärgade uppblåsbara kuber att studsa över gatorna. Samtidigt sprids en jojk till jorden via Youtube.
Aktivistcentret Jardin d’Alice ligger i Montreuil, vid en av den parisiska tunnelbanans sista stationer. Här förbereds D12, klimatmanifestationen den 12 december. Sedan bara ett par dagar är det klart att den blir av, trots det franska undantagstillståndet som förbjuder alla demonstrationer. Aktivisterna har kommit hit från hela världen, för att måla banners och samla kraft, men också sitta i långa seriösa möten och snacka strategier.
Jakub Šimčik går inte på de mötena. Jag möter honom bland lysrör och färgpytsar. På några bord ligger stora sjok av silverfärgat presenning-liknande material, som visar sig vara väggisolering.
Föra in humor
– Vi har inte fokus på det politiska arbetet, utan vår strategi är att föra in humor i aktionerna. Det ska vara en njutning att delta, säger Jakub, som ingår i den fyra personer stora konstnärsgruppen Tools for action.
Silversjoken ska bli till uppblåsbara kuber, stora som ensillagebollar. De flesta är redan klara. Tvärsöver silvret löper en tjock röd linje. Både i förhandlingsrummen och i klimatrörelsen talas det om red lines, krav man inte tänker backa ifrån. Fossila bränslen måste stanna i marken och de rika länderna ta sitt historiska ansvar för klimatförändringarna – till exempel.
Den röda linjen är genomgående i aktivisternas estetik. På lördag kommer människor samlas för att rulla ut en röd matta på en central gata i Paris – vilken gata det blir meddelas kort innan aktionen.
Kuberna finns med under D12, och kan fylla flera funktioner. Fem kuber kan bilda barrikad tvärsöver en gata – att barrikader är ett franskt påfund med revolutionsromantiska konnotationer blir för övrigt en ironisk kommentar till den franska regeringens undantagstillstånd. Men till skillnad från traditionella barrikader är kuberna samtidigt harmlösa ballonger, vilket öppnar för lekfullhet.
Under demonstrationer i Barcelona började polisen och demonstranterna att bolla kuberna mellan sig. Konfrontationens dynamik var bruten.
Hjärnan bakom de uppblåsbara kuberna och den enda konstanta medlemmen i Tools for action heter Artúr van Balen, men han är alltför upptagen för att hinna prata idag. Influensan har gått på Jardin d’Alice, där aktivisterna arbetar, äter och sover. Med halva konstnärsgruppen i sjuksängen måste Artúr göra flera personers jobb.
Tools for action får i alla fall hjälp med att tillverka kuberna. Till Jardin d’Alice kan vem som helst komma och själv lära sig tekniken. De senaste dagarna strömmar allt fler människor till centret.
Jakub tycker att Tools for action är ganska ensamma om att föra in ett konstnärligt element i aktionerna under cop21.
– Visst målas på Jardin d’Alice gott om färgglada banners, men där aktivismen är entydig är konsten mångtydig. Symboliken i aktionerna blir ofta platt.
Som exempel nämner Jakub aktionen den 29 november, när organisationen Avaaz samlade in skor som ställdes ut på torget Place de la Republique. En symbol för den stora klimatmarsch som uteblev på grund av demonstrationsförbudet.
– Skorna stod där två timmar, sen skeppades de bort. Avaaz ville bara göra bilden viral, tycker Jakub.
Sápmi i urfolkens paviljong
Jag lämnar Montreuil och tar sjuans tunnelbanelinje till Le Bourget, konferenscentret i Paris utkant. Där förhandlar världens länder om ett nytt klimatavtal bakom stängda dörrar, men samtidigt pågår något som bäst kan liknas vid en enorm mässa, där länder, städer, företag, organisationer och intressegrupper för fram sina budskap i montrar och föreläsningssalar.
På den del av mässan som är öppen för allmänheten träffar jag Sofia Jannok, artist från Sapmí. Idag ska hon hålla tal och jojka i urfolkens paviljong. Sofia är klädd i kolt, något hon ofta undviker i Sverige för att slippa bli exotifierad. Här är det annorlunda. Urfolken vill synas, och att klä sig traditionellt stärker gemenskapen. Stämningen i paviljongen är familjär. Många känner varandra sedan tidigare.
– Samerna har mer gemensamt med andra urfolk än med svenskar. Vi urfolk känner till våra marker och ser hur de förändras från år till år.
Redan idag påverkar det varmare vädret samernas livsstil. Det är inte ovanligt att det regnar mitt i vintern. Då fryser skaren till och renarna kan inte komma åt renlaven, sin basföda, berättar Sofia.
Jojk som kampsång är inget nytt. Det jojkades till exempel under Alta-konflikten på 70- och 80-talet och vid protesterna mot gruvan i Gállok förra året. Idag ska Sofia framföra en ny jojk av Sara Marielle Gaup Beaska.
We speak earth heter den, och i en youtube-video uppmanar Sara Marielle alla att lära sig jojken, så att ”vi kan jojka den tillsammans, högt och ljudligt, på Paris gator den 12 december”.
Nu verkar det här inte bli av efter demonstrationsförbudet. Men inne i urfolkens paviljong på Le Bourget står Aslak Holmberg och lär ut We speak earth till en grupp besökare.
– Nu sjunger vi lite snabbare. Tänk att jojken ska följa hjärtats slag, säger han och gungar i takt med jojken.
Efteråt frågar jag hur det känns att lära ut jojk till icke-samer.
– Det är klart att jag tänkt på hur det skulle vara om folk går hem nu och börjar göra egen musik där de använder jojken, säger Aslak. Det skulle jag inte gilla. Men just den här jojken känns rätt att lära ut. Vi vill sprida den för att budskapet är så viktigt.
