Jag kan inte säga att jag känner Ylva Ogland, men jag har varit bekant med henne i över 20 år. Vi gick i samma klass på Kungliga Konsthögskolan under fem år och sedan dess har jag följt hennes utveckling. Hela tiden har jag ömsom attraherats av hennes energi och fantastiska teknik, och ömsom stötts bort av hennes oblyga självmytologiserande. När jag nu står på tröskeln till utställningen ”Hon i fyra akter” på Bonniers konsthall vet jag inte vad som ska ske. Ska jag slungas ut eller dras in?

Medan jag går första varvet på utställningen är jag också fortfarande kallsinnig. Jag känner mig utestängd, vilket inte bara har att göra med självcentreringen. Måleriet som sådant är också lite opersonligt, samma motiv upprepas upp till 30 gånger med skissartat handlag. Det måste röra sig om över 100 verk, imponerande, men blicken får inget riktigt fäste. Inte förrän precis på slutet. Det är då jag känner hur någonting börjar öppnas.

Tematiskt kretsar utställningen kring Ylva Oglands pappa, hans död och hennes barns födelse. Livets kretslopp. Men cirklar återfinns på flera nivåer. Bland annat i de runda hålen som skurits i de fyra målningarna företällande mörka speglar som står som ridåer, eller portaler, till utställningens fyra ”akter”. Och i den självreferens som finns i det sista verket; ett låst skåp innehållande miniatyrer av alla de utställda verken. Här i den totalt inkrökta finalen finns virveln som bryter cirkeln och suger in mig. Jag återkommer till det.

Könet i fokus

Först ska jag bara försöka reda ut något som kan vara av intresse i just det här sammanhanget. Hur framstår Oglands tematik ur ett feministiskt perspektiv? Genomgående i hennes oevre finns referenser till det kvinnliga könet. Och då pratar jag inte om genus utan om själva könsorganet. Hon har till exempel för några år sen målat en serie bilder av sin egen vulva när hon onanerar framför en spegel. Och i konsthallen består den centralt placerade installationen (Xenias födelse) av 30 målningar föreställande henne själv direkt efter en förlossning – naken med blodstänk, navelsträngen hängande och den nyfödda vid bröstet. Intill finns även fyra målningar av placentor från hennes två graviditeter.

Från utställningen ”Hon i fyra akter”. Foto: Bonniers konsthall.

Mycket kön alltså, men den som letar efter problematiseringar hittar ingenting här. Könet framträder som en självklarhet, centralt och ursprungligt, som själva porten till livet. Dock uppfattar jag det ändå inte som någon essentialism. Könet, födelsen och även porträtten av den döde förstår jag i stället som allmänmänskliga symboler för öppningar, passager mellan olika världar, mellan liv och död, inre och yttre, skuggvärld och idévärld, verklighet och teater.

Jag tror inte Ylva Ogland har en feministisk intention med det hon gör. Men i praktiken levererar hon ändå något av ett feministiskt statement tack vare den självklarhet med vilken hon ställer sitt liv och sin kropp mitt på konstscenen. Hon tar inte strid; hon tar sig rätten att plocka de stora ämnena ur konsthistorien och filosofin och göra dem till sina. Som när hon i målningarna ”Grotta, skuggvärlden” väver ihop da Vincis berömda madonnamålning med Platons grotta, samtidigt som hon genom att placera dem bakom spegelmålningarna, ”ridåerna”, förvandlar dem till både livmoder och teaterscen.

Och visst skulle man kunna dra feministiska växlar på detta. Hur hon aproprierar manliga traditioner och patriartkala ordningar och så att säga placerar dem i sitt eget underliv. Det är bara det att alltihop lika gärna kan tolkas i en helt annan riktning. Samtidigt tyder det mesta på att Ogland arbetar intuitivt med framför allt estetiska värden som riktmärken.

Ritualisering

Nu åter till skåpet, som är en uppskalad modell av ett skåp pappan gjorde till Ylva som barn. För att få se innehållet måste jag be en av vakterna att öppna det. Han går då och hämtar en nyckel som tillsammans med en teatermask hänger från den allra sista målningen på utställningen (vilken föreställer en kvinna iförd denna mask). Jag märker att vakten är något spänd. Förklaringen är att han nu ska utföra en liten ritual efter noggranna instruktioner. Han sätter på sig masken, går fram och låser försiktigt upp. Jag får titta en stund, men efter vad jag antar är en bestämd tidsrymd stängs dörrarna, nyckeln och masken hängs tillbaka.

Den här ritualen måste vara en sinnebild för hur hela utställningen ska ses. Genom att upprepa samma motiv, genom att vända bilderna bort från betraktaren (I ”Xenias födelse” står målningarna med baksidorna utåt så att vi bara kan skymta motivet i springorna), genom att måla dem på plats under utställningens gång (”Målarens ateljé, Skuggvärlden”) och slutligen genom att visa att det hela är teater gör Ogland det tydligt att vi inte ska fästa oss vid sådant som enskilda målningars eventuella kvaliteter eller konstnärens identitet. Det är något annat vi ska försöka få syn på.

Det som bryter cirkeln och leder inåt i en spiral av upprepningar – den infinita regressen – upptäcker jag först i skåpet. Sen hittar jag den även i ridåerna med hål (de fyra spegelmålningarna och de fyra grottmålningarna upprepar samma motiv men i lite mindre skala varje gång) och implicit i spegeln som sådan.

Öppning och evig rundgång

Att en infinit regress skulle vara en öppning kan man kanske ha delade meningar om. En perfekt infinit regress blir ju inget annat en ett slags evig rundgång. Men en sådan finns också bara i teorin. I praktiken uppstår det förändringar – skalförskjutningar, betydelseglidningar – vid varje ny nivå. Det är det som skapar virveln. Skåpet öppnar sig inte mot en rätlinjig evighet utan mot en oändlig mängd tolkningsmöjligheter. En bild (av en bild) är aldrig identisk med sin förlaga. Den är lik, men olik.

Och här hittar vi återigen livets kretslopp. Även sexualiteten och våra gener ger ju upphov till en form av infinit regress, en teoretiskt ändlös räcka avbilder, lika fast ändå olika, som binder samman allt levande och ligger till grund för arternas utveckling.

Nu kan det låta som om jag försöker antyda att Ylva Ogland har en dold biologistisk agenda. Det menar jag inte. Det jag vill påvisa är hur hon med estetiska medel skapar en komplex helhet där vi kan röra oss fritt mellan olika synsätt och olika semantiska nivåer. Men det är inte målningarna som objekt vi ska titta på. Passagen går genom måleriet som akt, som rit, som liv.

Tidigare har jag uppfattat Ylva Oglands tal om att hon vill lösa upp alla gränser mellan liv och konst som en pretentiös klyscha. Jag har då trott att det bara handlar om att hon målar som performance och har ateljé hemma. Men nu ser jag att det går djupare. Hon har faktiskt hittat en öppning.