Vad är en bok? Kan en bok vara korta – eller rent av jättekorta – glimtar av en verklighet, förmedlad genom texter som staplas på varandra? Och kan ett sådant format i så fall vara rikt?

Till en början provoceras jag av de korta – och jättekorta – texterna i Making change, som tar avstamp i olika exempel på genusrelaterat jämställdhetsarbete inom nordiska medier, just för att de är så korta.

Jag upplever att varenda text är för intressant för att pressas in i ett så minimalistiskt format, jag förnimmer ett slags kvällstidningsytlighet. Men jag fortsätter läsa. Och börjar så småningom imponeras. För här finns samtidigt ett djup. Framför allt manifesteras, vilket uppenbarligen är redaktörernas prioritering, en bredd: Jag matas av konkreta, inspirerande exempel. Under läsningen av de 37 olika texterna blir det oerhört påtagligt att jämställdhet inte är en vågrörelse som förflyttar sig framåt av någon naturbunden kraft. Snarare är det en rörelse som drivs av engagemang och ett välorganiserat motstånd. Att dokumentera och dela dessa erfarenheter är vitalt för denna rörelses framtid.

Flera goda exempel

Boken ger exempel på mycket enkla aktioner: Som när Lina Thomsgård 2010 reagerade på den totala mansdominansen bland DJ:er på en känd nattklubb. Motreaktionen var inte mer komplicerad än att hon via Facebook uppmanade människor att komma in med förslag på kvinnor. Målet var en lista över 100 personer. Hon fick på kort tid ihop 120 kvalificerade namn.

En rad omfattande projekt beskrivs. Ett av dem är Rättviseförmedlingen, vars nätverk omfattar närmare 70 000 användare av sociala medier. Utgångspunkten är att stereotypa föreställningar om vem som passar till vad begränsar människors möjligheter. Risken är stor att kompetenta människor inte får de jobb de borde få, på grund av föreställningar relaterade till sådant som genus, ursprung eller fysisk funktion. Rättviseförmedlingen har lyckats hjälpa över 500 organisationer och individer att hitta kompetens som annars hade riskerat att exkluderas.

Ett annat mätbart framgångsexempel är den danska databasen Kvinfo, som i sitt arbete synliggör kvinnors representation i danska medier. Bland yngre experter (19–24 år) finns en hyfsad könsbalans. Därefter sjunker kvinnors representation. Den försämras påtagligt efter 35 och i åldersgruppen 50–64 år dominerar män med 77,4 procent av expert-representationen. Förklaringen finns inte i utbildning – danska kvinnor tillhör världens högst utbildade. Kvinfo har därför byggt upp en databas där de samlar kvinnor som är experter på olika områden, som media kan vända sig till. Arbetet har gett effekt! Inte bara för att databasen används flitigt utan också för att allt fler kvinnor i dag vill synas i databasen – vilket inte var fallet när den startades.

Nätverket Allt är möjligt! är ett annat exempel på uthållighet. Projektet har sedan 1992 metodiskt uppmärksammat, dokumenterat och agerat mot stereotyper i media, utvärderat sina resultat, provat nya strategier, utvärderat igen – och fortsatt bedriva sin verksamhet på olika nyskapande sätt.

Konsten att hantera extrema aktörer

Making change ger mig även en inblick i några av de konferenser som har arrangerats, vissa har samlat experter från flera länder och landat i gemensamma strategidokument, med uppmaningar som:

• Genus- och anti-diskriminerings-ombudsmän bör ta tag i frågan om antifeminism

• Medierna måste försäkra sig om sin egen kompetens att hantera extrema aktörer utan att ge dem och deras åsikter legitimitet. Det betyder till exempel att webb-redaktörer har ett särskilt ansvar för att de som skriver i kommentarsfälten inte blir måltavlor för hot, främlingsfientlighet eller antifeministiskt hat.

Även Feministiskt perspektiv uppmärksammas i boken. Dels genom en – jättekort – text som presenterar vad tidningen åstadkommit och varför, men tidningen figurerar dessutom i andra texter; som när Joanna Rubin Dranger och Johanna Lewengard i en gemensam text beskriver hur Konstfack i Stockholm förklarar vikten av att analysera perception och ge elever redskap för att analysera hur vi förmedlar bilder. De hävdar att i en värld som i hög grad formas av kommersiella intressen är det livsnödvändigt med ett kritiskt förhållningssätt till de bilder vi matas med. Ett kritiskt perspektiv måste innehålla frågor om vilka värden som produceras och konsumeras genom produktion av bilder och vilken effekt detta har på individ- såväl som strukturnivå. En annan konkret metod kan vara att normkritiskt granska våra referenser. Vart vänder vi oss för inspiration och vilka blinda fläckar finns i vårt omedvetna urval?

Bildskolan (publicerad i Feministiskt perspektiv) är ett konkret exempel. Den innehåller korta bild-intensiva texter som uppmärksammar exempel på stereotypa bilder av minoriteter.

Uppslagsverk av motståndsexempel

Making change är ett helt uppslagsverk av moståndsexempel och aktuell statistik över genusrelaterade problem i medierna: Film, journalistik, dataspel och reklam. Alla texter utgår inte heller från officiella projekt. Norska Kristin Helle-Valle skriver en av bokens starkaste texter om sin egen vandring genom ett mansdominerat norskt medielandskap, hon synliggör genom egna exempel härskartekniker, sexuella trakasserier och exkludering av äldre kvinnor. Hennes slutsats sammanfattar gott några av bokens viktigaste budskap: Att kvinnor tidigt bör lära sig att backa upp varandra och söka stöd innan vi går in konflikter. Vi ska aldrig vara offer, utan välja våra strider i stället för att bara jaga de bollar som kastas mot oss. Inte minst, ska vi aldrig underskatta humorns kraft!