Kulturtidskriften Kosovo 2.0 fyller fem år. Chefredaktören Besa Luci bemöter kritiken från dem som tycker att tidskriften är för kontroversiell — och dem som klagar på att den inte är kontroversiell nog.

En stekhet eftermiddag går mot ljummen kväll. Gräset utanför Kosovos nationella biblioteket i Pristina har fyllts av en brokig samling. De är journalister, miljöaktivister, västerländsk ambassadpersonal, lindansare och hemvändande medlemmar av diasporan. Tonerna av albansk gitarrpop fyller parken och sprider sig ned över staden.

Kulturtidskriften Kosovo 2.0 fyller fem år och firar med fest.

I fem år har man rapporterat om mänskliga rättigheter och politik på Balkan, ofta genom prismat av skribenternas personliga erfarenheter och problem. Tidningen utkommer på tre språk: Kosovos officiella, albanska och serbiska, samt engelska.

Hittills har man avhandlat teman såsom sex, religion, konst och korruption. Tidskriften har hyllats för sin oberoende rapportering och för att den ger röst åt Kosovos unga, som sällan kommer till tals i den internationella mediebevakningen. Den sägs även ha bidragit till bilden av Kosovo utomlands.

Migration

Att man håller fingret på pulsen blev särskilt tydligt i och med migrationsnumret. Det släpptes i september 2014, samtidigt som många kosovaner plötsligt började utvandra (enligt beräkningar lämnade 200 000 personer, eller en tiondel av befolkningen, landet mellan augusti 2014 och februari 2015). Bland numrets många berättelser utmärker sig journalisten Jack Davies tolkning av kioskvältaren Titanic som en tidlös historia om migration: en överklassfamilj som mist förmögenheten lovar bort sin vackra dotter till en utländsk rikeman; en fattiglapp vinner biljetten till Amerika i ett kortspel och som för de flesta fattiga slutar hans jakt efter lyckan med död. I en annan artikel förklarar statsvetaren Besa Shahini hur Kosovo blev en bricka i EU:s geopolitiska spel och varför kosovarerna inte ser tillstymmelsen till den visaliberalisering som alla dess balkangrannar belönats med.

Dardan Molliqaj, generalsekreterare för Vetëvendosje (’Självbestämmande’), ett vänsternationalistiskt parti som är Kosovos tredje största, är en av dem som har sökt sig till födelsedagsfirandet. Han menar att tidskriften fyller en lucka på mediemarknaden.

— De är ofta först med att skriva om ämnen som andra medier inte är redo att ta tag i, för de anses vara tabu. De lyfter debatter och sticker ut.

Bidrag från Sverige

Tidskriften utkommer med två nummer per år varav den engelska upplagan är störst med sina 1 500 exemplar. Den albanska trycks i 1000, den serbiska — i 300-500 beroende på nummer. Varje dag besöker 1 000-4 000 personer hemsidan.

De låga läsarintäkterna gör att Kosovo 2.0 är beroende av utländska bidrag. Bland stödorganisationerna finns svenska Civil Rights Defenders.

Elaka tungor menar att tidskriften skriver om kontroversiella ämnen för utländska sponsorer men chefredaktören Besa Luci avvisar den kritiken.

— Jag skulle säga att vi är friare än de medier som gjort sig beroende av läsarsiffror och skriver sensationella nyheter på bas av skandaler och rykten. Jakten på klick har verkligen varit dålig för journalistikens kvalitet i Kosovo.

Själv ser hon redaktionen som pionjärer för ’slow journalism’, den eftertänksamma och medvetna publicistiken, i Kosovo.

— Vi tar oss tid att utforska olika samhällsfenomen och vad de säger om dagens Kosovo.

”Sextidning”

Men att väcka den björn som sover kan vara farligt. Sexnumrets släppfest fick ställas in när ett hundratal arga homofober ställde sig utanför och hotade med att storma tillställningen. Även tidningens samarbetsorganisation, hbt-föreningen Libertas, attackerades.

— Vi var relativt okända och det var lätt att missförstå vad vi ville säga, kommenterar Besa Luci. Fortfarande är det många som tror att vi är en sextidning eller hbt-organisation. Men vårt mål är att visa olika bilder av ett samhälle, mångfald av åsikter och yttringar — att det finns många olika sätt att vara kosovan på.

Samtidigt tycker andra att tidningen inte är kontroversiell nog. Inför födelsedagsfirandet publicerade redaktionen ett brev från den tidigare medarbetaren Andrea Lorenzo Capussela som menar att Kosovo 2.0 gjort sig allt mer irrelevant genom att skriva om konst och kultur istället för politik.

— Att vi sällan ställer politiker mot väggen betyder inte att vi avstår från en roll i den offentliga debatten, försvarar sig Besa Luci. Men vårt mål är att skapa engagerade medborgare, som själva synar sina makthavare.

Vad är då planerna för framtiden?

En prioritering är att öka läsarskaran och Besa Luci hoppas att den förestående satsningen på tidningens webbnärvaro kommer att bära frukt.

— Vi har också redan börjat jobba med kommande nummer som kommer att handla om 90-talet. Det var en tid av stark mobilisering, privatpersoner gick samman och kämpade för sina rättigheter. Samtidigt växte internet fram, kommunismen föll och globaliseringen blev ett faktum. Men mycket av det som hände då har aldrig dokumenterats och hamnat i den officiella historieskrivningens skugga. Det är en blind fläck i vårt medvetna.